Europas språkvärld III
Lost in translation. Om glottofagi, översättning, och språkinlärning

I föregående artikel i denna serie diskuterades språklig dominans, både historiskt och i vår tid genom engelskans – eller ”globalesiskans” utbredning. Här fortsätter Tommy Andersson sin serie med att diskutera dess påverkan också på språkstudiernas och översättningens område

_____________

Hur ska man förstå mekanismerna bakom ett språks utbredning framför andra och bedöma deras omfattning? Finns det parallella exempel? I Trabants Globalesisch oder was? beskrivs ett illustrativt fall som erbjuder vissa svar, nämligen de språkliga enhetssträvanden som också blev aktiv – och förödande framgångsrik – statlig politik i Frankrike mot slutet av 1800-talet, då tidens lösen inte var flerspråkighet utan likriktning. Genom en serie standardiseringsåtgärder för allt från måttenheter till den administrativa indelningen i departement hade en enhetlig nation börjat ta form. Förebilden var den Stora revolutionen, vars barnbarn under ledning av utbildningsminister Jules Ferry runt 1880 arbetade för att slutgiltigt ena nationen – också kulturellt och språkligt. Regionala språk som occitanskan, bretonskan och flamländskan uppfattades då som hinder för utvecklingen, och tyvärr var politiken för att undanröja dem så framgångsrik att de så gott som utrotades. Numera talas exempelvis inte längre bretonska och occitanska som fullödiga förstaspråk, och när de ändå används är det ofta i rent folkloristiska sammanhang där de snarare sjungs. Occitanskan, som en gång var hela södra Frankrikes språk, har i dag högst två miljoner talare och förstås hjälpligt av något fler, men jämfört med situationen för hundrafemtio år sedan finns inte mer än spillror kvar. I Sverige utsattes bland annat samiskan och tornedalsfinskan för en liknande behandling, och de svenska myndigheterna nådde nästan lika långt som sina franska motsvarigheter.

Framtvingade språkbyten på individnivå och de emotionella följderna därav är kända fenomen som många kan relatera till, men de kulturella och demokratiska implikationerna av språkbyten på samhällsnivå är allmänt ett mindre diskuterat problem. Franska lingvister har myntat begreppet glottofagi för den process som innebär att ett språk så att säga uppslukar ett annat och därigenom leder till ett språkbyte. I exempelvis romarriket skedde detta som en följd av rikets expansion och i Frankrike genom aktiv statlig politik. Mellan 1700-talet och 1930-talet fanns en liknande utveckling i Östeuropa då de jiddischtalande judarna långsamt assimilerades till den tyska kulturen och språket. Eftersom kulturens grundstruktur och viktigaste komponenter är språkliga, får ett folk som inte längre har språket kvar svårt att hålla sin kultur vid liv, möjligen med de östeuropeiska judarna som undantag. Tack vare att judiska grupper alltid har bibehållit hebreiskan som sitt religiösa språk – och kärnan i sin kultur – var det nämligen möjligt att återuppliva den som officiellt språk i Israel.

Dialektkontinuum över Europa

Dialektkontinuum över Europa. I B förstår man dem i A och viceversa. I C dem i B och viceversa. Men i C förstår man inte längre dem i A

I dag är engelskan det ohotade världsspråket och ett verktyg för internationell kommunikation som vi inte klarar oss utan, men det beror inte på statligt initierad utplåningspolitik eller glottofagi, utan på den anglosaxiska kulturens attraktionskraft kombinerad med en sorts språklig undfallenhet, inte minst bland européer. Utvecklingen inleddes redan under mellankrigstiden men tog fart först efter andra världskriget, då engelskan i egenskap av segrarmakternas språk fick en särskild nimbus som sedan förstärkts av kulturindustrin och den nästan helt engelskspråkiga it-industrin. Tack vare engelskan kan vi nu föra interkulturella samtal som annars varit omöjliga, och den ger oss tillgång till en enorm skatt av texter, i både original och översättning, men samtidigt har vi paradoxalt nog blivit fattigare eftersom vi européer i dag läser varandra allt mindre, också i översättning. Vi har hittills översatt mycket och varierat, men här ser vi nu kanske ett trendbrott, för även om organisationer som Alliance française, Cervantesinstitutet och Goetheinstitutet alltjämt gör viktiga insatser med språkkurser och bidrag till översättningar, är exempelvis Volkswagen-stiftelsens beslut att (långt före dieselskandalen) lägga ned sin tidigare omfattande tekniska översättning mellan främst tyska och franska ett tecken i tiden. Märkligt nog sker det nu, då Tysklands ekonomiska framgångar gjort tyskan attraktiv: Två miljoner polacker läser tyska och i Kina har antalet tyskstudenter fördubblats de senaste åren. Men detta beslut beror nog tyvärr på det vanliga, men felaktiga, antagandet att vi klarar oss med översättningar till engelska som sedan kan läsas av ˮallaˮ.

I dag minskar förmågan bland européerna, även de högutbildade, att läsa och tillgodogöra sig innehållet i en text på något annat språk än engelska, och därmed framstår engelska översättningar som det naturliga, men genom denna inställning fastnar vi i en dubbel fälla. Naturligtvis kan ingen läsa alla språk, men för hundra år sedan var det nära nog självklart att en bildad tysk också klarade sig på engelska och franska, eller – kanske mer anmärkningsvärt – att bildade britter kunde franska och tyska. Om man inte talade språken, kunde man åtminstone läsa dem, och detta var en viktig frihetsfaktor som bland andra många av dagens akademiker inte tycks se. Litteraturförteckningarna i avhandlingar på engelska har vanligen inte många, om ens några, titlar på något annat språk, och därmed går man miste om rön och perspektiv som aldrig översätts till engelska, eller möjligen ompaketeras i översättningar där begrepp och innehåll anpassats till en internationell diskurs på ett sätt som inte alltid är optimalt. Den som kan läsa ett eller ett par språk utöver engelskan kan dock alltid hämta fler intryck från omvärlden och får därmed också en fördel.

Vinsten med det engelskcentrerade systemet är kommunikativ, medan förlusterna rör det kognitiva området, den akademiska friheten och ibland chansen att ta del av både fack- och skönlitteratur från andra europeiska länder. När inte bara samtalet utan också läsningen kanaliseras via engelskan, blir översättningsbeslut vid anglosaxiska förlag avgörande för vilka historiska rön från Italien som en intresserad dansk får tillgång till och för vad som lämnas kvar efter strykningar i originalen för att anpassa texten till den tänkta publiken. Jürgen Trabant konstaterar efter några års arbete vid ett engelskspråkigt (!) universitet i Tyskland, att troligen ingenting av det som han ägnat hela sitt forskarliv åt någonsin skulle komma i fråga för översättning till engelska. På begreppsområdet föreligger den märkliga situationen att skandinaver numera ofta kommer i kontakt med tysk sociologi eller filosofi enbart på engelska, trots att så mycket av originalens begreppsapparat är direkt överförbar till våra språk. Sådana problem kan uppstå om man i hög grad förlitar sig på ett tredje språk för att komma åt det som skrivs på ett relativt näraliggande originalspråk. Naturligtvis har vi aldrig översatt allting, och kommer troligen heller inte att göra det, men vi behöver allvarligt överväga hur vi kan åstadkomma mer direktöversättning på vår kontinent. Europas modersmål heter Översättning.

Språkinlärningen, som alltid bygger på hårt arbete, gott om tid och mycket praktik står också inför specifika problem. Språkrådets Olle Josephson har visat att 80 procent av de svenska sjundeklassarna gärna vill lära sig minst ett språk till, men då många lär sig hygglig engelska redan i vardagen blir de frustrerade när andra språk kräver mycket plugg. Därför är det bara ett litet fåtal som följer kurserna upp till de nivåer där kunskaperna börjar bli verkligt användbara. Josephson anger ändå tre goda skäl att försöka, nämligen fördelar i konkurrensen om arbetstillfällen, lättare inlärning av andra språk – också därför att den kognitiva förmågan övas, och fördjupad förståelse för både den egna och andras kulturer. I Sverige uppmuntras eleverna till studier i främmande språk och testveckor tillämpas inom språkvalet för att öka möjligheterna att hitta ”rätt”, men detta är inte alltid en självklarhet i Europa. Den franska socialistregeringens utbildningspolitik har uppmärksammats för att vilja skära ned i tyskundervisningen med argumentet att den skulle vara för elitär och leda till social segregation på högstadiet. Efter hård kritik mildrades förslaget och tyskundervisningen, som också är en viktig del i den fransk-tyska enhetspolitiken, tilläts vara kvar i stort sett oförändrad, däremot försämrades möjligheterna att läsa latin trots den konkreta nyttan för den som talar franska och framgångarna med kurserna i invandrartäta områden.

I nästa artikel, som blir den sista i serien, förs ett avslutande resonemang om detta och vilka möjligheter vi har att vidga vårt språkliga perspektiv.

_________

  • Klicka här för att läsa sista delen, del 4, av Tommy Anderssons artikelserie om Europas språkvärld

  • Klicka här för att läsa en artikel av Johan Östling i SvD – Bildningens bro på väg att brista – som tar upp delvis samma problemställnig

  • Hur man undviker Swenglish grammar…

  • En demo för en språkkurs i jiddish som ”effectively teach you to read Yiddish in a few hours”:

  • Tommy Andersson

    Tommy Andersson

    Tommy Andersson är översättare, bl.a. aktuell med Victor Klemperers LTI och Friedrich Kittlers Nedskrivningssystem 1800/1900.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    3 kommentarer

    1. Ja, Europas modersmål heter översättning! De må vara förmenta eller verkliga, men kulturella och sexuella gruppidentiteter har fått ersätta den ideologiska klyftan i ett klassamhälle som förstått att göra sig osynligt. Desto viktigare har det gemensamma kulturarvet blivit som grogrund för en europeisk identitet. Det republikanska Frankrike förstod att skapa en gemensam kultur. Hur ska Europa göra nu? Kant bodde i Kaliningrad. Goethe bodde strax utanför Buchenwald. Camus bodde i Alger. Hamsun bodde i Norge. ”Det som inte dödar, stärker”. Europas själ är republiken. Men all sammanhållning vill att någonting finns utanför.

    Kommentera: