Av MERETE MAZZARELLA
Sommaren rinner iväg, den rinner iväg, om en vecka är det midsommar och sen vänder det. Nej, jag hör inte till dem som första vardagen efter midsommar börjar säga ”Nu är det höst” men jag är mycket medveten om att det har vänt.
Ser i Rapport att svenskarnas euroskepticism har ökat kraftigt. Euroskeptiska är det ju också mången som börjar vara i euroområdet – till exempel den holländska författaren Leon de Winter som i en essä i Der Spiegel låter förstå att han ser fram emot att få tillbaka gulden, drachmer och D-mark. Han skriver:
”Problemet är att jag inte känner någon solidaritet med grekerna eller spanjorerna. Jag gillar verkligen grekerna och spanjorerna – alltså dem jag känner. Men jag känner mig på inget vis förpliktad att avhjälpa deras ekonomiska bekymmer. Jag har själv tillräckligt med problem. Grekerna är inte offer för nån naturkraft, ingen tsunami har raserat de grekiska öarna. Det som hänt är helt och hållet självförvållat. De vill gå i pension. De vill ha en trettonde och en fjortonder månadslön. Härligt! För all del! Made in Greece. Men inte på min räkning. Det är ju inte bara ordet demokrati som kommer från Grekland. Det gör också orden kaos och kris.”
Ack, jag känner igen mig i de Winters reaktion och det värsta är att det vid närmare eftertanke ju inte primärt är euroskeptisk den är utan Greklandsskeptisk: på grund av det inbördes beroende som valutaunionen skapat har vi börjat reta oss på kulturella skillnader som vi tidigare kunnat fascineras av.
Själv kände jag indignationen sjuda när jag i TV såg de våldsamma gatudemonstrationerna i Aten efter att regeringen lagt fram sitt sparpaket. ”Jäkla greker,” satt jag där i soffan och tänkte. ”Jäkla greker!”
Och som akronymen P.I.G.S låter förstå finns det också andra grisar i EU: Portugal, Italien och Spanien.
Men – nej, jag vill inte påstå att det är en tröst – men : faktum är ju att också den svenska kronan blir ordentligt trängd av Greklandskrisen. Ömsesidigt beroende är vi nog alla i EU – och i världen. När valutaunionen var splitterny fanns det en eufori: på turistresor i södern började man prata med vilt främmande människor som ivrigt närmade sig ens kafébord för att jämföra sina blanka euromynt med ens egna. Nu har euforin lagt sig och mynten börjar vara slitna men kanske vi trots allt fortfarande kan glädjas åt det bekväma i att kunna resa utan att behöva växla pengar?