Ett möte med mannen på vars golv Ho Chi Minh hastat…

portmeirion_380
Portmeirion, Wales
Av IVO HOLMQVIST
Man dansar där uppe – klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mej plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv
.

Nils Ferlins ”Infall” faller mig in när jag tänker på Michael Burn och hans golv. För några år sedan, när jag började redigeringen av en kommenterad utgåva av Richard Hughes brev (någon gång ska den nog bli klar) tog vi oss till norra Wales, ditbjudna av tre av dennes barn. Trots den milda atlantvinden var det råkallt, med skiffer i väggarna och på det stenlagda golvet i huset vi fick låna. Hur underskönt det var beläget såg vi först nästa morgon, efter att ha överlevt tack vare ett batteri av varmvattensflaskor. Per Wästberg som varit här en varmare påskvecka på sextiotalet – han hade träffat Richard Hughes på en PEN-kongress – skrev en artikel i Dagens Nyheter om det, senare omtryckt i essäsamlingen “Berättarens ögonblick”.

Det mesta var sig likt från den gången, fast Hughes själv gick bort 1976. I närheten fanns länge världens största skifferbrott, med stor export till Amerika, nu nedlagt. Många av gärdsgårdarna består av väldiga kantställda skifferplattor, sammanhållna med järntråd.

Tvärs över Traet Bach-bukten ligger det märkliga Portmeirion, en italiensk stad mitt i Wales, som arkitekten William Clough Ellis började bygga på tjugotalet och som på sommaren är ett stort turisttillhåll. Hans dotter formgav vackert porslin som fortfarande tillverkas här. Han bodde själv lite längre bort bland kullarna, i en åldrig herrgård vars strängt tuktade trädgård har ansade buxbomshäckar och springbrunnar, som vore det i Toscana. Portalen pryds av en Fågel Fenix – huset har brunnit men återuppstått. Högre upp i bergen ligger Parc som han lät den unge Richard Hughes bebo, ett par vackert slitna stenhus i skiffer, det ena från Tudortiden, det andra med årtalet 1676 på gavelstenen (det år då folk av samma stam stridde och blödde norr om Lund).

Det har suttit nobelpristagare på varenda bergstopp, påstod den då drygt nittioårige författaren Michael Burn (ett dussin år yngre än Hughes, han är född 1912). Det är en sanning med modifikation, men det har vimlat av notabiliteter i grannskapet.

Historikern Eric Hobsbawm höll till på Parc, Bertrand Russel fanns i närheten (”Bertie hade besvär med sin sista sekreterare”) liksom Arthur Koestler (”han var svår på fruntimmer”). I en vacker gård nere i dalen bodde konstnären och författaren Fred Uhlman, invandrad från Tyskland några år före kriget. Långt om länge blev han berömd och välbärgad på grund av en enda bok, den självbiografiska ”Reunion” om de forna skolkamraterna som möts på nytt, den ene jude, den andre inte. “Återföreningen” läser jag om med jämna mellanrum.

Michael Burn som levt ett av dessa förbluffande innehållsrika liv som man ibland läser om i engelska dödsrunor förgapade sig som ung spoling i den tyska nyordningen, stod nära Hitlers podium på en av partidagarna i Nürnberg och fick ”Mein Kampf” med dedikation, fast den stals redan efter en halvtimme. Han insåg snabbt vartåt det barkade och sadlade om till kommunismen, blev officer, togs tillfånga av tyskarna och sattes i Colditz, fästningen högt uppe på en klippa i Sachsen som troddes rymningssäker men inte var det. En av de bättre engelska krigsfilmerna är just ”The Colditz Story”, om hur de internerade byggde ett segelflygplan som katapultades iväg, med ett cementfyllt badkar som motvikt. Efter kriget blev han östeuropakorrespondent för The Times och expert på spionage (i tjugoårsåldern hade han varit älskare till Guy Burgess).

Självbiografin ”Turned towards the Sun” sålde så bra att en amerikansk förläggare för fyra år sedan gav ut en av hans tidiga romaner på nytt, den halvt självbiografiska “Childhood at Oriol” från 1951, om en ung engelsman i franska Le Toquet. Mycket riktigt mötte Burn i sin ungdom P. G. Wodehouse som höll till där, också när Frankrike ockuperats, tills han dumt nog lät sig lockas till radiostudion i Berlin för program som det tog hans landsmän en mansålder att förlåta honom. Michael Burns hustru Mary Booker, underskön av alla fotografier att döma, hade varit nära vän med flygaresset Richard Hilary som störtade i ett brinnande plan, lappades ihop på sjukhus och gick upp igen, bara för att försvinna 24 år gammal, en av de unga döda. Då hade han hunnit skriva sin efter hand legendariska bok ”The Last Enemy”, liksom många brev till Mary som den lojale Burn gett ut: ”Richard and Mary: a true Story of Love and War”.

quicktime_video_burn
Intervju med Richard Burn (Öpnnas i nytt fönster)

När vi mötte Michael Burn var han gammal och spröd men full av liv: fråga på! Och det gjorde jag, bland annat om hans inflytande på Richard Hughes. Jo, Burns ungdomliga fascination inför Hitler har nog satt spår i Hughes ofullbordade tredje del som skulle ha följt på ”The Fox in the Attic” och ”The Wooden Shepherdess”. Men än mer betydde de entusiastiska systrarna Mitford varav en (Unity) förälskade sig i Hitler. En annan (Diana) gifte sig med den engelske fascistledaren Mosley, en tredje (Jessica) var antinazist. Richard Hughes hustru Frances var skolkamrat med ett par av dem.

Och så visade Michael Burn sitt originella hus, det största rummet hade varit en lada, med intressanta bjälkar i taket, och med ett mycket vackert golv. Det ropade Mary in på en auktion i London, det hade legat på the Carlton Club. På det hastade Ho Chi Minh den gången han var servitör på tjugotalet – om Michael Burn ville dryga ut sin pension kunde han förstås sälja det till Vietnam, planka för planka…

Ivo Holmqvist

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).