Av ÅKE MALM
Första bilden är ett hundratal förtvivlade och vitklädda kvinnor, representanter från alla partier i italienska deputeradekammaren. Alla tre förslagen om könskvotering i den kommande vallagen hade förkastats. Det blir ingen bestämmelse om varannan man/kvinna på valsedlarna. Inte heller en regel om högst 60 procent av ett kön på varje lista. Ändå hade allt sett så bra ut från början. 90 kämpaglada kvinnor från alla partier i deputeradekammaren hade klätt sig i vitt efter att de skrivit på en gemensam appell. En specialvideo hade lagts upp på Internet där, nästan, alla framför kameran yttrade orden:”Ni måste lyssna på oss” (Dovete ascoltare). Statschefen hade manat i ett historiskt tal på kvinnodagen den 8 mars. Kort sagt: ett verkligt steg mot ökad jämlikhet verkade möjligt.
Debatten hade rasat hela måndagen. Förvånansvärt många manliga deputerade hade svurit att stå på kvinnornas sida. Regeringen hade gjort principerna till en samvetsfråga. Men det räckte inte. Eftersom omröstningen var hemlig svek ett hundratal francotiratori, krypskyttar, och samtliga tre tilläggsförslag till lagtexten röstades bort. ”Den vanliga maschilismon i det italienska samhället”, skyndade sig många att tycka. I själva verket är frågan mera komplicerad än så. Här gällde det att i första hand rädda resultatet av överenskommelsen mellan Renzi och Berlusconi om en ny vallag – risken för en katastrof ansågs vara hur stor som helst. Alltså – om den delvis modifierade lagtexten drabbats av tillägg utanför överenskommelsen, kunde detta ha gett Berlusconi en förevändning att sumpa alltihop. Inget tomt hot, det har han gjort många, många gånger vid det här laget.
Men dessutom verkar finnas en stark revanschlusta i Renzis eget parti. Kanske Alessandro Campi har alldeles rätt när han i Messaggero talar om vänsterns ”inneboende nihilism”. För den del av Pd som förlorade kampen när Matteo Renzi vann primärvalet om partisekreterarposten stort, har ännu inte gett upp hoppet om en blodig hämnd. Renzis direkte motståndare i Pd, Pino Civati, repeterar varje dag hur Renzi går i Berlusconis ledband. Och Renzis föregångare, Pierluigi Bersani, säger i La Repubblica idag: ”Vi får väl se hur mycket Renzi kan realisera av de förväntningar han väcker runt om i landet med sina framträdanden.”
Ännu viktigare nu var kanske att att politikerna, efter 30 års ändlösa diskussioner om valsystemet, nu äntligen lyckades komma till ett resultat. Så det blev nattmangling igen och först vid lunchtid på onsdagen var saken klar. 365 röstade ja, betydligt fler än väntat. Men så hade också Matteo Renzi talat allvar med sina partikamrater: ”Den som vågar rösta emot lagen får förklara sig inför folket”.
Och i veckan skulle också en lång rad ekonomireformer godkännas i konseljen. Renzi lovar: ”Det här blir en positiv chock för hela landet”. Det handlar om att utnyttja 10 av de 20 miljarder euro som kommit fram genom besparingar och nedskärningar. I slutändan är det tänkt att varje arbetare som tjänar mindre än 1500 euro skall få ett reallönetillägg på bortåt 1000 euro om året. Jag skall återkomma till det här paketet när vi bättre känner till alla detaljer. Oppositionen till höger och till vänster hävdar förstås att det är osäkra pengar. Det är inte alls säkert att de räcker till. Särskilt från arbetsgivarhåll hade man hoppats på lägre företagsbeskattning. Renzi stödjer sig på sin gamle gode vän och kollega, Graziano Delrio. Han har varit borgmästare i Reggio Emilia, ordförande i kommunförbundet och ansvarig för regionalfrågor i Enrico Lettas regering. En veteran som vet hur man tacklar konflikter (har är pappa till 9 barn!). Renzi gjorde Delrio till statssekreterare och nu arbetar de tillsammans i Palazzo Chigi med två mål för ögonen: skrapa fram nya resurser och sätta fart på ekonomin igen.
Och så några rader om Matteo Renzis enmansshow när han som regeringschef presenterar de första ekonomiska reformerna. En show som inte liknar någon annan av dem jag sett i Palazzo Chigis pressrum. Självironisk, blixtsnabb i repliken och pedagogisk som den skollärare hans fru är.
I korthet:
– från den 26 mars säljer regeringen 100 tjänstebilar på auktion
– en ny institution som skall verka mot korruption skall sättas upp. Dess chef blir med största sannolikhet domaren Raffaele Cantore – som åklagare sprängde han camorrakartellerna i Campania
– omedelbart startar också betalningarna av den statliga administrationens skulder. Det är fakturor som legat och samlat damm – 68 miljarder euro av vilka Lettas regering redan betalat ut 22. Nu skall allt betalas till sista centesimo.
– en förbättring av möjligheterna att få lån i bankerna för företag det krisar för.
– 3,5 miljarder euro avsätts för att råda bot på katastrofen i de italienska skolbyggnaderna. 8000 skolor borde egentligen stänga eftersom de inte är vare sig jordbävningssäkra eller har utrymningsvägar vid eldsvådor.
– 1,5 miljard för att börja säkra jordskredsfaror i det italienska landskapet. I stort sett ligger staten 30 år efter – men någonstans måste man börja.
– 3 miljarder för att sätta fart på byggbranschen igen
– och så den stora revolutionära nyheten – Till 10 miljoner italienare går 1000 euro om året i lägre skatter. Detta gäller för låginkomsttagarna, de som tjänar mindre än 1500 euro i månaden. I genomsnitt betyder det ca 85 euro i månaden att satsa på nya kläder och skor för ungarna eller en pizza tillsammans med väninnorna, förklarade Renzi.
Allt det här skall betalas av besparingar, nedskärningar i onödiga utgifter. En ”spending review” som en specialist från Internationella valutafonden gjort gissar att man i slutändan kan spara 7 miljarder – minst.
”Lula, Brasiliens tidigare president, förklarade idag för mig att han aldrig tidigare sett européerna så molokna, deprimerade och utan framtidsvyer”, berättade Matteo. Hans förhoppning är att han väckt i alla fall lite entusiasm i hans eget land efter presskonferensen igår kväll.