Evita i första person
Marcos Aguinis – La furia de Evita

Evita Peron (Bild: Wikimedia Commons)

Klicka här för att komma till bokhandeln

Klicka här för att komma till bokhandeln

Av PETER LANDELIUS
Marcos Aguinis är idag Argentinas mest ansedde författare och har många strängar på sin lyra. Hans politiska engagemang kommer ofta till tals också i skönlitterär form, inte sällan i den genre där fiktion och fakta glider över i varandra. Det har sina risker; båda genrerna kan bli lidande på det. Men i sin senaste roman har han hittat ett lyckat grepp: ”La furia de Evita” (Evitas raseri) är Eva Perons fingerade självbiografi.
Aguinis har studerat ett dussin av de bästa böckerna om Eva Perons korta liv (1919-1952) och håller sig såvitt jag kan se till kända historiska fakta. Genom att skriva i första person kan han öka trovärdigheten i de personliga detaljer som han själv står för. Dessutom får han en möjlighet att avmytologisera för att inte säga trivialisera Evita och koncentrera sig på människan bakom de extatiska hyllningar som hon och Peron blev föremål för.

Två händelseförlopp löper parallellt med varandra i romanen. Eva Duarte, äntligen gift med sin hjälte, skickas av den segrande Peron på ett triumftåg i efterkrigseuropa som hoppas få köpa billig mat från det rika Argentina. Jämsides med resan får läsaren följa hennes uppväxt, hennes frustrerade försök att utan utbildning och utan större talang slå sig fram som skådespelerska i Buenos Aires, hennes kärlekssaga med Juan Peron och deras gemensamma tid vid makten.

Paret får en levande och trovärdig beskrivning. “Oäkta” dotter till en godsägare växer hon upp hos sin mor och två syskon under villkor som tidvis är rena trasproletariatet. Moderns viljestyrka skänker ändå Eva och hennes syskon en bättre start än man kunnat vänta, men beslutet att vid sexton års ålder flytta till huvudstaden för att bli skådespelerska är hennes eget. Hennes första möte med Peron är värdigt en groupie på en popkonsert.

Kontrasten till den nyblivna presidenthustruns storslagna rundresa i Europa är effektfull. Evita tas emot av Franco som en furstinna och hyllas i hela Spanien som en räddare i nöden. I Italien är man mer reserverad av skäl som hon inte riktigt förstår, men hon blir i alla fall mottagen av både De Gasperi och påven. Den franska regeringen slår på stort trots vänsterns protester mot den argentinska fascismen.

Överallt vill hon möta de fattiga och hungriga, hon kramar gummor och kysser småbarn, gråter över deras elände och skriver ut checkar. Någon timme senare kan hon ta emot furstliga gåvor eller själv lägga ut enorma summor på smycken, kläder och pälsar. Än försöker hon lägga sig till med världsvana later, än följer hon sin impuls att epatera borgarpacket; hon har lika nära till cynism som till sentimentalitet.

Dåtida officiellt porträtt av Eva Peron

Dåtida officiellt porträtt av Eva Peron

Sin relation till Peron beskriver romanens Evita med en blandning av ömhet och nykter realism. Han har skött sina kort bra efter militärkuppen den 4 juni 1943. Och fast han är lika fyllig som hon är trådsmal, så känns han mycket tilldragande med sin vita uniform och sin virila röst. Sin post som arbetsminister använder han till att göra sig populär bland arbetarna och bygga kontakter med facket, och snart nog blir han dessutom försvarsminister och juntans vicepresident.

När generalerna börjar tycka att han och särskilt hans opassande älskarinna Eva Duarte har blivit för självsvåldiga, är det för sent. I stället för att arrestera honom tvingas de av massiva demonstrationer att återinsätta honom och utlysa allmänna val. Den lyckliga utgången beror dock mer på kollegernas oskicklighet än på någon speciell statsmannabegåvning från Perons sida. Han framstår, i romanen som i historien, som en kille som befann sig på rätt plats vid rätt tillfälle. Och som hade de egenskaper vilkas betydelse i krig och politik inte kan nog understrykas: han hade charm och han hade tur.

Som synes hör Marcos Aguinis till den halva av det argentinska folket som inte är peronister. Sin liberalism har han alltid tagit på allvar. 1983 hade han modet att publicera en öppen kritik av den dåvarande militärdiktaturen (Carta esperanzada a un general, Hoppfullt brev till en general). Efter juntans fall var han kulturminister i socialdemokraten Alfonsins regering. Han blev sedermera lika besviken som alla andra – kanske ännu mer — på Alfonsins liberale partivän De la Rúas katastrofala inkompetens, och desto mer uppskattade han peronisten Duhalde som den gången gjorde en historisk insats för att rädda det sjunkande statsskeppet.

Sedan dess har Aguinis ägnat en hel del energi åt att kritisera familjen Kirchner i en rad satiriska böcker som “El atroz encanto de ser argentino” (Den hemska charmen med att vara argentinare, 2001), medan landets ekonomiska utsikter börjar mörkna och peronismen återigen ser ut att svartna.

_______________

– Klicka här för att höra Evita Peron
– Klicka här för att läsa ett utdrag ur boken

Kommentera: