Marten van Valckenborch d.ä. - Babels torn (Wikicommons)

Europas språkvärld igen

Peter Landelius genomtänkta och välformulerade replik på min artikelserie Europas språkvärld hade förtjänat en betydligt snabbare reaktion än vad jag förmått prestera, men även om jag nu är sent ute önskar jag ändå utnyttja möjligheten till en uppföljning.

Kanske är tonen i mina artiklar ställvis väl entusiastisk, men jag vill ändå i princip försvara internationella och andra organisationers insatser för att stärka vårt språkintresse. Peter Landelius betonar helt riktigt vikten av spontanitet som får ”människor […] att dras till språk som de finner användvara och/eller intressanta”, för när ett sådant intresse faktiskt finns kan särskilt ungdomar nå mycket långt, och ännu längre med stöd utifrån. Men frågan är vad som är användbart och intressant. Idén att adoptera ett språk vilar naturligtvis på en rejäl dos god vilja, men poängen är att just intresset betonas, så att den enskilde får möjlighet att verkligen fördjupa sig i ett annat språk än det obligatoriska stora språket – oavsett vilket detta stora språk är.

I fråga om användbarheten, kan man ju hävda att ett språk alltid är användbart på ett eller annat sätt, men vanligen avses en mer praktisk användbarhet som kan motivera inlärningsinsatserna. Därför framhålls också ofta kommunikativa fördelar, vilket är gott och väl; ju större språk, desto större chans till kommunikativa vinster i form av dirketkommunikation. Ändå kan ett förtydligande vara på sin plast här: Varken Jürgen Trabant eller jag menar att engelskan bara skulle ha ett kommunikativt värde och att mindre språk bara skulle ha ett kognitivt. Alla språk har både en kommunikativ och en kognitiv sida, men när små språk överges och rentav dör ut försvinner ett kognitivt värde som inte kan återskapas. Däremot beror det naturligtvis inte på exempelvis engelskan som sådan att små språk trängs ut; dessa förändringar har andra förklaringar, till exempel att man i länder med ”små” språk ibland är villig att kasta modersmålet över bord också när det inte är riktigt motiverat.

Därmed närmar vi oss frågan om ˮgoda och dåliga, rika och fattiga språkˮ, samt den närbesläktade diskussionen om språkens ordförråd. Visst finns det, som Peter Landelius skriver, stora språk som är både rika och sofistikerade, vilket bland annat bekräftas av deras litteratur, men att bevisa att ett språk är mer sofistikerat än ett annat är inte så lätt. Inom givna gränser kan det beläggas att vissa språk har en mer sammansatt grammatisk struktur än andra, men jämförande studier med verkligt – och rentav globalt –generaliserbara resultat är mycket svårgenomförbara. Mitt exempel med de nomadiserande Uralfolkens språk är en enkel illustration av denna företeelse. Deras ytterst komplexa uttrycksmöjligheter för fenomen som rör renskötsel finns inte i exempelvis franskan, som dock uppvisar andra sidor som är nog så komplexa.

Översättarmöda. Caravaggios bild av bibelöversättaren Sankt Hieronymus (här något beskuren)

Översättarmöda. Caravaggios bild av bibelöversättaren Sankt Hieronymus (här något beskuren)

Men visst kan man uppleva att vissa språk har mycket djupa brunnar att ösa ur, och det tror jag sammanhänger med både antalet brukare och med sociala attityder. Engelskan, som ofta framhålls som ett paradexempel på flexibilitet och uttryckskraft, har precis som andra stora språk fördelen att den talas och skrivs av väldigt många, vilket gör att ett stort antal stiltyper och register livskraftigt kan existera parallellet med varandra. Olika länder har dock olika sociala attityder. Exempelvis Sverige är ett land där idealet länge har varit att allting alltid bör förenklas så mycket som möjligt, vilket är en inställning som inte automatiskt främjar språklig spänst och stilistisk nydaning.

Mycket av det offentliga samtalet, särskilt i massmedia, blir på grund av såväl tonfall och bristande stringens som obefintlig redigering och vilseledande syftningar – särskilt i tidningarnas nätupplagor – ofta ganska svårbegripligt, och det lätt sklerotiska management- och politikerspråket med sina ofta bisarra ordval och uttryck (som det parodiska ˮkomma i arbeteˮ) framstår närmast som fördunklingsförsök. Därutöver finns det en stilistisk och syntaktisk likriktning som visserligen inte alls är total, men ändå besynnerlig, eftersom svängarna borde kunna tas ut på samma sätt som vi ofta beundrar engelska, tyska och franska talare och skribenter för att göra. Också svenskan har ju flera stilnivåer och en betydande flexibilitet, annars hade Gunnel Vallquist inte så mästerligt kunnat översätta På spaning efter den tid som flytt och dialogen i Fanny och Alexander hade aldrig kunnat skrivas. Kvalitet kräver, som Peter Landelius konstaterar, uppmärksamhet, men därutöver även att den språkliga utslätningens tvångströja kastas.

Har vi då ett tillräckligt rikt ordförråd att ta till? Det korta svaret är ”ja”, men frågan om rikedomens omfattning är ett knivigt spörsmål som börjar med svårigheten att entydigt definiera vad ett ord är. I boken Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk diskuterar lingvisten Mikael Parkvall frågan på ett lättsamt men vetenskapligt underbyggt sätt. Med samma metod som forskarna bakom The Harvard Concordande to Shakespeare tillämpade för att räkna fram 29 066 ord i den engelske bardens beundrade ordförråd visar Parkvall att August Strindberg använde sig av hela 119 288 stycken! Kontentan blir dock inte att svenskan är störst utan att de flesta språk sannolikt är mycket ordrika, att ingen kan fånga in ett språks hela spännvidd och än mindre avgöra vilket språk som har flest ord. Däremot står det var och en fritt att gräva fram och använda så många som möjligt. Svenska akademiens ordbok är ett monument över en avsevärd del av svenskans stora ordförråd, som Strindberg förstod att utnyttja, och även om han ”bara” hade använt lika många ord som Shakespeare, skulle varje försök till översättning av hans verk ändå bli en utmaning som på sitt sätt visade att också ett litet språk kan vara oändligt rikt.

___________

  • Klicka här för att läsa del 1 och följande av Tommy Anderssons artikelserie om Europas språkvärld

  • Klicka här för att läsa Peter Landelius replik

  • Tommy Andersson

    Tommy Andersson

    Tommy Andersson är översättare, bl.a. aktuell med Victor Klemperers LTI och Friedrich Kittlers Nedskrivningssystem 1800/1900.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: