Efter att tidigare ha behandlat Hermann, Barbarossa och Siegfried avslutar Martin Lagerholm här sin essä om myternas Tyskland med en epilog om berget Brocken, Walpurgisnacht och – förstås – Faust. Hela essän kan läsas här.
Brocken, det mest tyska av alla berg” är ett citat från Heinrich Heine som man gärna upprepade i december 1989, då demonstranter vandrade hela vägen upp till denna högsta topp i Harzbergen och krävde av de beväpnade vakterna att riva den lilla mur som också här omringade de östtyska myndigheternas undantagszon. Under kalla kriget hade området tjänstgjort som militär inrättning, skyddat av Stasi-agenter och ett hundratal ryska soldater. Men Goethes och Heines berg skulle snart åter bli alla tyskars domän, mitt i hjärtat av dagens återförenade Tyskland.
Det är inte minst just Goethe som gjort platsen världsberömd, genom ett par avgörande scener från valborgsmässonatten i Faust. Valborg? Vita mössor och akademiska manskörer kring trivsamma majbrasor? Vårens födelse och en ljusnande framtid för nordiskt klappande hjärtan? Nja, då har vi hamnat litet för långt norrut på den europeiska kartan. Uttala istället det motsvarande tyska ordet ”Walpurgisnacht”, och associationerna går snarare till mytiska häxsabbater på Blocksberg (Brocken), vampyriska blotfester och dionysisk yra. »En valborgsmässonatt drar vi till Brocken. Varför? Jo, för att få isolera oss från världen!” låter Goethe sin Faust utbrista. Och liksom för att sträcka ut den mefistofeliska illusionen ytterligare, lät den östtyska underrättelsetjänsten på sin tid alltså placera en sofistikerad avlyssningsstation mot väst på bergets fördömda topp.
Till skillnad från de myter vi tidigare tagit upp i den här artikelserien – en Hermann, Barbarossa eller Siegfried – är just Faustmyten den kanske mest folkligt tyska, i det att den inte berättar om sagoaktiga hjältar och obetvingliga kungar, utan presenterar bilden av en alldeles vanlig individ, en naturforskare och intellektuell, med ett brinnande kunskapsbegär. Faust – i grund och botten en klassisk antihjälte – manifesterar sig ju i världen utan någon mytologisk härkomst eller ädelboren bakgrund. Istället en lysten och aningslös vetenskapsman som säljer sin själ till djävulen (Mefistofeles) på det att denne ska ge Faust tillgång till övermänsklig kunskap som är otillgänglig för den dödlige.
Under seklernas lopp har denna folkmyt från 1500-talet kontinuerligt anpassats till olika epoker och sammanhang, från Christopher Marlowes och Goethes diktning till den demoniske kulturfilosofen Oswald Spenglers begrepp ”faustisk kultur”. Med detta avsåg han den västerländska kulturen, som präglas av en ödesdiger kunskapstörst och en ständigt otillfredsställd strävan efter det gränslösa medvetandet (Västerlandets undergång, 1918-22). Så har Faust utvecklats från en specifikt tysk myt till en allmänmänsklig representant för den sanningssökande men samvetsbefriade vetenskapsmannen, vare sig han sysslar med matematik, fysik, biologi, filosofi eller konst. Släktskapet med Nietzsches ”övermänniska” är hur som helst tydligt.
Faust-myten har över huvud taget blivit ett utbrett motiv i litteraturhistorien. Med intertextuell finess spränger Thomas Mann in en ”Walpurgisnacht” i romanen Bergtagen, en verkningsfull parallell till Brocken-scenerna i Goethes Faust. Här låter han det kultiverade hovrådet och medicinaren Behrens på valborgsmässoafton plötsligt byta skepnad och likt en mörkrets furste och villfarelsernas överstepräst bjuda sin betagna publik på en rykande häxbrygd. Den diaboliska transformationen uppfattas dock bara av sanatoriets husfilosof och tillika romanens humanistiska idealgestalt Settembrini: »Herr Urian sitter på bergets topp«.
En än tydligare parafras på Faust-myten utgör förstås Manns sista stora roman, Doktor Faustus – skriven i exil mitt under brinnande världskrig. Här är kompositören Adrian Leverkühn en modern och känslokylig Faust, som med sin komplexa konstmusik representerar den mänskliga skaparkraften i sin prydno, men som genom köpekontraktet med fan själv förvandlas till sinnebilden av en fallen människa. Samma öde går alltså Manns samtida Tyskland till mötes när man sluter en pakt med sin egen djävul, Hitler. Leverkühn förkroppsligar i sitt högmod Tysklands utveckling från upphöjd kulturnation till nazistiskt pöbelvälde under hakkorset; en högt begåvad musiker som i valet mellan epigonens sterila uttrycksmedel och geniets oinskränkta kreativitet med den mångfaldigt inkarnerade Mefistofeles hjälp väljer det senare. Och priset för den momentana berusningen: själslig fördömelse, kärlekslöshet och galenskap.
Ja, möjligen är det så enkelt som att de germanska och tyska myterna – om vi i ett tankeexperiment låter dessa unisont utmynna i den mer universella Faust-gestalten – i själva verket uppenbarar att den tyska »folksjälen« är kompatibel med det allmänmänskliga; att det specifikt tyska och »det hemliga Tyskland« snarare kan definieras som projektion än realitet. (Till saken hör också att det forntyska ordet »Teutsch«, dagens »Deutsch«, etymologiskt helt enkelt betyder »folk«.) Måhända blir alltså även våra uppsluppet svenska studenter vid en forsande Fyriså eller under Lunds domkyrkas dunkelt romanska skugga på valborg hädanefter hemsökta av en kallgrinande Mefistofeles: »Du önskar väl en kvast att underlätta din möda? Och en stöddig bock för mig! Än har vi lång väg kvar.«