Europas språkvärld (I)
Våra språk i globaliseringens tid

Första delen av en längre essä av Tommy Andersson om Europas språkvärld

Den yttersta förutsättningen för vår globaliserade värld är människans förmåga att kommunicera över mycket stora avstånd. Globaliseringen har åtminstone sedan antiken varit en potentiellt möjlig samhällsutveckling, men det är först genom de gångna tvåhundra årens allt snabbare allmäntekniska utveckling, och de senaste två decenniernas IT-utveckling, som den kunnat nå sin nuvarande accelerationsnivå. Utan språket hade det dock varit omöjligt att uppnå den organisatoriska och tekniska utveckling som krävs för att tillvarata globaliseringens potential. De i sammanhanget närmast emblematiska telekombolagen hade heller inte haft något innehåll att förmedla. Ändå är det inte över de stora avstånden utan i våra nära relationer som språket är som viktigast för oss, vilket också framgår av dess avgörande betydelse för individens utveckling och de sociala banden människor emellan.

Språket är inte bara vårt yppersta kognitiva och kommunikativa verktyg eller vårt främsta instrument för att förstå och organisera världen, utan också den förmåga som kanske tydligast skiljer oss från djuren. De förmedlar sig naturligtvis också med varandra, men deras kommunikation är i allt väsentligt situationsbunden och i avsaknad av den abstraktionspotential som utmärker det mänskliga språket och som gjort oss till kulturvarelser med förmåga att precist beskriva både vår yttre och inre värld, särskilt i litteraturens konstnärliga form. Människan, civilisationen och kulturen som vi känner dem skulle alltså inte kunna existera utan vår språkförmåga, och därför är språket både som system och som konkret manifestation i de enskilda språken och deras kommunikativa, kognitiva och kulturella värde ett angeläget tema för återkommande diskussion.

Men hur ser de faktiska språkliga förhållandena ut i en värld, där kraven på snabb och tillförlitlig överregional kommunikation gör ett litet antal språk alltmer dominerande på alltfler områden? Hur påverkas samhället och individen av detta? Med utgångspunkt i den mycket vitt formulerade frågan Vad händer med våra språk i en globaliserad värld? vill jag i fyra artiklar belysa språksituationen i framför allt Europa. Tanken är att försöka kartlägga vårt språkpolitiska omedvetna och de villkor som utmärker åtminstone vissa aspekter av främst vår europeiska språkverklighet, där den globala varianten av engelska – alltså den eller de varianter som utgör kommunikationsspråket i internationella sammanhang – växer sig starkare, precis som i många andra delar av världen. Vad har vi, vad riskerar vi att förlora och vad kan vi vinna? Vilka vägar kan vi välja för att öka ömsesidig förståelse och undvika att andra språk än engelskan förfaller till regionala kuriositeter?

Diskussionen om språken i Europa (och andra delar av världen) är inte ny, men den förs främst av språkvetare och andra särskilt intresserade vars tankegångar inte alltid når ut till allmänheten, även om det naturligtvis görs försök att sprida iakttagelser och idéer till en bredare publik. Ett exempel på detta är den redogörelse för språksituationen i dagens Europa som Svenska akademiens direktör Tomas Riad, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet, lämnade vid Akademiens högtidssammankomst i december 2015. I sitt anförande konstaterade han att Europas språkliga mångfald ofta uppfattas som främst ett praktiskt problem, ett kommunikationshinder, men framhöll samtidigt att en alltför intensiv betoning på just det kommunikativa – som kan ha praktiskt tvingande orsaker eller andra grunder –lätt leder till att ett enda språk stärks på bekostnad av andra. Med en hänvisning till läget i EU underströk Riad att knappast någon kan uppfatta ett sådant tillstånd som önskvärt:

Unionstanken bygger å ena sidan på en planering för en gemensam framtid baserad på gemensamma värderingar och med gemensamma ekonomiska och strategiska mål, å andra sidan på respekten för olikheter mellan nationer, regioner och individer. Detta är den så kallade kulturella mångfalden, och den bärs i allt väsentligt av språken.

Med sitt inlägg knöt Tomas Riad an till den internationella diskussionen om vikten av livaktiga språk för att hålla den kulturella mångfalden, den individuella utvecklingen och den sociala sammanhållningen levande, vilket också är en debatt väl lämpad för Dixikon, som i sin egenskap av forum för litteratur från olika språkområden redan genom sin inriktning betonar den språkliga mångfaldens värde.

Utmärkande för dagens globala språksituation är engelskans dominans, men språk med dominerande ställning är i sig inget nytt. Det är tvärtom ett fenomen som – under olika historiska betingelser – funnits och dokumenterats åtminstone sedan antiken, då inledningsvis grekiskan var det dominerande högstatusspråket i Medelhavsområdet som först under romersk kejsartid på allvar fick stryka på foten för latinet. I Sverige dominerade mellan medeltiden och tidigmodern tid tyskan, som sedan avlöstes av franskan under 1700-talet, dock med något mildare konsekvenser för svenskans utveckling än det forna tyska inflytandet. I dag är det engelskan som erövrat motsvarande ställning, men till följd av flera samverkande faktorer inskränker sig dess påverkan inte enbart till ett begränsat geografiskt område, utan influenserna når numera ut till språk i mycket stora delar av världen. Det finns många goda skäl att glädjas åt detta, men särskilt vi européer har all anledning att också uppmärksamma och fortsätta att använda oss av de många andra språk som finns här.

I Europa finns drygt 140 inhemska språk, och även om långt ifrån samtliga är nationalspråk jämställs många inhemska minoritetsspråk juridiskt med nationalspråken, vilket främjar deras livskraft. (Förutom dessa språk finns också invandrarspråken, men en diskussion om dem skulle föra för långt och därför berörs de inte närmare här.) Därutöver finns det andra förhållanden som bidar till att många av de europeiska språken kan förbli livsdugliga: det bedrivs undervisning på dem, de används i alla typer av media och åtminstone nationalspråken täcker livets samtliga områden, också de vetenskapliga. Detta gör Europa unikt jämfört med andra delar av världen, där många länders nationella förvaltning eller forskning ofta helt eller delvis domineras av något främmande språk.

Till de löftesrika tecknen i Europa hör också att flera av språken här – också de små – är förhållandevis stora jämfört med majoriteten av de kanske 6 000 språk som finns i världen i dag. (Alla siffror beror på definitionen av språk, dialekter, varianter och så vidare, men här är främst den relativa storleksordningen intressant.) EU räknar 24 officiella språk, vilket innebär att EU-lagstiftningen finns att tillgå på dem i versioner som är juridiskt likvärdiga alla andra språkversioner. När lagtexterna antagits av EU-institutionerna (Europaparlamentet, rådet och kommissionen) finns inte längre någon hierarkisk ordning versionerna emellan; alla texter skall – om inget annat anges – alltså kunna läsas och tolkas som om lagen ursprungligen stiftats på respektive språk, och därför är det juridiskt felaktigt att tala om original och översättning. Officiellt är med andra ord läget för Europas språk tryggt. Men det är också en något förenklad bild.

Mycket av det som förefaller tillfredsställande är inte så stabilt som man kunde önska, bland annat därför att vi själva lättvindigt håller på att göra oss av med våra språkliga släktklenoder. Inte så att vi plötsligt skulle sluta att använda våra egna modersmål, men utan att skänka vårt beteende någon närmare tanke inriktar vi oss så fullständigt på engelskan, att vi löper risken att förlora direktkontakten med andra språkområden och i längden också marginalisera våra egna modersmål.

De möjligheter till kommunikation mellan människor från vitt skilda kulturer som numera följer av ett stort språks dominans påverkar alltså samhället och den enskilde både positivt och negativt, vilket är ett förhållande som kommer att belysas närmare i nästa artikel.