Av PETER LANDELIUS
Världsekonomin har internationaliserats fortare än politiken, och finansvärlden är nu minst sex gånger större än den reella ekonomi vars resurser den hade till uppgift att fördela på ett rationellt sätt.
Finanskrisen blev ekonomisk kris som snart blir en ny finanskris; först i Förenta staterna, sedan i Europa, och i morgon är den tillbaka i Amerika. Våra statsmän håller möten och lovar varandra att lösa problemen.
Det är nu som de, och vi, måste begripa att den europeiska unionen är en del av lösningen. Det finns ingen återvändo.
Det enda alternativet till kaotisk stagnation är nu att fly framåt. Om det fanns ett svenskt politiskt parti som förstod den europeiska integrationens betydelse, så skulle jag rösta på det.
I El País hänvisar Felipe González, vars tänkargrupp i dagarna avlagt rapport om Europas framtid, till Norden som ett föredöme. Då syftar han på våra försök att skapa en marknadsekonomi med socialt ansvar, inte på vår utrikespolitik. Europa är sent ute, säger han, och det finns mycket mer att göra.
Det räcker inte med klichéer. Några takter ur Beethovens nia var nog ingen lyckad nationalsång för det nya Europa. Jag söker tröst i ”Head up high”: Bill Mays’ pianovariationer på fjärde satsen tillsammans med Mattias Svensson och Joe Barbera.