
Ljusets Paris och helveteskretsens Skandinavien
Av JAN HENRIK SWAHN
Eugène de Rastignac är en av de mest omhuldade personerna i Balzacs långa romansvit ”Den mänskliga komedin”, en novis från landet som storögd kommer till Paris och försöker lära sig av vad han ser och hör för att på snabbaste och enklaste sätt göra karriär. Än i dag används ”Rastignac” som tillmäle när man har att göra med någon som på ett alltför burdust och uppenbart sätt försöker komma sig upp i tillvaron.
Att då kalla sig själv Rastignac som den unge kurdiske huvudpersonen gör i Fawaz Hussains långa stycken uppenbart självbiografiska roman, är förstås ett självironiskt grepp. Genom att likt Don Quijote vara förläst på en förgången tids romaner och tro att dessas värld alltjämt är giltig, gör vår kurdiske hjälte det inte lätt för sig. Efter att ha lärt sig franska hjälpligt av en assyrisk präst i Syrien vid namn Abouna (som ju helt enkelt är arabiska för ”vår fader”) och fått alla Balzacs sjutton romaner i Den mänskliga komedien i gåva och dessutom blivit itutad att han kommer att gå en glänsande framtid till mötes som fransk författare bara han lyckas ta sig till Paris – är vår unge kurd Mohamed säker på sin sak. Han ska ta sig till Paris som han bara känner från Balzac och han ska bli författare!
I romanens upptakt har Mohamed just anlänt till en av Paris många flygplatser och passpolisen bemöter honom med största tänkbara misstänksamhet. Han bestämmer sig då för att berätta sitt liv för poliserna och inte slarva med detaljerna. På så sätt får vi som läsare acceptera att inledningsvis inta polisernas roll och noggrant ta del av Mohameds liv fram till ankomsten och vad som föranlett den.
Den del av romanen som beskriver Momo (man kan inte heta Mohamed i Paris om man vill komma sig upp!) och hans tillvaro i Paris är ren och skär underhållning. Momo kan som sagt alla Balzacs romaner utantill och även hans franska är hämtad därifrån. Språket är en njutning att läsa, inte minst om man förmår uppskatta den komiska blandning av gammalmodiga talesätt och nutida fransk-arabisk slang som ibland kryddar texten. De kraftigaste kollisionerna äger dock rum mellan parisarna som ser Momo som rätt och slätt ännu en invandrad muslim och Momo som ser parisarna som rena rama persongalleriet i Den mänskliga komedin.
Som snart framgår för den mer sansade läsaren har den parisiska verkligheten i själva verket förlorat det mesta av sin glans från fornstora dar medan Momo kanske har något överdrivna förhoppningar om sin storhet som författare in spe. Inte desto mindre får vi oss till liv en livfull och lätt tragikomisk skildring på mycket god franska av hur det är att hanka sig fram som invandrare i Paris. Tills man en dag i bästa fall får det åtrådda beviset på franskt medborgarskap i sin hand.
När den dagen kommer ansöker Momo om att få byta till ett mera franskklingande namn – Eugène Rastignac! (det lilla ordet ”de” framför efternamnet som i bästa fall antyder adelskap fick inte godkänt). Nu är det ju så att Mohamed/Momo/Eugène, liksom många andra kärlekskranka unga män från Orienten, upptäcker att parisiskorna inte är helt lätta att tas med. Då får man försöka på annat håll och det gör även Eugène. Därmed är vi framme vid nedstigningen i helvetet.
Balzacs titel Den mänskliga komedien alluderar ju på Dante Alighieris Divina comedia och här kan nog Abouna som då och då likt en vålnad dyker upp i romanen, orolig för sin unge adept, ses som en motsvarighet till Vergilius. Eugène förälskar sig i en svensk kvinna, hon blir gravid och det hela slutar med att han följer med henne till Stockholm för ett nytt liv på mer nordliga breddgrader.
Mycket mer än så ska inte avslöjas här av varför Skandinavien får ett så nedslående lågt betyg av den unge kurden. Så mycket kan jag dock avslöja att äktenskapet snabbt brakar och att Eugène hamnar i Luleå av alla ställen där han av alla människor blir vän med Torbjörn Säfve. Humorn lyckas även här få ett ord med i laget men med alltmer tragiska undertoner.
Jag kan tycka att Hussains skandinaviska betraktelse bitvis är orättvis men skulle samtidigt önska att alla på Migrationsverket och över huvud taget alla svenska tjänstemän och tjänstekvinnor som hanterar invandrare och invandrarfrågor samt klarar av att läsa franska – ska ta sig an den här boken. Så får de lite nytt spännande stoff som kanske kan hjälpa dem att svara på frågan varför det så uppenbart rasistiska Frankrike upplevs som rena paradiset av Eugène och det lika uppenbart välmenande och belevade Sverige får honom att känna sig som i helvetet.
 
– Klicka här för fler böcker av Hussain
– Se en tidigare intervju med Hussain om hans bok Prof dans une ZEP ordinaire här: