Så kom äntligen ögonblicket Matteo Renzi väntat på så länge. Efter månader av möten och diskussioner, vilka skett i skuggan av tyske förbundskanslern Angela Merkels yttrande till Nicolas Sarkozy för några år sedan (”Var och får ta vara på sin skit”), kan idag italienska media stolt konstatera att Merkel och Renzi nu är överens: Flyktingproblemet är hela Europas problem.
Ögonblicket inträffade under Angela Merkels besök i Milano. Där pågår nu en världsutställning, Expo 2015, som sorgligt att säga betraktas med nonchalans av svenska media och institutioner. Ändå belyser den teman som ”Föda jorden” och ”Energi för jorden”. Kunde två tankar vara mer aktuella i dagens värld?
Nåväl, turen hade kommit till Angela Merkel att besöka Expo, en visit i rasande fart med huvudpunkterna i den tyska och italienska paviljongen. Politiskt innebar toppmötet i Milano en total omsvängning av den tyska linjen. Angela Merkel medgav nu att migrantproblemet är en EU-angelägenhet och att det fordras ”en europeisk gemensam attityd gentemot flyktingar och migranter”. La Repubblica konstaterar att den nya inställningen kom dagen efter att ett fartyg från tyska marinen räddat 103 flyktingar i farvattnen söder om Sicilien.
En stor framgång för Matteo Renzi, som kämpat för ett sådant erkännande praktiskt taget sedan han blev italiensk regeringschef. Ansvaret för 100.000-tals flyktingar kan inte bara, eller till största delen, falla på Italien, bara för att landet geografiskt ligger närmast den nordafrikanska kusten. Francesco Boccia, från Renzis parti, förklarade i en intervju i La Repubblica att år 2009 (då Gadaffi regerade) kom det fyra tusen migranter, i år är de redan fler än 170.000. Att ett problem av sådana dimensioner enbart skulle omfatta Italien är fullständigt tanklöst. Ett stort framsteg, anser han omsvängningen vara. För bara ett år sedan ansåg både tyskar och svenskar att migrantproblemet endast gällde medelhavsländerna.
Det rör sig om ett problem med många dimensioner och faktorer. Länge ansåg många att migrantströmmen bäst motades genom att angripa de ansvariga, gli scafisti, som man säger här. ”Scafo” betyder egentligen skrov och scafisti var arbetare på skeppsvarven, specialiserade på byggandet av skroven. Idag används ordet för att beteckna dem som är ansvariga för transporterna av flyktingar. Det kan vara mäktiga brottssyndikat i Libyen, Tunisien eller Egypten. De letar reda på gamla vrak eller gummibåtar och fyller dem mot ersättning med desperata offer för krigen i Mellanöstern eller konflikterna i Nigeria, Mali eller Sudan och begår sedan under överfarten grymma övergrepp på passagerarna, också på försvarslösa kvinnor och barn. Men de som står vid rodret eller ansvarar för ordningen ombord under själva överfarten, är ofta inte de ytterst ansvariga, utan lika desperata som dem som jagas ned under däck. De har kanske fått uppdraget mot att de slipper betala för överresan. En resa som sedan ofta slutar i tragedi när båtarna sjunker, många gånger enbart för att alla passagerarna ställer sig upp och rusar över till den sida där de ser ett fartyg och den efterlängtade undsättningen komma. Bara hittills i år beräknas mellan 700 och tusen personer ha drunknat i havet söder om Lampedusa.
När fartygen inom EU-organet Frontex nu eskorterar eller tar ombord flyktingarna, går in i en italiensk hamn, möts de av en rad funktionärer. Där finns folk från Röda korset, från Läkare utan gränser, från en lång rad andra humanitära organisationer som Caritas. Men där finns också poliser och åklagare som på kortast möjliga tid försöker identifiera de som varit scafisti. Detta sker oftast under de första samtalen med de räddade, då många kan peka ut dem som slagit, hotat eller kastat gamla eller småbarn direkt över bord.
Tidningarna är fulla av offrens berättelser. Som Mounes, 36, ingenjör från Syrien, som beslöt att fly med sin familj när hans hemstad utplånats av artillerield. Efter många försök lyckades han och hans familj få plats på en 70 meter lång fiskebåt. Men i ondags i förra veckan sjönk den och tog 200 personer med sig i djupet. Mounes ber desperat att få veta hur det gått för hans hustru och ett av barnen. Han berättar också om brutaliteten mot dem som inte kunde betala fullt pris för en plats på däck. De jagades ned i lastrummet, bland slammigt vatten där luften snart tog slut. Då hade de flesta fått ett tecken i pannan med en kniv, en slags märkning av vilken passagerartyp de tillhörde. Befälet ombord bestod av två algerier och tre libyer som verkade vara beredda att använda vilket våld som helst för att upprätthålla en slags ordning ombord.
– Afrikanerna behandlades sämst. De ansågs mest uthålliga och skulle därför klara sig i lastrummet. Var och en som försökte protestera fick utstå stryk med metallrör eller sparkar över hela kroppen, berättade Mounes inför polisen.
Katastrofen inträffade när länspumpen inte räckte till för att hålla båten flytande. För de inlåsta i lastrummet fanns inte en chans att rädda sig när båten plötsligt slog runt. Minst 49 dödades. Efter en natts förhör med dem som räddats kunde ”scafisti” identifieras och gripas.
Man kan då fråga sig vad som händer sedan? De senaste åren har det klagats över att den italienska rättvisan är långsam och att ett fåtal gripna verkligen blir dömda. Matteo Renzi förklarade för en tid sedan stolt att italienska myndigheter då gripit 1002 ”scafisti”. I slutet av 2013 rapporterade FN:s råd för mänskliga rättigheter att italienska lagar föreskriver stränga straff på över 10 års fängelse. Svårigheterna består i att identifiera de skyldiga och sedan skaffa fram bevis för anklagelserna. I rapporten konstateras att 154 personer dömts för trafficking. 70 hade fått straff på mellan 5 och 10 år, 45 hade fått ännu längre straff.
Till den senare kategorin hör Haj Hammouda Radouan och Hamid Bouchab som fick livstidsstraff respektive 10 år för mord och vållande av skeppsbrott. Här ansåg domarna sig ha säkra och klara bevis. Men många gånger faller en mödosamt organiserad rättegång på att vittnena inte längre är tillgängliga, att de förnekar tidigare vittnesmål eller nekar att utpeka de ansvariga. Att så sker är lätt att förstå. Mäktiga ligor – som ofta starkt påminner om maffiaorganisationer – har inte svårt att förfölja dem som inte agerat enligt deras regler.
Under tiden fortsätter fartygen att anlända med räddade eller drunknade offer. Igår anlände till Catania på Sicilien, norska Siem Pilot med 312 räddade från ett fartyg där 49 hade kvävts till döds. Catanias borgmästare Enzo Bianco proklamerade stadssorg till åminnelse av offren. Samtidigt har åklagarmyndigheterna inlett ännu en utredning om hur det gick till när de 49 kvävdes ihjäl.
I Medelhavet finns också svenska Kustbevakningen med KBV 001 Poseidon. Sedan fartyget anlände till Medelhavet har över 5000 personer räddats. Den svenska insatsen avslutas den 31 augusti 2015 då ett franskt fartyg skall ersätta Poseidon. Nyligen besökte inrikesminister Anders Ygeman Poseidon.