Nu firar Europa och Nordamerika andra världskrigets slut. De som lever kvar i det kalla kriget passar på att ge varandra tjuvnyp genom att trixa med dagar och platser och parader. Men det andra världskriget är ändå överståndet i vår del av världen, och det är numera framför allt den europeiska unionens förtjänst.
I Asien har såren inte läkts. Där hotar ett kallt krig mellan länder och folk som minns olika saker. I Ostasien och Stilla havet slutade inte kriget förrän i augusti. Snart, 70 år efteråt, kan vi vänta nya tecken på japansk revisionism och kinesisk revanschism, vietnamesisk nationalism och burmesisk opportunism.
Hur australierna upplevde kriget läser jag just nu i Richard Flanagans enastående roman The Narrow Road Into the Deep North, som vann förra årets Booker-pris. Där berättas inte om några hjältedåd men desto mer om nederlag och hopplöshet. Australien hade inte mycket att sätta emot den japanska offensiven söderut. Efter Singapores kapitulation hamnade tusentals australier i japanska krigsfångeläger. Flanagan berättar om fältläkaren Dorrigo Evans från Tasmanien som för befäl över tusen krigsfångar, en bråkdel av de många fångar och slavar som fick den omöjliga uppgiften att bygga den japanska järnväg genom Thailand och Burma som ska ge Japan herraväldet över Indien. Glöm “Bron över floden Kwai”! Det här är ingen Hollywoodfilm.
Flanagan skräder inte orden när han beskriver fångarnas lidanden och japanernas grymheter. Här finns scener så fruktansvärda att det kostar på att ta sig igenom dem. Att kinesers och koreaners bitterhet mot Japan är stark än idag är inte svårt att förstå. Men trots sin realism är boken ingen nationell vidräkning, och Flanagan gör ett gott försök att förstå hur ondskan fungerar individuellt och strukturellt – den triviala, byråkratiska à la Hannah Arendt, men också överlevnadsdriftens animaliska reflexer, och så den perversa jävlighet som människan mer än andra varelser tycks vara mäktig.
Bokens huvudperson lär vara inspirerad av författarens far som ska ha haft ett liknande livsöde. Sonen finns med i boken bara som ett barn, men mellan raderna anar man hur han försöker förstå denna motsägelsefulla karaktär som blev så främmande för sina närmaste. Författaren värjer sig redan genom att benämna honom: boken igenom heter han Dorrigo Evans, med både för- och efternamn. Dorrigo Evans är ingen hjälte, men han tvingas spela hjälte, och det är just i fånglägret som han lever mest intensivt. Han är inte heller särskilt beundransvärd som älskare; han gifter sig för att han inte vågar bryta, och han mister sin älskade för att han inte vågar hålla henne kvar. Han räddar livet på många människor, också på sin familj, men med sina barn har han ingen kontakt.
Scenerna är intensiva och scenbytena täta som i en äventyrsfilm. Romanen är spännande som de stora artonhundratalsromanerna, och mer än en gång kommer jag att tänka på Tolstojs Krig och fred. Dorrigo Evans är ingen intellektuell, men han har tagit djupa intryck av den äldre engelska litteraturen, särskilt artonhundratalets, och Flanagan fyller på med åtskilliga citat från den klassiska japanska. Referenserna säger mer om personerna än om den historiska miljön, men de är ändå välkomna. Skönlitterära myter präglar oss minst lika mycket som religiösa – de är mindre anspråksfulla men desto mer trovärdiga. Den här boken prånglar inte ut några illusioner om vare sig kriget eller dess offer.
Det finns alltid goda skäl att läsa böcker, och de behöver inte vara viktiga eller minnesvärda. Men det var länge sedan jag läste en roman som fångat mig med så många armar.