I föregående artikel berördes dels konsekvenserna av språkrelaterade beslut fattade av stater, organisationer och socialt framgångsrika grupper, dels språkundervisningen i skolan. Undervisningens villkor är avgörande för att stärka kunskaperna men vi kan också göra en hel del själva.
I sin egen argumentation för språkinlärning går Jürgen Trabant i sin Globalesisch oder was? längre än många andra och betonar att språkstudier är en viktig bildningsinsats, med särskild betydelse i just Europa. Han fastslår att inlärning av ett främmande språk utöver engelskan är ett omistligt inslag i varje europés bildning och bör betraktas som ett centralt kriterium för ett genuint europeiskt medborgarskap. Han kräver naturligtvis inte fullständiga färdigheter i ännu ett språk, men Trabants idealeuropéer har så goda kunskaper i respektive främmande språk och kultur att de förstår och kan uttrycka sig väl på de berörda språken. Dessa medborgare har vunnit insikter i ett delvis annorlunda tankesystem och därmed fått nya perspektiv. Ett sådant mål är högt ställt och vinner inte alltid gehör, men det är ett av många förslag om hur en mer ambitiös språksatsning skulle kunna se ut.
För några år sedan sammankallade Europeiska kommissionen en grupp författare, filosofer och språkvetare som fick i uppdrag att tänka kring dessa frågor och sedan presentera ett förslag, vilket gjordes i form av den korta skriften En nyttig utmaning – Den språkliga mångfalden kan förena Europeiska unionen, som lades fram 2008. Däri presenteras tanken på ett så kallat adoptivspråk som många språkvetare fastnat för. Tanken är att den enskilde skall få möjlighet att satsa så mycket på detta språk att verkligt användbara färdigheter uppnås. Även Tomas Riad gick in på denna idé i sitt anförande vid Akademiens högtidssammankomst före jul 2015 och underströk då att utredningens styrka ligger i insikten att det är språken som är mångfalden i Europa. Men samtidigt finns det en risk att den urholkas om talare av små språk känner sig undanträngda och därför inte kan uppamma någon entusiasm för den större gemenskapen. Följaktligen vill författarna till En nyttig utmaning för det första skilja på internationell kommunikation, som är betjänt av stora språk som förstås av många, och bilateral kommunikation som lämpligen äger rum på något av de berörda talarnas språk. I dessa sammanhang är enligt Riad
språkkunskaper och kulturell förståelse ytterst värdefulla […] och därför bör kommunikationen mellan befolkningarna framför allt försiggå på de språk som talas i respektive land, och inte på ett tredje språk. För att uppnå detta för så många som möjligt föreslår författarna att varje medborgare ska få eller skaffa sig ett personligt adoptivspråk.
Eftersom individens studier i exempelvis engelska och (adoptivspråket) polska skulle ha delvis olika syften, skulle det inte uppstå någon konkurrenssituation och i längden skulle vi få grupper av talare som tillsammans behärskade varje annat EU-språk och, vid behov, kunde ställa sina specifika kunskaper till förfogande. Detta vore i så fall en stor vinst för samhället, men sannolikt ännu större för individen.
Som vi sett finns det många goda grunder för diversifierade språksatsningar, men var bör krutet satsas? Jürgen Trabant menar att engelskan så att säga klarar sig på egen hand, eftersom ett språks kommunikativa värde stiger med antalet brukare – dess position och attraktionskraft stärks ju om det sprids – vilket exempelvis gynnar engelskan. Ett språks kognitiva värde, däremot, är inte beroende av antalet talare, men varje person som lär sig ett nytt språk gör kognitiva och kulturella vinster av stort personligt och socialt värde. Det är alltså lätt att hitta skäl till språkinlärning, men genomförandet försvåras av utilitaristiska tendenser som inte efterlyser något annat än ett smidigt kommunikationsinstrument för ”informationsöverföring” och ”samordning av gemensamma handlingsalternativ”. Därför undergrävs försöken att få skolungdomar att kämpa vidare med sina språk av att framgångsrika människor tycks klara sig väl på sin variant av engelska.
Ironiskt nog har denna ensidiga språksyn nått sådan spridning bland annat därför att den ignorerar att globalesiskan inte är politiskt eller kulturellt ”europeisk”, vilket ibland leder till glapp i konnotationerna som försvårar beskrivning och analys av många av våra samhällsfenomen. Visserligen finns det gott om sammanhang som kräver ett gemensamt språk, och där är engelskan ett utmärkt redskap, men förlusterna blir ofta större än vinsterna när exempelvis ett företag i Spanien väljer engelska som koncernspråk, ett universitet i Sverige börjar ge kurser på engelska, trots att lärarna och de flesta kursdeltagarna är svenskar, eller en politiker väljer att förhandla på engelska trots att professionell tolkning erbjuds. Detta är en opåkallad underdånighet som leder till självpåtagen fattigdom.
Men det finns ingenting som säger att vi behöver nöja oss med ren diglossi, vi kan tvärtom själva göra mycket för att förbättra läget. Att lära sig ett helt nytt språk är ett stort projekt, men som svensktalande har vi goda förutsättningar att med begränsade ansträngningar lägga till nya språk. Norskan (5 miljoner talare) och danskan (6 milj talare) är visserligen lika svenskan, men ändå så annorlunda att de erbjuder både utmaningar och intressanta nya kulturvärldar. Vid tanken på språkstudier föreställer man sig kanske något mer avlägset, men förbiser då att det i ett utifrånperspektiv är något närmast exotiskt att de nordiska språken ligger varandra så nära. Ett större, men ändå genomförbart, steg är studier i nederländska, som vanvördigt uttryckt är som att läsa tyska utan kasus. Men faktum är att nederländskan ligger svenskan så nära att vi ganska lätt lär oss detta språk, som automatiskt också ger inblickar i belgiska förhållanden. Därigenom vidgas inte bara det språkliga fältet, utan också det litterära, samtidigt som det blir möjligt ta del av tidningar och tidskrifter, radio och tv, med annorlunda perspektiv.
Den mest tidseffektiva metoden är annars ofta att försöka blåsa liv i slumrande språkkunskaper. Utöver den klassiska kvällskursen, som inte alltid är så lätt att fullfölja, erbjuder internet och biblioteken större möjligheter än någonsin:
– Läsa romaner eller facklitteratur parallellt i original och i översättning.
– Läsa svenska artiklar på Wikipedia och därefter motsvarande artikel på andra språk. Det är inga regelrätta översättningar, men begrepp och uttryckssätt kan ändå hämtas därifrån.
– Söka tidningsartiklar om en viss internationellt bevakad fråga och jämföra hur den behandlas på andra språk.
– Följa andra länders nyhetsutsändningar om sådant som är känt från den svenska rapporteringen.
– Försöka påverka jobbets fortbildningsprogram i språklig riktning.
Listan kan göras mycket längre och många har säkert egna uppslag, men det allra bästa är förstås att bekanta sig med någon med intresse för svenska som talar ett språk man själv vill lära sig; då kan utbytet bli ömsesidigt och långlivat. Det finns nog ingen patentlösning för att snabbt lära sig ett språk, såvida nu inte den perfekta metoden beskrivs i irländaren Benny Lewis bok Fluent in 3 Months. Om inte, får var och en söka sin egen väg till fördjupning.
Utgångspunkten för denna artikelserie var språkets betydelse för förverkligandet av vårt globaliserade samhälle, men också för individens utveckling och nära relationer. Den mänskliga språkförmågan är nästan gränslöst flexibel och inte minst våra möjligheter att lära oss nya språk vittnar om detta, men det gäller också att tillvarata denna potential. Den som lär sig ett främmande språk vidgar sin kognitiva och sociala horisont på ett unikt sätt, vilket är skäl nog att ständigt uppmuntra den som vill stärka denna centrala mänskliga förmåga.