Madrids bokmässa Feria del libro ordnades i år för 75:e gången. Urversionen, år 1933, var lokaliserad till Paseo de Recoletos (den korta men mer än 250 år gamla boulevard som söderut går över i Paseo del Prado utanför det världsberömda museet). Under andra republiken (1931-1939) ville man betona internationalismen och hade latinamerikanska inslag, men efter inbördeskriget fick mässan förstås en nationell inramning. Sedan 1967 har den sin av alla uppskattade plats i stadsparken El Retiro. Närmare fyrahundra utställare, förlag, bibliotek, bokhandlare, antikvariat, kulturmyndigheter, bibliotek, bloggare, workshops och organisationer har här sina stånd utmed ett av de större stråken i parken.
Det är inte första gången jag går här i folkmassan, med en växande bokkasse, en affisch, några tidskrifter och en sol som just har börjat grilla oss på riktigt. En termometer säger plus 38, och man får lov att ta det lugnt. Ingen plats är bättre än denna park för solitära funderingar i skuggan av några träd, på ett litet kafé eller på en bänk. Varför inte slumra en stund i skuggan, det gör många. Sedan kastar man sig ut i bokstavsfloden igen.
En bra bokmässa främjar oväntade möten. Plötsligt stiger, genom en liten dörr, argentinaren Andrés Neuman in i ett stånd där jag står och bläddrar i böckerna. Han är en man med många talanger – poet, essäist, bred berättare och just nu på väg att utkomma på svenska med den idérika och spännande romanen El viajero del siglo (Sekelresenären), från 2009 – som jag lärde känna litet på bokmässan i Göteborg för ett par år sedan. Efter att ha bytt några ord med honom går jag vidare i mängden och får med ens se den alltmer vördnadsvärde Antonio Muñoz Molina signerande böcker. Han har ju en fast helsida varje vecka i El País kulturbilaga Babelia, där han skriver om böcker och konstutställningar och filmer och annat som fångat hans intresse. Allt denne man gör är genomsyrat av en djup humanism i bemärkelsen respekt för både de mänskliga rättigheterna och det fria skapandets estetiska former. Jag skulle gärna säga något till honom, men vi är inte bekanta, och jag får nöja mig med att vi kunde ha träffats, på samma sätt som han för ett tag sedan, i en minnesartikel om Umberto Eco, berättade att han själv fick göra när han Eco en gång för länge sedan i New York hamnade på samma restaurang. Muñoz Molinas fina genombrottsroman El jinete polaco (Den polske ryttaren) fyller i år tjugofem år och nyutges av Seix Barral. Ett viktigt tema där är uppväxten på en liten ort och den livsavgörande flyttningen till Madrid.
Spaniens huvudstad är ungefär en och en halv gång så stor som Berlin, hälften så stor som stor-Paris. Det är en internationell miljö, men latinamerikanska författare har periodovis haft svårt att erövra de spanska förlagen. Likväl är den latinamerikanska närvaron på mässan inte försumbar. På något sätt – trots Barcelonas betydelse när det gäller exempelvis den så kallade 60-talsboomens sydamerikanska författare – har Madrid behållit något av sin status som ”metrópoli”, ett moderland för hela den spansktalande världen.
Denna hispaniska värld är omöjlig att överblicka också för kulturbärarna själva. Det hävdar bland andra den mexikanske författaren Jorge Volpi i sin temperamentsfulla essäbok El insomnio de Bolívar – cuatro consideraciones intempestivas sobre América latina en el siglo XXI, från 2009 (Bolívars sömnlöshet – fyra opåkallade överväganden om 2000-talets Latinamerika). Idén om ett enhetligt Latinamerika är en kolonialistisk synvilla, men det hindrar inte att bristen på överblick och kontakt kan vara ett bekymmer. Den bilden bekräftades nyligen i en artikel av den nicaraguanske författaren Sergio Ramírez, som jag träffade några gånger på 1990-talet i både hans hemland och i Stockholm. Han skrev i El País om en centralamerikansk litteraturfestival och konstaterade hur föga spridd kännedomen om dessa länders litteratur är också i övriga Latinamerika. Vad vi i Norden vet om Nicaraguas eller Honduras eller El Salvadors litteratur ryms väl i de flesta fall på en näsduk.
Världen är dock ibland just en näsduk – el mundo es un pañuelo – som spanjorerna säger när de råkar stöta ihop med någon bekant på ett oväntat ställe. Och det är inte bara de konkreta böckerna – här och där fantastiskt vackra antikvariska klenoder – utan också, som sagt, de oväntade mötena med personer man kan prata med eller bara får lov att betrakta som gör en stor bokmässa till en särskild upplevelse. I år i Madrid är Frankrike temaland. Den litterära relationen Spanien–Frankrike i modern tid har alltid varit intensiv. Under Francos långa diktatur 1939-1975 innebar Paris och den franska litteraturen ett friskluftsintag, och åtskilliga spanjorer vistades där längre eller kortare tid. Trots att spanjorer med högre humanistisk utbildning nästan alltid talar franska (och italienska) översätter man flitigt. En ny översättning är ju också alltid, i viss mening, ett nytt originalverk på målspråket.
I Madrid bor jag hos poeten Ada Salas som jag har översatt tre diktsamlingar av, samlade i volymen En tystnad som väcker världen (Edda, 2014). Nyligen har hon utkommit med diktsamlingen Diez mandamientos (Tio budord), med illustrationer av Jesús Placencia (La Oficina Ediciones). Det är inga bibliska budord, utan diktsviterna har rubrikerna: Leva, Lita på, Vara uppmärksam, Njuta, Lära sig, Andas, Häpna, Avstå från att döma, Tiga och arbeta, Fortsätta – en tänkvärd räcka som i sin tidlöshet tycks mig ganska väl sammanfatta det samtida Spaniens lockelser och utmaningar. Denna subtila poet och gymnasielärare i litteratur har en vacker lägenhet i utkanten av la Madrid vieja, det äldsta historiska Madrid. Här logerar också den galiciskättade poeten och översättaren – Rimbaud, Breton, Ted Huges, Sylvia Plath… – Xoán Abeleira som har kommit till Madrid för att arbeta på bokmässan. Vi pratar om hans översättargärning och om poesiscenen i Spanien, men också om kulturarbetarnas försämrade situation på grund av den genomgripande ekonomiska krisen, i vars spår nya politiska krafter som Podemos har påverkat offentligheten.
Spanien har nyval den 26 juni 2016, efter ett halvårs misslyckade försök att bilda regering efter valet i december. Ada och Xoán är gamla vänner och kan berätta om kolleger som i åratal har haft en rimlig tillvaro som kulturskapare i Madrid – filmare, författare, teaterfolk – men som i och med krisen som utbröt 2008 inte kan försörja sig och i några fall har varit tvungna att flytta hem till sina gamla föräldrar i någon avlägsen by på landsbygden. Det betyder att de gjort en resa i motsatt riktning den Antonio Muñoz Molinas alter ego i El jinete polaco gjorde. Den spanska ”flykten från landsbygden” ägde rum betydligt senare än den svenska, men den medförde precis som här hemma att gamla stadsoffentligheter växte betydligt och berikades. Därför är berättelserna om dem som i femtioårsåldern har tvingats ge upp denna erövring så sorgliga: framgångsberättelser vänds till sin motsats och tar en ny, beklämmande vändning.
Till de intressantaste utställarna på mässan hör de mindre förlagen och tidskrifterna, även om de stora har imponerande och oumbärliga listor: när det gäller ny spansk litteratur kan man inte förbigå Anagrama, Alfaguara, Tusquets och Seix Barral, exempelvis. Här finns också Cátedra med sin ofantliga klassikerserie, Gredos med sin akademiska utgivning av filologi och filosofi, och Galaxia Gutenberg med välgjorda moderna klassiker och nya verk. Här har poeter som Antonio Gamoneda, Olvido García Valdés och César Antonio Molina utgivit samlade dikter, och samma förlag utgav lägligt till denna bokmässa Xoán Abeleiras tolkningar av André Breton: Pleamargen, en titel som understryker både livets fullhet, plenitud, och den poetiska erfarenhetens nödvändiga utkantsväsen, marginalitet.
Bland de mindre förlagen (till vars hemsidor jag får hänvisa) vill jag särskilt rekommendera Pre-Textos (teori, poesi), Páginas de espuma (kortprosa), Acantilado (essäistik), Bartleby (poesi) och Vaso Roto (poesi, poetik och konsttänkande). Detta senare förlag har nyligen utgivit poeten och litteraturvetaren Vicente Luis Moras stora antologi med samtida spansk poesi från åren 1978-2015. Antologins titel, La cuarta personal del plural (Fjärde person pluralis) syftar på den nya globaliserade nätverklighetens och de rivna hierarkiernas yttrandevillkor: vi talar numera, menar Mora, från flera ställen samtidigt, en tanke han utvecklar i sitt förord.
En liknande känsla av att höra många perspektiv tala, får den som bekantar sig med de spanska kulturtidskrifternas nationella organisation ARCE (Asociación de Editores de Revistas Culturales de España). De har en fint utformad webbsida där man kan teckna prenumerationer och köpa lösnummer, även digitala, men de har också, upplyser mig med viss stolthet de två eleganta damerna i deras kiosk, kvar sin gamla butik på calle Orfila nr 3 i centrala Madrid.
På så sätt samexisterar den nya digitala och den gamla analoga världen, och i detta avseende har möjligen Spanien dragit fördel av att vara både tidigt och sent ute: tidigt med bloggar och olika websiter som samlar länkar, litet senfärdigare med vissa tekniska lösningar som fiberkabel. I ett annat stånd plockar jag på mig Unelibros, de spanska universitetsförlagens två gånger årligen utkommande tidskrift med drag av katalog. Här intervjuas några strategiskt placerade personer om förutsättningarna för akademisk publicering i vår normaliserat digitala värld. Man tycks enig om att pappersboken kommer att leva kvar, och att det inte finns någon anledning att spela ut den nya världen mot den gamla. På något sätt är detta en tanke som alltid föresvävat mig vid resor i Spanien: här finns en urålder, något medeltida ute i byarna, men samtidigt en enorm aptit på det nya, det tillfälliga modet, den förtjusande vurmen.
Det är allvarstider, dock, i detta land som i skrivande stund alltså går mot nyval. Människor förefaller närmast utleda på sina politiker, inklusive den allestädes närvarande ljusgestalten Pablo Iglesias Turrión och hans systemkritiska parti Podemos som nu ingått en strategisk allians med förenade vänstern. Hela den politiska situationen har onekligen förändrats på ett dramatiskt sätt. I valet år 2008 fick de båda största politiska krafterna, högerns Partido Popular och det socialdemokratiska PSOE tillsammans 84% av rösterna. (Dessa båda politiska krafter har med åren koloniserat alla viktiga institutioner, något som enligt vissa bedömare utgör det stora korruptionsproblemet.) I det senaste valet, vilket nu alltså får lov att göras om i brist på regeringsalternativ, var motsvarande siffra 50,7. Vad som har utspelat sig under mellantiden är inte endast fastighetsbubblans sprängning och den påföljande djupa ekonomiska krisen med mycket hög arbetslöshet, personliga tragedier i form av vräkningar och en generell hopplöshet, utan också den katalanska separatismens inträde i en ny fas av aggressivt självhävdande. I förordet till La cuarta persona en plural uppehåller sig Vicente Luis Mora vid frågan om vad den ”spanska poesin” egentligen är. Idealet vore en antologi med alla de officiela språken väl representerade eftersom galiciskan, baskiskan och katalanskan, med flera, har spelat stor roll för det spanska språkets ”sensibilitetsutbildning”, detta trots ömsesidiga beskyllningar, stundtals, för regionalspråklig folklorism respektive kastiliansk centralnationalism.
I år har man förstås också firat fyrahundraårsminnet av Miguel de Cervantes död.
När ingenting längre spelade någon större roll, och när ingen väntade sig någonting av honom, inte ens han själv, föreställde sig Cervantes en berättelse som var otänkbar och omöjlig, framför allt i hans egen tid och nästan i vår tid också.
Så cervantinskt inleder litteraturvetaren Jordi Gracia sin nya biografi över Don Quijotes skapare: Miguel de Cervantes – la conquista de la ironía. Det är en fängslande inlevelseprestation med Cervantes utveckling av ironins överlevnadsknep som röd tråd.
Så här är det att syssla med detta lands litteratur och möta dess människor. Att läget i Spanien som i den gamla vitsen ofta är ”förtvivlat men inte allvarligt” betyder inte att man flyr problem. Tvärtom har man både efter Francos död och i den senaste krishanteringen visat en enastående förmåga att ta itu med saker. Det må så vara att den väldiga brinnande ”bildäckskyrkogården” utanför Toledo av Ada Salas används som ett exempel på hur man ”i detta land” undviker att ta ansvar, men självförebråelserna är också en av det kritiska sinnets och reformviljans yttringar. Den som vill läsa ett aktuellt och genomreflekterat tankeutbyte om dagens spanska situation kan skaffa tidskriften La Maleta de Portbou, nr 14, där filosofen Josep Ramoneda och författaren Javier Cercas samtalar om Spanien i rådande övergångstid.
En kväll joggar vi i hettan längs Madrids smala flod Manzanares. Här, i stadsdelen Arganzuela, har man till enorma kostnader grävt ned den stora kringfartsleden M-30 och skapat en flera kilometer lång park med bad, promenadstråk och vackra planteringar. Vi kommer fram till det före detta slakthusområdet El matadero, där man har skapat en omfattande kulturanläggning med tetatrar, utställare, forum för debatt och skapande med mycket mera. Genomsvettig och rätt färdig (Ada Salas är en god löpare) blir jag stående och lyssnar till en inspelning med några gamla slakteriarbetare som berättar minnen från Francotiden: fasansfulla arbetsförhållanden, sadistisk patriarkalitet och inga fackföreningar. Jag räddas tillbaka till nutiden när två av Ada Salas väninnor uppenbarar sig; den ena har en firma som sysslar med hälsomat, den andra är lärare. De skall gå på teater och se En midsommarnattsdröm.
Sedan den första bokmässan ordnades år 1933 i andra republikens Madrid har Spanien på många sätt blivit ett annat land. Men historien finns kvar och lever i form av en epokernas inbördes påverkan: som minneskonst och föreställningskonst, som tänkande och som mellanmänsklig beröring är litteraturen det ständigt pågående beviset för detta.
