Felix Mendelssohn återupprättad

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Jag uppskattar Göran Rosenberg som författare och journalist. Jag är inte alltid enig med honom men gillar hans sätt att skriva. Kunnigt, engagerat och hela tiden med en personlig ton och en personlig närvaro i texten. Hans bok om Israel, ”Det förlorade landet” från 1996, återvänder jag ofta till när jag sysslar med Israel/Palestina-konflikten.

Däremot visste jag inte att han — precis som jag själv — är en passionerad musiklyssnare och amatörviolinist. Det fick jag veta först i går kväll när jag lyssnade på radions P2 som då återutsände en kammarkonsert från den 19 april i år. Det var nämligen just Göran Rosenberg som valt de stycken som framfördes och också agerade presentatör (jag vägrar att använda det moderna ordet ”curator”!).

Sist på programmet stod Felix Mendelssohns stråkoktett i Ess-dur, skapad av en brådmogen 16-åring och här framförd så att det formligen slog gnistor om verket. Det som gladde mig särskilt var att Rosenberg presenterade Mendelssohn som en av de riktigt stora kompositörerna. En självklarhet och ett oomtvistligt faktum, kan man tycka. Men så förhåller det sig dessvärre inte.

Den antisemitiskt färgade utskåpning och nedvärdering av Mendelssohn, som påbörjades redan på 1800-talet och hundra år senare blev statsideologi under Hitler, lever fortfarande kvar här och där i musiklivet. Idag framför allt som ett ofta upprepat påstående om att Mendelssohns musik skulle vara lättviktig och opersonlig.

Till hans 200-årsdag i början av februari i år skrev exempelvis Lars Sjöberg, på Expressens kultursida, en födelsedagshyllning som i och för sig innehöll många rosor men också de sedvanliga vassa taggarna, alltså påpekandet att lille Felix nog var rikt begåvad men inget verkligt geni och att han helt enkelt hade det för bra, uppväxt som han var i en rik och konstälskande bankirfamilj, för att kunna utveckla äkta genialitet.

På 200-årsdagen av Mendelssohns födelse befann jag mig i Paris och kunde där, via tevekanalen Arte, lyssna till den konsert som Gewandhausorkestern i Leipzig gav i samband med födelsedagen. Även denna konsert, dirigerad av Riccardo Chailly och med den världsberömde pianisten Lang Lang som solist, visade — liksom konserten i P2 — hur uppåt väggarna fel Richard Wagner hade i sin antisemitiska hatskrift ”Das Judentum in der Musik” från 1800-talets mitt.

felix_mendelssohn
Felix Mendelssohn, Leipzig

Det var från denna hatskrift som nazisterna hämtade det lika kränkande som falska påståendet att en jude, om än begåvad och talangfull, aldrig kan skapa annat än ytliga och urvattnade verk. Det var där, hos Wagner, som nazisterna hämtade ideologisk ammunition när de genomförde sin ”avjudifiering” av det tyska musiklivet, en process som innebar att levande judiska musiker och kompositörer först fick yrkesförbud, därefter deporterades och mördades, och att redan döda judiska kompositörers verk förbjöds. 1936 störtades Mendelssohn-statyn utanför Gewandhaus i Leipzig, och under hela nazitiden var hans musik förbjuden i Tyskland och han själv utsuddad ur musikhistorien. Vilket Göran Rosenberg också påpekade i sin presentation.

Vad har då dessa gamla försyndelser med dagens 200-årsjubileum att göra? Statyn i Leipzig är ju återupprest och Mendelssohns musik spelas överallt i Tyskland och annorstädes. Ja, man kan rentav tala om en gryende Mendelssohn-renässans, även i Sverige. Själv har jag gett ett bidrag till denna renässans genom att sätta svensk text till första delen av oratoriet Paulus som min son, Andreas Zetterström, arrangerat för liten kammarbesättning (utg. av Wessmans Musikförlag 2007).

Samtidigt tycker jag mig ibland fortfarande höra ekona av Wagner och det nazistiska ”Lexikon der Juden in der Musik” från 1940 (1999 återutgivet av Eva Weissweiler med kritiska kommentarer och redogörelse för detta lexikons dödliga följder). Inte för att jag tror att de som idag beskriver Mendelssohn som ytlig är antisemitiskt eller nazistiskt anstuckna. De vidareför säkert bara, okritiskt och omedvetet, en sedan länge etablerad fördom.

Därför var det glädjande att höra födelsedagskonserten från Leipzig och även P2-konserten där Göran Rosenberg var värd. Äntligen fick man höra en Mendelssohn i helfigur, befriad från antisemitiska spottloskor, en genialisk kompositör som faktiskt — vad än Lars Sjöberg i Expressen må säga — bl.a. genom sin egen familjehistoria kände livets mörka sidor och därför också kunde skapa musik där skönheten inte alls är lättköpt utan djupaste och mest brännande allvar.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!