Felix Mendelssohn återupprättad

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Jag uppskattar Göran Rosenberg som författare och journalist. Jag är inte alltid enig med honom men gillar hans sätt att skriva. Kunnigt, engagerat och hela tiden med en personlig ton och en personlig närvaro i texten. Hans bok om Israel, ”Det förlorade landet” från 1996, återvänder jag ofta till när jag sysslar med Israel/Palestina-konflikten.

Däremot visste jag inte att han — precis som jag själv — är en passionerad musiklyssnare och amatörviolinist. Det fick jag veta först i går kväll när jag lyssnade på radions P2 som då återutsände en kammarkonsert från den 19 april i år. Det var nämligen just Göran Rosenberg som valt de stycken som framfördes och också agerade presentatör (jag vägrar att använda det moderna ordet ”curator”!).

Sist på programmet stod Felix Mendelssohns stråkoktett i Ess-dur, skapad av en brådmogen 16-åring och här framförd så att det formligen slog gnistor om verket. Det som gladde mig särskilt var att Rosenberg presenterade Mendelssohn som en av de riktigt stora kompositörerna. En självklarhet och ett oomtvistligt faktum, kan man tycka. Men så förhåller det sig dessvärre inte.

Den antisemitiskt färgade utskåpning och nedvärdering av Mendelssohn, som påbörjades redan på 1800-talet och hundra år senare blev statsideologi under Hitler, lever fortfarande kvar här och där i musiklivet. Idag framför allt som ett ofta upprepat påstående om att Mendelssohns musik skulle vara lättviktig och opersonlig.

Till hans 200-årsdag i början av februari i år skrev exempelvis Lars Sjöberg, på Expressens kultursida, en födelsedagshyllning som i och för sig innehöll många rosor men också de sedvanliga vassa taggarna, alltså påpekandet att lille Felix nog var rikt begåvad men inget verkligt geni och att han helt enkelt hade det för bra, uppväxt som han var i en rik och konstälskande bankirfamilj, för att kunna utveckla äkta genialitet.

På 200-årsdagen av Mendelssohns födelse befann jag mig i Paris och kunde där, via tevekanalen Arte, lyssna till den konsert som Gewandhausorkestern i Leipzig gav i samband med födelsedagen. Även denna konsert, dirigerad av Riccardo Chailly och med den världsberömde pianisten Lang Lang som solist, visade — liksom konserten i P2 — hur uppåt väggarna fel Richard Wagner hade i sin antisemitiska hatskrift ”Das Judentum in der Musik” från 1800-talets mitt.

felix_mendelssohn

Felix Mendelssohn, Leipzig

Det var från denna hatskrift som nazisterna hämtade det lika kränkande som falska påståendet att en jude, om än begåvad och talangfull, aldrig kan skapa annat än ytliga och urvattnade verk. Det var där, hos Wagner, som nazisterna hämtade ideologisk ammunition när de genomförde sin ”avjudifiering” av det tyska musiklivet, en process som innebar att levande judiska musiker och kompositörer först fick yrkesförbud, därefter deporterades och mördades, och att redan döda judiska kompositörers verk förbjöds. 1936 störtades Mendelssohn-statyn utanför Gewandhaus i Leipzig, och under hela nazitiden var hans musik förbjuden i Tyskland och han själv utsuddad ur musikhistorien. Vilket Göran Rosenberg också påpekade i sin presentation.

Vad har då dessa gamla försyndelser med dagens 200-årsjubileum att göra? Statyn i Leipzig är ju återupprest och Mendelssohns musik spelas överallt i Tyskland och annorstädes. Ja, man kan rentav tala om en gryende Mendelssohn-renässans, även i Sverige. Själv har jag gett ett bidrag till denna renässans genom att sätta svensk text till första delen av oratoriet Paulus som min son, Andreas Zetterström, arrangerat för liten kammarbesättning (utg. av Wessmans Musikförlag 2007).

Samtidigt tycker jag mig ibland fortfarande höra ekona av Wagner och det nazistiska ”Lexikon der Juden in der Musik” från 1940 (1999 återutgivet av Eva Weissweiler med kritiska kommentarer och redogörelse för detta lexikons dödliga följder). Inte för att jag tror att de som idag beskriver Mendelssohn som ytlig är antisemitiskt eller nazistiskt anstuckna. De vidareför säkert bara, okritiskt och omedvetet, en sedan länge etablerad fördom.

Därför var det glädjande att höra födelsedagskonserten från Leipzig och även P2-konserten där Göran Rosenberg var värd. Äntligen fick man höra en Mendelssohn i helfigur, befriad från antisemitiska spottloskor, en genialisk kompositör som faktiskt — vad än Lars Sjöberg i Expressen må säga — bl.a. genom sin egen familjehistoria kände livets mörka sidor och därför också kunde skapa musik där skönheten inte alls är lättköpt utan djupaste och mest brännande allvar.

5 kommentarer

  1. Henry Larsson says:

    Hej,
    såg denna kommentar först nu och håller med om resonemanget. Det är bara när det gäller Mendelssohn som frågan om hans eventuella geni eller inte dyker upp. Han får liksom inte riktigt stå högst upp. När andra tonsättare är på tapeten saknas denna synvinkel. Det hänger säkert ihop med ”Das Problem Mendelssohn” Carl Dahlhaus talade om för 35 år sedan. Man talar aldrig om något Weber-problem t.ex. när denne tyske musikhistoriske milstolpe kommer på tal – trots att knappt någon förfäktar att hans instrumentalmusik skulle hålla samma höga klass som operorna (och då framför allt Friskytten). ”Problem” är förknippade med tonsättare av judisk härkomst (även Meyerbeer, möjligen Mahler) som i efterdyningarna av de nationalistiska strömningarna på 1800-talet inte ansågs hålla måttet fullt ut. Många forskare utomlands har skrivit om detta tankearv, men i Sverige sover man fortfarande Törnrosa-sömn i Mendelssohn-frågan. Det märktes på Sjöbergs ironiskt njugga artikel, och det märktes även i Erik Wallrups understreckare i SvD 2 juni, som trots många intressanta synpunkter, ändå till sist hamnade i den försåtliga ”sekundär-antisemitiska receptionsfällan”.

    mvh
    Henry Larsson (som f.ö. skrivit om M:s judiska självidentifikation i Axess nr 2 2009)

  2. Margareta Zetterström says:

    Tack, Henry Larsson, för din kommentar!
    Det skall bli spännande att läsa din artikel om Mendelssohn i Axess. Jag kände inte till den men är tacksam för tipset.
    Mvh
    Margareta Z

  3. Henry Larsson says:

    Efter Webers och Beethovens död 1826 resp. 1827 var Mendelssohn bredvid Robert Schumann utan tvekan Tysklands störste tonsättare under förra hälften av 1800-talet (1830- och 40-talen). Sammantaget är han överhuvudtaget en av Tysklands största tonsättare under hela detta sekel. Åtskilliga är de forskare som skrivit om hur M:s eftermäle dragits i smutsen och hur antisemitiskt färgade omdömen om honom som”ytlig” eller ”feminin” påverkat receptionen av denne tonsättare långt in i vår tid.
    Se t.ex.: ”1848, anti-Semitism, and the Mendelssohn reception” av R. Larry Todd i ”Mendelssohn studies” (Cambridge University Press, 1992) eller Marian Wilson Kimbers ”The composer as other : gender and race in the biography of F.M” i ”The Mendelssohns : their music in history” (urg. av J. M. Cooper på OUP 2002). I den senare kan man läsa om den antisemitiskt färgade femininiseringen av M. i det sena 1800-talets England som en del av uppgörelsen med Victorianismen.
    Eftersom tankegodset lever kvar är det upp till den anklagades vänner att ständigt lyfta fram inte bara innerligheten och den jublande sjungande lycka som så ofta finns i M.s musik, utan även ”svårmodet” och ”frustrationen”;.Det senare tycker jag mig ofta komma på spåren i M:s ibland nästan ilsket kontrapunktiska orkestersats (scherzot och finalen i Skotska symfonin, kören Die Nacht ist vergangen ur Lobgesang, Hebriderna).
    Självklart hade M. svåra upplevelser såsom tillhörig en judisk familj i det alltmer nationalistiskt färgade Tyskland. Familjelivet var inte bara solsken. Han thade t.ex. ett barn som var svårt sjukt (och som dog vid 7 års ålder – några år efter Felix’ död 1847).
    Det ska bli intressant och se om det kommer att diskuteras nästa år om Schumann och Chopin är genier eller ”bara nästan”. Då är det nämligen deras 200-årsjubiléer.
    Tills vidare denna länk; Mendelssohns tematiska verkförteckning, framarbetad av ett antal forskare under 15 års tid, kommer att ”släppas” i Leipzig den 26:e augusti,

    http://www.saw-leipzig.de/presse/pressemitteilungen/mendelssohn-werkverzeichnis-erscheint-im-august-2009

    mvh

    Henry Larsson

  4. Margareta Zetterström says:

    Tack, Henry Larsson, för ny kommentar!
    Lars Sjöberg i Expressen är typisk i sin nedvärdering av Mendelssohn. Men han är långtifrån ensam. Denna inställning genomsyrar i själva verket en stor del av den högre musikutbildningen i Sverige. På våra musikhögskolor får studenterna sig ofta till livs, som en naturgiven självklarhet, uppfattningen att Mendelssohns musik på något sätt är alltför vacker och lättviktig och att den saknar de komponenter som riktigt stor musik äger. Jag vet egentligen bara en annan lika stor kompositör som ofta nedvärderas på samma sätt. Det är Tjajkovskij, och han var ju homosexuell. Så nog bedriver medvetna eller omedvetna fördomar av olika sitt slag sitt förrädiska spel i det fördolda. Fram med trollen i ljuset, så kanske de spricker!
    MZ

Trackbacks

  1. Dixikon

Kommentera: