Ett nytt litterärt pris i Sverige?

Är det inte dags att instifta ett nytt litterärt pris i Sverige? Så tänker jag när jag läser om årets Adelbert-von-Chamisso-pristagare. Sedan 24 år delas priset ut av Robert Bosch-stiftelsen till författare som skriver på tyska men har ett annat modersmål. Så genialt. I år går priset till Artur Becker (född i Masurerna) för sitt livsverk. De två priserna som ska stödja yngre författare går till poeten och fysikern Tzveta Sofronieva (född i Sofia, Bulgarien) för diktsamlingen ”Eine Handvoll Wasser” (Unartig Verlag) och argentinska María Cecilia Barbetta för romanen ”Änderungsschneiderei Los Milagros” (S. Fischer Verlag).

Romanen har blivit hyllad av kritikerna för hur den kombinerar sydamerikansk berättarglädje med europeisk intellektualitet, en myllrande blandning av text och bild. Det är ett vackert porträtt av kvinnliga erfarenheter. Boken liknar ett enda stort lapptäcke, i både berättande och formgivning. Stora känslor får en stor punktstorlek och små, små tankar är små i skriften. Humorn och känslan för detaljer formligen lyser mot läsaren.

Pristagarna offentliggjordes på bokmässan i Frankfurt och nu i dagarna har prisutdelningen var på slottet Residenz i München. Priser ska delas ut på pampiga ställen – det visar att det är något värt med kulturen. Litteraturen och författare är annars sällan de som har en guldkant på tillvaron.

De som fått prisen genom åren är ingalunda några randfigurer på den tyskspråkiga litterära himmeln. Förra året fick Sasa Stanisic priset, några år tidigare Feridun Zaimoglu – båda tillhör de stora namnen inom aktuell romankonst och har många läsare.

Det är många ”nytyskar”
som väljer att skriva på sitt nya språk. Ett annat bra exempel är Alina Bronsky som med sin beskrivning av det hårda livet i så kallade Russenghettos har gjort ett ömt porträtt av en ung flickas väg att bli vuxen – alla grymma odds till trots. Hon blir en Holden i ”Räddaren i nöden” för mig. Trotsig, modig, rädd, stenhård och oerhört skör.

Budskapet är tydligt. Tyskar behöver inte vara bäst på att skriva tysk litteratur. Man kan skriva sin historia tillsammans – utan att marginalisera ”invandrare” – pristagarna är tyska författare helt enkelt. Man kan bråka länge om det är möjligt att tävla i litteratur – men utmärkelser är otvivelaktigt ett sätt att uppmärksamma konstarten på, att ge den ett värde i samtiden.

Kommentera: