Skönlitteraturens roll har diskuterats livligt i Sverige under senare tid. Debatten kan ses i relation till de rapporter som visat läsningens minskade betydelse bland både yngre och äldre. Många anser att skönlitteraturen och den tryckta boken befinner sig i krissituation, bl.a. beroende på den mediekulturella förändringen. Samtidigt har det getts ut flera böcker om nyttan av att läsa skönlitteratur, varvid kulturens värde för hälsan gärna lyfts fram.
Den svenska debatten, som i vid mening även gällt konsten som kunskapsform och livsinnehåll, har framförallt varit influerad av engelska och amerikanska forskare.
Därför är det intressant att ta del av den unga franska forskaren Marielle Macés studie Façons de lire, manières d’être. Hennes arbete fogar in sig i en annan tradition än de verk som det vanligen refereras till i den svenska debatten. Macé tar upp frågan om läsningen utifrån en filosofisk och fenomenologisk infallsvinkel, och hon utnyttjar en bred teoretisk begreppsapparat.
I sina resonemang tar hon gärna avstamp i skönlitteraturen och dess fiktiva gestalter. Exempel hämtar hon främst från de stora franska författarna såsom Baudelaire, Flaubert, Proust och Sartre. Även de filosofer hon knyter an till är företrädesvis franska, t.ex. Roland Barthes, Pierre Bourdieu, Michel Foucault, Julia Kristeva, Jacques Rancière och Paul Ricoeur.
Boken är överhuvudtaget mycket rik på referenser och citat. Ändå finns här en starkt personlig ton och en imponerande skärpa och stringens i argumentationen. Macés framställning utvecklar sig delvis till en dialog mellan olika forskare, vilkas åsikter på ett spännande sätt ställs dels mot varandra, dels mot Macés analyser av olika skönlitterära verk.
När vi läser definierar vi oss själva och formar vårt jag till ett självständigt subjekt. Det är en huvudtanke som Macé lanserar. Litteraturen visar oss nya möjligheter och utmålar för oss andra sätt att vara, hävdar hon. Läsningen blir ett sätt att tänka och bete sig, ett sätt att bekräfta sin närvaro i nuet, en uppfattning som kan ledas tillbaka till ett uttalande av Barthes: Att läsa är en önskan att vilja vara verket ifråga.
En viktig källa för Macé i hennes diskussion av läsningens betydelse är Prousts verk À la recherche du temps perdu, där romanens hjälte Marcel ofta vänder sig till böckerna och försjunker i fiktionens värld.
På ett liknande sätt fungerade läsningen för den unge Jean-Paul Sartre, som skildrat sin barndoms läsning i självbiografin Les mots. En annan text av Sartre som får stort utrymme i Macés diskussioner är romanen La Nausée, vilken Macé beskriver som en berättelse om själva berättandets process.
Det är också intressant att ta del av Macés syn på litteraturens roll i Flauberts Madame Bovary. För Macés finns det inget patologiskt i Emma Bovarys stora romankonsumtion. Den är istället exempel på läsningens emancipatoriska kraft.
Macés sätt att förhålla sig till läsning och litteratur skiljer sig från de tolkningsmodeller som används inom semiotiken och narratologin. Där är, såsom bl.a. Umberto Eco har beskrivit det i Lector in fabula, läsarens uppgift i första hand att avkoda verket. Läsning blir ett arbete där det gäller att fylla textens luckor, ett arbete som är avskilt från livet i övrigt.
Det är upplyftande att läsa en bok som Macés Façons de lire, manières d’être, även om man inte delar alla hennes åsikter. En fråga som bl.a. inställer sig är vilken sorts läsare det är som Macé har i tankarna. Det måste röra sig om en närmast utopisk läsare som knappast finns i verkligheten. Men det är omöjligt att inte smittas av Macés passion för böckerna, för litteraturen som estetisk upplevelse och vital livskraft.
Lena Kåreland
– Klicka här för att läsa Lars Hertzbergs inlägg ”Moralfilosofin lever i litteraturen”
– Klicka här för att läsa Ulf Erikssons essä ”Röster om prosans möjligheter”
– Se ett videoklipp med Marielle Macé här: