Exit David Carradine

Av IVO HOLMQVIST

”On the evening of November 11, Abel Rosenberg escaped the police escort that was taking him to the train. He was never seen again.” Det är berättarröstens slutreplik i Ingmar Bergmans ”Ormens ägg” från 1977 som utspelar sig i München 1923. I den närmast föregående scenen har polismästaren, spelad av den utmärkte Gert Fröbe, vänligt men bestämt beordrat cirkusartisten Abel som vaknat upp efter två dygn på Veronal att lämna landet. Tåget till Basel går 23.20, i Schweiz kan han få jobb på en cirkus. Han får dessutom veta att den löjlige lille korpralen Hitlers kuppförsök som inletts på Hofbräuhaus några dagar tidigare misslyckats kapitalt. Den tyska demokratin är starkare än så, försäkrar polischefen. Den som ser filmen tycker kanske att ironin på den punkten är lite väl handfast, vi vet alla hur det gick.

Regissören gillade inte den färdiga filmen, och kanske var den ett misslyckande, men i så fall ett intressant sådant. Berättelsen om Abel, hans bror Max, och dennes fästmö Mikaela utvecklar sig snabbt till en gotisk skräckhistoria när väl den förfärlige doktor Vergerus träder in på scenen (man ska se upp med alla som heter så i Bergmans filmer). Han är läkaren i vit rock och båglösa glasögon vars experiment driver dem de går ut över in i ohjälpligt vansinne och självmord. Det händer med Max, omständigheterna klarläggs gradvis. Vi får förfärande inblickar i Vergerus´ kliniska försök innan också han tar sig av daga genom att svälja en cyankalium-ampull. Sjukhuset där detta försiggår är en veritabel skräckkammare, en Kafkas byråkratiska labyrint, och arkivet som gömmer fasansfulla hemligheter är oändligt.

Över hela filmen dröjer en smygande känslan av obehag, säkert färgad av de svårartade trakasserier som Bergman just hade utsatts för av svensk skattepolis, dem som fick honom att under uppseendeväckande former lämna landet och som var en spik i kistan för den socialdemokratiska regeringen hösten 1976. De tvangs lämna över makten till de borgerliga i valet i september det året (en annan lika vass spik var förstås Astrid Lindgrens satiriska saga, stort uppslagen i Expressen, om Pomperipossa som likt henne själv fick betala 120 procent av sin inkomst i skatt). Om Ormens ägg inte hör till de allra bästa av Bergmans filmer så är den dock värd att se för dekorens skull (en dyr Bergmanstrasse byggdes i filmateljén) och för skådespelarna. Rollbesättningen är internationell, Manuela spelas av Liv Ullman, dock är hennes varieté-nummer kalkerat på Marlene Dietrichs Blå ängeln tämligen tamt.

Och som Abel, han som försvinner och aldrig hörs av mera, ses den sorgmodige David Carradine som nu hittats död på ett hotellrum i Bangkok, kanske genom självmord, med ett rep om halsen. Han är bra i rollen, mycket bättre än Elliot Gould som var en katastrofal dönicke i Beröringen. Jag ser av Mikael Timms fjolårsbok om Bergman (”Lusten och dämonerna”) att samarbetet mellan regissör och skådespelare inte var friktionsfritt. Carradine, ovan vid svenska seder, var vilsen under inspelningen i Bavarias studio. Men det är just så han ska vara, en man som förlorat fotfästet i en undergångsmärkt tid. En sorglig historia, dystra figurer, en atmosfär av tryckande hot: typiskt Bergmanskt svårmod. Carradine hörde till en känd skådespelarsläkt, både fadern och bröderna förekommer i många filmer. David Carradine, den flitigaste av dem alla, blev 72 år gammal.

Ivo Holmqvist

Kommentera: