I sin bok The Pursuit of Power, som behandlar de hundra åren i Europa mellan Napoleonkrigen och första världskriget, beskriver Richard J. Evans en förändringens dynamik – där de strukturerande krafterna inte längre var furstar och dynastier utan stater och nationer – som ledde fram till att Europa blev den mäktigaste kontinenten i världen
Den brittiske historikern Richard J. Evans slog igenom bland en bredare läsekrets med ett väldigt arbete, Death in Hamburg (1987). Den hade sitt fokus på Europas sista koleraepidemi som tilldrog sig i den gamla Hansestaden 1892. Boktiteln var givetvis en anspelning på Thomas Manns berättelse om den fiktive personen Gustav Aschenbach och hans feberaktiga förälskelse i en ung pojke i ett koleradrabbat Venedig. Den visade också Evans hemtamhet i den tyska kulturen, och i bägge fallen rörde det som om någonting dekadent, ett undergångsfenomen. De styrande patricierna i den autonoma staden vid Elbes utlopp försökte tona ned riskerna med sjukdomsförloppet i affärernas intresse. Men i det kejserliga Berlin visste Robert von Koch och den dåtida läkarvetenskapen att en farsot inte kan hanteras med marknadsliberala principer – den kräver karantän. I Hamburg skördades långt fler offer än nödvändigt när man länge avstod.
Richard Evans må vara en smula obrittisk och icke-insulär i sitt starka forskningsintresse för Tyskland, men han delar det uppenbarligen med jämnåriga som Geoff Eley, David Blackbourn och Mary Fulbrook. Dessa tre, alla födda kring 1950, tog tidigt starka intryck av den nya samhällskritiska historikerskolan i Västtyskland. Den betraktade sociala helheter och långa förlopp – och inte regeringspolitik och enskilda aktörers insatser – som utvecklingens drivkrafter. De såg också historiestudiet som en arena för debatt och konflikt.
Evans själv har själv skrivit den bästa sammanfattningen av den stora kontrovers, Historikerstreit, som bröt ut 1986 bland västtyska historiker om värderingen av nazitiden, nationalsocialismens bakgrundsorsaker och Hitlerstatens karaktär (In Hitler’s Shadow 1989). När jag träffade honom våren 2000 i Cambridge, för en intervju i Svenska Dagbladet, hade han just uppträtt som expertvittne med ett jättelikt sakkunnigutlåtande i den omskrivna rättstvisten mellan Deborah Lipstadt och David Irving, på den vinnande Lipstadt-sidan.
Därefter kunde Evans ta sig an nästa stora projekt, ett trebandsverk om Tredje rikets uppkomst, uppgång och fall. Det visade inte bara hans förmåga att tillgodogöra sig ett enormt material utan också hans kännemärke som historiker: att avstå från moraliska omdömen, att låta de ofta nog grymma handlingarna och omständigheterna tala sitt eget språk och att foga samman de olika analyselementen till en begriplig helhet. Han hade svårligen kunnat göra denna grandiosa syntes, om han inte själv hade undersökt delaspekter av det tyska samhällslivet på djupet: den tyska arbetarklassen och bondeklassen, tysk bourgeoisie och tysk kvinnorörelse, kriminalitetens och dödstraffets historia i Tyskland. Också när han ger det stora perspektivet, framträder en bild full av detaljer, kontraster och självfallet också av motsägelser, eftersom den empiriska verkligheten är motsägelsefull eller, om man så vill, dialektisk.
Så är i hög grad fallet med Richard Evans senaste storverk, om Europas 1800-tal, The Pursuit of Power. Här bryter Evans med konventionen att behandla land för land; istället försöker han att se kontinenten (och de brittiska öarna) som sammantvinnade och beroende av varandra. Beroendet kan ses som en följd av Napoleonkrigen, i pluralis, eftersom konstellationerna varierade hela tiden, varade i närmare 25 år, var det första stora världskriget eftersom de omfattade i stort sett alla makter i Europa.1 Det betyder inte att de hundra år som framställningen omspänner skulle ha påverkat alla i lika mån och på samma sätt. I själva verket ser vi under denna tid delar av Europa som blomstrar, medan andra faller tillbaka, i styrka och välbefinnande.
Evans har dedicerat boken till sin store föregångare Eric J. Hobsbawm (1917–2012), som genom sin mångsidighet, sin bredd och sitt skarpsinne vid sin bortgång var allmänt ansedd som världens främste historiker. Hobsbawms mäktiga trilogi om Europas långa, eller utdragna, 1800-tal fungerar som en jämförelsepalett för Evans egen kronologi. Den förre började sin skildring av det borgerliga seklet med den industriella revolutionen i England på 1770-talet och den politiska i Frankrike runt 1790 och slutade med den ryska revolutionen 1917 som, enligt honom, förde en ny klass till makten.
Evans tar sitt avstamp med segern över Napoleon: de båda tidigare omvälvningarna hade i första hand berört två länder och kulturer, men nu blir alla delaktiga i förändringens dynamik. Och denna slår igenom på område efter område: inte bara på närings- och statslivets, utan också på demografins, militärteknikens, infrastrukturens, hälsoväsendets, religionens. Och de strukturerande krafterna blir hädanefter inte furstar och dynastier, utan stater och nationer. I de här senare bemärkelserna följer Evans sin Hobsbawm, om också inte slaviskt.
Vad man sökte nu var inte ära, som under 1700-talet, eller den rätta tron, som under 1600-talet, utan framsteget. Framsteget – folk- och rikedomsökning till exempel – krävde att olika sidor av den mänskliga samlevnaden behärskades av ständigt nya insikter, vad man skulle kunna kalla kunskapsregimer, ett utflöde av upplysningstänkandet. Ingenting fick lämnas åt sig eller åt slumpen. Den som inte erövrade sådana kollektiva talanger riskerade att gå under.
Europa blev under detta århundrade den mäktigaste kontinenten i världen och ryckte ifrån alla medtävlare – så sent som 1750–1800 hade det stått och vägt mellan Europa och Kina. Förfining gick i denna process sida vid sida med brutalisering. Handeln gav efter hand mätta magar och balansen mellan makterna efter den förödande urladdningen 1791–1815 skapade någorlunda harmoniska internationella förhållanden.
1700-talet hade varit de ständiga krigens sekel; 1800-talet blev fredens (om man bortser från kolonial- och inbördeskrigen och återkommande resningar i länder som Polen och Frankrike). Men 1914 bröt allt detta samman i ett ursinne som man inte hade sett maken till tidigare. På den ryska revolutionen följde andra. Den borgerliga epoken tycktes över.
Så blev det nu inte riktigt, men det skulle krävas ännu en katastrof (1939–45) och ett tyglat vansinne (1945–91), innan det borgerliga samhället triumferade över hela Europa. Hobsbawm kallade 1900-talet det korta århundradet. Kanske skriver Evans en bok också om det vad det lider.