Två dagar innan påven Benedictus XVI avgick publicerade förlaget Einaudi den andra utgåvan av Fabrizio Battistellis Il conclave (den första kom ut 1992). Det är en historisk deckare med erotiska moment, en pikaresk om intriger, mord och politik i Vatikanen år 1740 när – efter en hela sex månader lång konklav – kardinalen Lambertini till sist valdes till påve under namnet Benedictus XIV. Hjäten i denna (och i hans andra roman Riziero e il Collegio invisibile) är en viss kavaljer Riziero di Pietracuta, en utmärkt fäktare, som kallas till Vatikanen av sin bror, en Monsignore där, för att hjälpa till att reda ut vad som kan ligga bakom en rad oroande händelser.
Fabrizio Battistelli är professor i sociologi och Direttore för Dipartimento di Scienze Sociali ed Economiche på Roms universitet La Sapienza. Han är inte den första samhällsvetare som skriver romaner – det gjorde även John Kenneth Galbraith och Richard Sennett. Men framgången vid sådana litterära utflykter varierar och för det mesta är författarnas vetenskapliga status högre än deras litterära och deras professionella skrifter bättre kända. Mera sällan handlar det också om deckare, även om ”Amanda Cross”, d.v.s. Carol Gold Heilbrun, var ett undantag, men hon var professor i litteratur och hennes deckare utspelar sig i universitetsmiljö.
Il Conclave innehåller mycket som kan intressera en läsare utanför Italien. Den presenterar en nästan etnografisk bild av Vatikanen, Rom och världen på sjuttonhundratalet, perioden när rationalismen och libertinismen växte ihop och sådde frön till en senare tids postmodernism. Benedictus XIV blev känd för sin kloka ledning, sin tolerans mot andra religioner och sitt intresse för vetenskap och konst.
Som källor till sin bok har Battistelli framför allt använt berättelser av utländska gäster (många fransmän och tyskar) som kom till Rom av religiösa, politiska eller rent turistiska skäl, men också en dagbok som skrevs av en av deltagarna i konklaven. Sin stilistiska inspiration, anförtrodde författaren sin publik då han presenterade nyutgåvan av sin bok på Fregene Biblioteca ”Gino Palotta”, hade han däremot fått från Jonathan Swift och dennes dragning till paradoxer och understatement, det sistnämnda något mycket exotiskt i italiensk prosa. I boken är det Rizieros handlingar och det yttre händelseförloppet som är häpnadsväckande; prosan däremot är lugn och behärskad.