Härom året slog den tyske brottsmålsadvokaten Ferdinand von Schirach igenom med dunder och brak i den litterära offentligheten. De båda prosaböckerna ”Brott” och ”Skuld” översattes snabbt till ett trettiotal språk, däribland svenska. Succén var i allt väsentligt berättigad. De två böckernas tjugotalet korta berättelser är omedelbart fängslande och bygger på autentiska rättsfall som genom åren hamnat på advokat von Schirachs bord.
Det handlar om tragiska, brutala, uppskakande, märkliga och dråpliga historier från verkliga livet, och som här underkastats en verkningsfull stilisering och språklig precision som förför. I den uppföljande romanen ”Fallet Collini” fortsätter han att med lågmälda stilmedel granska begreppen skuld och ansvar, här mot fonden av Nazitysklands brott. Åter igen berättas historien ur en försvarsadvokats perspektiv och med sprickan mellan den juridiska och moraliska rättvisan som filosofiskt huvudmotiv.
Förväntningarna på hans nya roman ”Tabu” har alltså inte oväntat varit höga. Under hösten har den också placerat sig högst upp på Der Spiegels bestsellerlista, även om den inhemska kritiken varit delad. Ambivalensen är begriplig, ty även om von Schirachs klara gestaltning och stilistiska elegans ännu är intakt, trasslar han här in sig i en rätt obskyr historia som författaren varken har intellektuell eller språkmässig täckning för.
Romanen inleder med att berätta historien om den unge Sebastian von Eschburg, som växer upp på ett stort lantgods i Bayern tillsammans med en godhjärtad men depressiv far och en känslokall och frånvarande mor. När fadern slutligen tar sitt liv förlorar pojken all kontakt med livet så som det hittills manifesterat sig och försjunker istället i ontologiska grubblerier över glappet mellan begreppen ”verklighet” och ”sanning”. Som del i Sebastians introverta sorgearbete hör också hans egenhet att tolka världen och människorna i färgnyanser, varför romanens huvudkapitel är rubricerade efter färgerna grön, röd, blå och vit.
Genom von Schirachs patenterat elliptiska stil får läsaren följa Sebastians väg från pojke och yngling till framgångsrik och gränsöverskridande konstnär, som med storstilade fotografier och videoinstallationer firar triumfer över hela världen. Men privat bepansrar han sig fortfarande mot allt vad mänsklig närhet heter, och hans konst genomsyras av kyliga iakttagelser av döden, ensamheten och den sexualiserade människokroppen.
När han plötsligt en dag anklagas för att ha dödat en ung kvinna, begär han att få den åldrade och rutinerade Konrad Biegler som försvarare (ingen von Schirach-roman utan advokater). Den smått cyniske och egensinnige men i grunden varmhjärtade Biegler intresserar sig för sin besynnerliga klient och det märkliga fallet som dignar av frågetecken och luckor och som, visar det sig, är en del av konstnärens raffinerade självinscenering.
Men Sebastians grandiosa bluff är också romanens eget bedrägeri. Den fiktiva konstruktionens kvasifilosofiska ärende är på tok för utstuderat och affekterat i förhållande till von Schirachs narrativa ramar. Dessutom är den psykologiska gestaltningen överraskande banal, framställningen alltför tillrättalagd och den insprängda kritiken av samtida kulturfenomen både trubbig och ointressant. Efter de förra böckernas verkliga uppenbarelse av språklig reduktion och precision, skriver von Schirach här plötsligt läsaren på näsan som en annan ängslig novis. Vad har hänt? Den gudabenådade berättaren här förvandlad till en pretentiös trickster med nollkoll på sina egna konstgrepp! Om von Schirach handskats litet varligare med de litterära stilmedlen i denna inledningsvis rätt lovande historia om en känslig individs komplicerade förhållande till omvärlden, kunde hans rastlösa och bedövade protagonist kanske rentav bli en postindustriell frände till Camus alienerade främling Mersault.