”Ett komplicerat land…”

bild

Quirinalpalatset

Av ÅKE MALM

Italien är ett komplicerat land, sade landets statschef, Giorgio Napolitano till den församlade delen av utländska pressklubben. De 80 inbjudna smålog förstående under gulddekorationerna i det gamla påvliga residenset, särskilt när president Napolitano tillade: – Jag minns vad en ambassadör sa till mig för många år sedan. Att förstå italiensk politik är mycket svårt – men det är ingen risk att man har tråkigt.

Det var några år sedan sist som Utländska pressklubben togs emot i Quirinalpalatset. I början var det bara styrelsen som fick tillfälle att framföra sin hälsning till statschefen. Vid tiden för mitt första besök i början av 70-talet var det den gamle partisanen och socialisten Sandro Pertini som småleende lyssnade på mina tankar om vad en svensk korrespondent i Rom får uppleva. En älskad president som på något sätt lyckades stå över alla interna förvecklingar och myterier i det socialistparti den då 84-årige presidenten kämpat för. En förmåga – kan man förmoda – som finslipades under hans 14 långa år i olika fängelser och till slut på fängelseön Ventotene. Ett antifascismens universitet.

På Ventotene fanns också Altiero Spinelli, han som skrev Ventotenemanifestet som blev själva grunden för tanken på ett federalt Europa.

14 år på en fängelseö, nästan omöjligt att idag förstå en sådan erfarenhet. Och de var många som fick liknande straff: Umberto Terracini som sedan skrev stora delar av författningen och som talade den mest utsökta italienska jag någonsin fått nöjet att lyssna till. Han som blev utesluten ur det (då) stalinistiska kommunistpartiet för sina liberala idéers skull. En liberal kommunist? Jodå. Det var en särskild italiensk specialitet. Andra fina exempel är Giorgio Amendola eller ja, även Giorgio Napolitano.

Pertini tog emot i presidentens arbetsrum i slutändan av den långa korridor som kallas ”Långa skjortärmen – La lunga manica. Om man går in i porten i via XX Settembre är det till höger genom den doftande trädgården. Med sin kraftfulla släckta pipa i handen hörde han sig för om klubbens problem. En diskussion om pressfrihet får en särskild dimension när man erinrade sig hur han själv satte upp en hemlig radiostation i bergen ovanför Nizza. Det var i april 1926 då han jobbade som murare för att livnära sig under exilen.

Fängelseön vid Ventotene

Det skulle bli ytterligare ett möte med Pertini i Quirinalen. Sedan skulle följa två kristdemokrater, Francesco Cossiga, kallad ”il picconatore”, den som använder en murhacka. En säregen personlighet som gjorde vad han kunde för att spräcka vallen kring Italiens hemligheter. Han var väl inne i organisationen kring ”Gladio” – den italienska versionen av Stay Behind. Av oss som var med i ständigt tacksamt minne bevarad eftersom pressklubbsmötet ett år ägde rum under en trevlig lunch högt uppe i ”La Torretta”, utsiktstornet som kröner Quirinalpalatset. Fyra väldiga fönster i alla väderstreck garanterar en enastående utsikt över Rom.

Sedan följde Oscar Luigi Scalfaro, domare och den siste som avkunnade en dödsdom i landet (som dock aldrig verkställdes), antifascist också han och idag, trots sina 93 år, en ständigt aktiv uttalad motståndare till Silvio Berlusconi.

Och nu alltså Giorgio Napolitano som ganska formellt inledde i samma gulddekorerade sal där presskonferensen efter senaste svenska statsbesöket ägde rum. För första gången tog han med sig presidentämbetets vanliga dekorationer, två 2,10 meter höga karabinjärer med gyllene hjälm med vidhängande midjelång hästsvans.

Napolitano raljerade litet smått efter att klubbens nuvarande ordförande, Tobias Piller från Frankfurter Allgemeine, påpekat att aldrig tidigare har en italiensk president haft mer än 90 procent av befolkningen bakom sig. ”Något som kan vålla svartsjuka från italienska politiker”, insinuerade Piller. Men Napolitano lät inte den meningen stå obesvarad. ”Sedan jag för många år sedan lämnade den aktiva politiska karriären spelar jag rollen av samlande symbol för nationen. Det är en roll som inte är jämförbar med politikerns. Vi spelar på olika planeter”.

___________

I förra bloggen redovisades resultaten från första omgången i lokalvalen. Nästa omgång kommer nu på söndag. Napolitanos ständiga varningar och uppmaningar att hålla valkampen på en rimligt het nivå hörsammas inte av högersidan.

Berlusconi utnyttjade alla resurser och började med att ockupera sina egna tre nyhetsprogram plus två av Rai:s, alltså Mediasets Canale5, Rete4, Italia1 och Rai:s TG1 och TG2. Fejkade intervjuer med en nickande utsänd journalist där han upprepade allt som tidigare sagts. Igår kväll reagerade äntligen mediemyndigheten, AGCOM. Skyhöga bötesbelopp utdömdes för TG5 och TG1. 258.000 euro i böter och order om att upprätta en bättre balans i TV-rutan mellan partierna. Tyvärr drabbar ju inte detta de respektive chefredaktörerna för de olika nyhetssändningarna. I Rai:s fall är det licensbetalarna som får stå för fiolerna. Ständigt heta Il Fatto Quotidiano kommer med förslaget att Rai kunde fakturera Mediaset för sju reklamspottar på 30 sekunder á 90.000 euro.

Enligt regeringskoalitionens propaganda riskerar Milano att förvandlas till ”ett Mecka för gay”. Notera den skickliga formuleringen, Mecka leder tankarna till muslimer och någon moské skall inte byggas i Milano, lovar alla högerpartier. Gay leder tankarna till homosexuella och nya löften kommer att stoppa varje tanke på likaberättigande för den gruppen.

Ett annat begrepp som formulerats av Berlusconis experter är ”Zingaropoli”. Med en vänsterseger skulle Milano förvandlas till en ”zigenarstad”. Att romerna ständigt vräks ur sina ruckel eller baracker, att barnen nekas en organiserad skolgång och att dessa människor far väldigt illa – det är ingenting som berör Letizia Moratti om hon skulle återväljas till borgmästare.

Mot denna kanonad av idiotiska påhitt står en blid vänsterkandidat, som tycker att hans supportrar skall vända ”andra kinden till” när de hotas av högerns fans. Giuliano Pisapia nekade att skaka hand med Letizia Moratti efter hennes falska påhitt om hans förflutna bland ”de röda terroristerna”. Det fick hon be om ursäkt för och efter litet diplomati kom de också att trycka varandras händer igen.

Vad som är särskilt intressant nu är hur kyrkan försiktigt redovisar en bekymrad min över all uppståndelse. Ordföranden i italienska biskopskonferensen, kardinal Angelo Bagnasco, framhöll i sin senaste månadsanalys av Italien att ”folk är utledsna på allt käbbel och gräl och börjar förlora intresset (för politiken). ”La gente è stanca di vivere nella rissa e si sta disamorando sempre di più. Gli appelli sembrano cadere nel vuoto”.

Milanos ärkebiskop, kardinalen Dionigi Tettamanzi, har i många olika omgångar kritiserat kommunstyrets framfart gentemot romerna och flera andra aspekter på högerpolitiken i hans stift. Häromdagen framhöll han att ”Milano è in una fase di cambiamento e credo che resterà degna della sua storia. La città è chiamata oggi ad essere coraggiosa e a camminare in termini positivi, restando sempre fedele alla sua tradizione, con la presenza di persone sagge e forti che non avvieranno la città verso il viale del tramonto, ma verso il viale della primavera”, vilket skulle kunna översättas som: “Milano är inne i en förändringens fas och jag tror att staden kommer att förbli sin historia värdig. Den är i dag kallad att vara modig och att, sin tradition trogen, agera i positiva termer, med visa och starka personer som inte leder staden in på Undergångens väg utan tar in på Vårens allé”.

Ibland får man ha litet tålamod och lyssna sig igenom kardinalens tankar…

Dessa ord uppväckte helig (?) ilska hos Berlusconisidans chefredaktörer: Ett vansinnigt och föga genomtänkt förslag att bygga en moské i Milano. Tettamanzi är inte nöjd med att i det närmaste ha förstört ärkestiftet – nu ger han sig på staden Milano också. Ett påstående som fick många att gå i taket och tala om ännu ett nytt självmål för högersidan.

Under tiden fyrar Lega Nord på under pannorna. Umberto Bossi hade utlovat en stor överraskning och den visade sig innehålla ett ministerium, kanske två till Milano. Något som Roms borgmästare och koalitionspartner med Bossi kallade en verklig lögn, ”una vera balla”. Berlusconi – blekare än någonsin, kom tillbaka efter den kritiken och menade att det kanske skulle räcka med något departement. Men nej då, Bossi vidhöll att han blivit lovad ett ministerium.

Enligt några observatörer är det här en uppladdning för en kommande kris efter valet. Om Bossi kan anklaga Berlusconi för att inte respektera ingångna avtal skulle detta kunna vara anledning nog att bryta upp koalitionen och kanske få till nyval.

Men allt hänger naturligtvis på hur det går i valet nu på söndag. Moratti tycks i alla fall desperat nu dagarna före valet. Det måste vara enda förklaringen till att hon lovar milanesarna en amnesti för trafikböter.

Till slut – en positiv nyhet.

Fiat Chrysler betalade igår tillbaka de 7,6 miljarder dollar koncernen fått som lån av USA:s och Canadas regeringar. En milstolpe, kommenterade president Obama. Fiats koncernchef, Sergio Marchionne, konstaterar att nu har bolaget kommit ännu närmare målet att nå 51 procent av aktierna i Chrysler. Igår köptes ytterligare 16 procent av aktierna vilket betydde att italienska Fiat sammanlagt kontrollerar 46 procent av Chrysler.

Kommentera: