Luther-Jahr 2017
Hela Anton Janssons essä om Lutherjubileet i Tyskland

Den 31 oktober 2017 har det gått 500 år sedan Luther publicerade sina 95 teser mot avlatshandeln, något som brukar anses som startskottet på den protestantiska reformationen. Idéhistorikern Anton Jansson har rest till Tyskland för att besöka tre stora nationella specialutställningar i respektive Berlin, Eisenach och Wittenberg för att på plats undersöka hur man där minns Luther just i år. Här essän i sin hehet.

Innehåll

1. Luther och hammarslagen 1517
2. Luther och tyskarna
3. Luther och de andra
4. Luther, arv och minne

1. Luther och hammarslagen 1517

Wittenberg, den 31 oktober 1517. En folkhop är samlad framför porten till stadens stora kyrka. De är där för att bevittna något historiskt. En munk och universitetslärare, stolt och rakryggad, har med sig ett anslag med 95 teser riktade mot kyrkan i Rom, som han med bestämda slag spikar fast på kyrkporten. Folket jublar.

Det är Martin Luther, den förste protestanten, som bestämt sig för att bryta med den katolska kyrkan och med sina hammarslag avfyrar startskottet för reformationen. Han är en frihetskämpe mot den romerska antikrist. En tysk hjälte, som snart också ska skapa det moderna tyska språket, och tja, kanske den moderna individen som sådan.

Låter det här lite väl dramatiskt? Det är det också. Men den här överdrivna, förenklade och heroiserande bilden är ändå inte långt ifrån hur starten av reformationen har uppfattats i Tyskland genom historien, särskilt vid olika jubileumsår.

Lutherminnet – hur man firat reformatorn, skrivit och förmedlat historien om honom – har varit dominerat av sådana hjältehistorier, och i det populära medvetandet lever säkert något av detta kvar. Lutherminnena är därmed inte sällan Luthermyter. Inte rena påhitt, men historiska händelser överlagrade med överdrifter, förenklingar och hjältenarrativ. Som de kända orden ”Här står jag och kan inte annat”, som Luther ska ha yttrat vid riksdagen i Worms 1521. Det finns inga belägg för att han skulle sagt just så, eller att han skulle stått så sturskt som han gör i flera kända 1800-talsmålningar, som Hermann Plüddemanns eller Anton von Werners. Men nog fanns en aspekt av sturskhet eller upproriskhet i hur han inför världens då mäktigaste man, den tysk-romerske kejsaren Karl V, vägrade ta tillbaka sin kritik av kyrkan, trots att han därmed skulle bli förklarad fredlös.

Det kan vara värt att gå igenom detaljerna i hjältenarrativet något. Hur är det med den 31 oktober 1517, datumet som har sagts vara startskottet för reformationen? Jo, nog härstammar Luthers teser från det månadsskiftet. I alla fall vet man att han då skickade ett brev med 95 teser till ärkebiskopen och kurfursten Albrekt av Magdeburg. Men inte för att generellt attackera kyrkan, utan för att kritisera handeln med avlat, som var en slags avskrivning eller efterskänkande av botgöringen för ens synder. Detta finns väl belagt, själva brevet finns faktiskt i Riksarkivet i Stockholm. Eller brukar finnas där,  för just i år har det fått färdas ner till Luthers hemstad Wittenberg, för att ställas ut på en av tre tyska nationella specialutställningar om Luther och reformationen. För under 2017 satsas det hårt på jubileet.

De ambitiösa utställningarna, som jag ska återkomma till, marknadsförs gemensamt under titeln ”3xHammer” med en hammare som symbol. Det alluderar tydligt på uppspikandet av teserna. Men hur var det då med det? Spikade Luther verkligen upp teserna på den där kyrkdörren? Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt. Att göra så var på  den tiden ett slags konventionellt offentliggörande, som ett pressmeddelande eller ett massmail i våra dagar. Men spikandet har också ifrågasatts. Källorna är lite för tunna för att säkert kunna säga om han verkligen spikade fast teserna, eller kanske bara skickade i väg dem. Spikandet nämns först på 1540-talet och då av en person som inte var med vid händelsen. Men om Luther gjorde det var det alltså en ganska odramatisk handling, och säkert inget som folk skulle gått man ur huse för att bevittna.

Men effekten blev inte odramatisk. Det var ett slags uppror mot den etablerade kyrkan. Man ska dock hålla tungan rätt i munnen, för historien är som bekant alltid lite mer komplex än vad som kan berättas med enkla dramaturgiska grepp, och tar ofta vägar som inte kan förutses.

Luther var ännu inte ”protestant”, och uttrycket protestanter går heller inte tillbaka på honom personligen. Uttrycket kommer sig istället av att ett antal politiska ledare i slutet av 1520-talet protesterade mot ett försök att med hjälp av lagstiftning undertrycka de lutherska strömningarna i det tysk-romerska riket. Undan för undan började det dock användas mer allmänt för dem som stödde Luther och andra reformatorer. Också uttrycket ”Reformationen” etableras senare och först efter Luthers död 1546.

Luther startade alltså inte medvetet någon Reformation med stort R, och var inte ute efter att grunda en egen kyrka. Det mesta tyder på att Luther 1517 sökte en inre förändring av den kyrka han trots allt var en del av och alls ingen kyrkosplittring. Men nog fanns det redan tidigare frön till Luthers senare, anti-påvliga tirader. Vid hans besök i Rom 1511 hade han ogillat det prål han såg, och det fanns också spänningar mellan centrum (Rom) och periferi (Tyskland), men år 1517 var det fortfarande en bit kvar till de senare utfall där Luther identifierade påven med den bibliska figuren Antikrist.

Man ska alltså inte förväxla Luthers intentioner i det inledande skedet med de senare följderna, och med vad han kom att göra så småningom. Men som nod i ett narrativ där vi vecklar ut inte bara Luthers vidare öden, utan även den kulturella revolution som vi brukar kalla Reformationen, är trots allt den där dagen, den 31 oktober 1517, högst funktionell.

Protesten mot avlaten var specifik, men fördjupades snabbt. I tre mindre skrifter från 1520 ger sig Luther på andra katolska grundpelare och lägger också ut huvuddragen i sin teologi. Här finner vi hans idé om det allmänna prästadömet, att alla kristna står i direkt relation med Gud och därför inte behöver  de kyrkliga auktoriteterna som mellanhand. Här finns också kritiken mot att kyrkan höll sig med sju sakrament. Luther menade att man med stöd i Bibeln skulle hålla sig till enbart de tre som Jesus själv instiftade: dopet, nattvarden och boten. Luther betonade också att ordet allena var grunden för den kristna sanningen, vilket betydde en uppvärdering av Bibeln på bekostnad av påve, tradition och kyrkomöten. Det var också nåden allena och inte några gärningar, som ledde till rättfärdiggörelsen inför Gud.

När Luther gått så långt handlade det inte längre om en enda försyndelse, eller bara några småsaker som han gjort sig skyldig till. Det var flera mycket kraftiga svingar han utdelat mot den existerande kyrkan. Att han exkommunicerades, blev utesluten ur kyrkan, är därför inte att förvånas över. Luther blev därmed fredlös och tvingades leva gömd. Men samtidigt började omfattande reformer att genomföras av kyrkolivet i Wittenberg. Klostren upplöstes, förändringar skedde i gudstjänstordningen och av nattvardsfirandet, präster tilläts gifta sig. Politiken hakade redan från början i förändringarna och ett antal regenter i det stora Tysk-romerska riket, som ju bestod av ett lapptäcke av självstyrande statsbildningar, stödde Luther, något som ledde till att klyftan snabbt fördjupades. Undan för undan etablerades en ny kyrka. Den här utvecklingen kan sägas ha pågått till 1555. Då slöts efter en tids väpnade konflikter freden i Augsburg som innebar att de lutherska kyrkorna erkändes som en legitim ny kyrkoform. Regenten i varje stat fick också rätt att bestämma vilken tro som skulle gälla i det egna området.

Åren mellan 1517 och 1555 kan väl därmed sägas utgöra en rimlig avgränsning av reformationen, även om den i viss nyare historisk forskning snarare beskrivits som en slags epok, en tvåhundraårig period av övergång från ett feodalt Europa med en specifik auktoritetsfördelning mellan kejsare och påvar, till en förmodern absolutistisk era med nationella kyrkor och mer eller mindre enväldiga kungar. Men jubileumsår skapas inte av tvåhundraåriga epoker, till dem behöver man ett startskott. Och den 31 oktober 1517 är både rimligt och har fått tjänstgöra som startpunkt för att fira både Luther och reformationen ända sedan 1600-talet.

Och i år, ett halvt millenium sedan de där hammarslagen ekade eller inte ekade över sachsiska Wittenberg, smäller det ordentligt i Tyskland igen. Under ett jubileumsår som förberetts med mindre arrangemang under ett helt decennium så kommer Luther vara den i särklass mest uppmärksammade historiska personen. I hela Tyskland, men i synnerhet i de lutherska kärnområdena i den nordöstra delen av landet.

Här ges alltså inte bara en enda utan tre tunga nationella specialutställningar, 3xHammer. I huvudstaden Berlin arrangeras utställningen ”Luther-effekten: 500 år av protestantism i världen” (Der Luthereffekt. 500 Jahre Protestantismus in der Welt) av historiska museet. Det stora historiska museet är dock inte tillräckligt stort för att hysa den här omfattande utställningen i sina egna lokaler, utan har i stället förlagt den till utställningsbyggnaden Martin Gropius-Bau vid Potsdamer Platz.

De andra två utställningarna återfinns i orter som så att säga också till vardags är mer förknippade med Luther och reformationen än Berlin. I Luther-staden Wittenberg har utställningen fått ett namn som tydligt alluderar på avlatskritikens 95 teser, den heter nämligen ”Luther! 95 skatter – 95 människor” (Luther! 95 Schätze – 95 Menschen). Här befinner den sig i anslutning till Lutherhuset, där reformatorn själv bodde under stora delar av sitt aktiva yrkesliv, och som även annars hyser världens största reformationshistoriska utställning.

I Eisenach är det borgen Wartburg som står som värd för en nationell utställning, ”Luther och tyskarna” (Luther und die deutschen). Borgen, som ligger på en höjd utanför staden, är även den starkt förknippad med Luther. Här gömdes han undan bannlysningen och här översatte han Nya Testamentet till tyska. Men staden Eisenach i stort är också en viktig Luther-ort, då det var där han gick i skolan, och man har här ett mindre men ambitiöst Luthermuseum även i själva staden.

Onekligen var den gamla mytiskt överlastade Lutherbilden tacksam att gestalta. Det är en stark historia att berätta. Men när detaljer i den idag är problematiserade, och man kanske ändå vill undvika att göra Luther till någon slags nationalhjälte, hur kan man då närma sig minnet av honom? Kan man gestalta Luther och hans betydelse utan att hemfalla till de gamla myterna? Måste man? Riskerar man att skapa nya? Sammantaget, hur ser Lutherminnet ut i år, 2017?

Varje epok ser på historien med sina egna ögon. Så vilka är dagens ögon? I och kring de här utställningarna möts politik, vetenskap och folkbildning. Jag har därför svårt att tänka mig något bättre sammanhang att fortsätta fundera över den här typen av frågor och skaffa mig en bild av Luther i den tyska samtiden, än genom att besöka dessa tre utställningar i Luther-land.

2. Luther och tyskarna

Längst upp på en vackert lövskogsbeklädd höjd utanför småstaden Eisenach i Thüringen ligger borgen Wartburg. Den anlades på 1100-talet – kanske till och med tidigare – och har varit platsen för en hel del tysk historia. År 1817 exempelvis inträffade en händelse som brukar räknas som ett viktigt startskott för Tysklands enande till nationalstat. Då samlades där några hundra studenter och professorer för en festlig sammankomst, där man med tal, sång och gemenskap proklamerade tysk frihet och enhet. Nationalismen var ännu förbunden med liberala värden som ökade fri- och rättigheter. Den tyska enheten skulle, tänkte man, borga för en större öppenhet än den de mer reaktionära tyska staterna Preussen och Österrike erbjöd vid den tiden.

Det man firade var fyraårsjubileet av det ur tysk synvinkel magnifika slaget vid Leipzig 1813, som tvang Napoleon att retirera ur Tyskland. Men året 1817 stod också i förbindelse med en annan, mer avlägsen historisk händelse, som firas också i år: Luthers hammarslag och därmed starten på reformationen år 1517. Vid den här tiden sågs Luther ofta som en representant för upplysningsvärden som tolerans, myndighet och frihet, inte minst yttrandefrihet, men också för tyskhet. Han sågs allmänt, då som nu, som grundläggaren av det moderna tyska språket, och därmed som en nyckelfigur i den tyska kultur som utvecklats under århundraden, utan att den för den skull då ännu kunnat resultera i en sammanhängande nationalstat.

Luther som grundläggare av det tyska språket? Hur? Jo, genom den bibelöversättning han påbörjade just här i Wartburg. Efter att han 1521 fått lämna riksdagen i Worms som fredlös, räddades han genom en skenkidnappning av sachsiska soldater, som i hemlighet förde honom i säkerhet till borgen utanför Eisenach. Där fick han möjlighet att inleda sitt arbete med att göra Bibeln mer tillgänglig genom en rask översättning av Nya Testamentet till tyskt folkspråk (Bibeln hade dittills lästs på latin i kyrkan).

Men i en tid när tryckpressen var nyuppfunnen och Tyskland inte satt ihop som nationalstat fanns det egentligen knappt något etablerat tyskt folkspråk. Det som fanns var snarare en mängd ganska olika tyska dialekter. Luthers bibel-översättning utgick från hans egen sachsiska tyska men blev tillräckligt förståelig för att kunna spridas i de tyskspråkiga områdena generellt. Och Luthers Bibel, med tanke på hur spridd och läst den blev, var den viktigaste byggstenen i den process som skapade ett enhetligt modernt tyskt språk.

Wartburg-översättningen av det Nya Testamentet, som kom att revideras flera gånger, kompletterades senare av en översättning också av det Gamla Testamentet, ett arbete som Luther genomförde tillsammans med ett flertal kollegor och experter. Men Luthers arbete med bibelöversättningen är ändå starkt förknippat just med Wartburg, där hans arbetsrum, Lutherrummet (Lutherstube), alltid är öppet för besökande.

Det är därför naturligt att Wartburg står som värd för en av de tre nationella specialutställningarna som visas 2017 under samlingsnamnet 3xHammer.  Lika naturligt är det att just den här utställningen har titeln ”Luther och tyskarna”. Wartburg är något mer än bara en neutral utställningshall, borgen är närmast ett utställningsobjekt i sig, som i sin tur rymmer de andra utställningsobjekten.

Och nog gör det mycket för upplevelsen att vara just där, i Wartburg, som för övrigt är väl värt ett besök även när det inte är jubileumsdags. Men nu är det förstås något extra. I utställningen vecklas den tyska historien ut från det 1500-tal då Luther författade sina 95 teser och översatte Bibeln, via de stridigheter som följde därpå – inte minst 1600-talets religionskrig – vidare genom Upplysningen och Romantiken och fram till de många dramatiska politiska omkastningar som ägt rum i Tyskland under 1800- och 1900-talen, ständigt med Luther och reformationen som utgångspunkt. För reformationen är en centralpunkt i den tyska historien. Inte bara för utvecklingen av det tyska språket, utan också som en strukturerande ram för både den kulturella och geopolitiska utvecklingen genom seklerna.

Det reformatoriska arvet var således en viktig och levande del av den tyska historien under tiden fram till landets bildande till modern nationalstat 1871. När Tyskland så småningom enades under det protestantiskt styrda Preussens ledning, hade nationalismen något skiftat karaktär från det tidiga 1800-talet och antagit mer konservativa drag. Men hela vägen var Martin Luther en nationalhjälte. Under 1800-talet, som ju i stort var ett århundrade av nationalmyter, uppstår eller konsolideras många Luthermyter, ja det sker närmast en explosion av en slags Lutherkult. Det byggs minnesmonument och målas tavlor och det var nu man på nytt inredde Lutherrummet i Wartburg, dit tysksinnade vallfärdade under hela seklet.

Man brukar tala om att det under det tidiga kejsardömet efter 1871 pågick en kulturkamp, som slutade med att det preussiskt-protestantiskt dominerade tyska kejsardömet till sist kunde hävda sig mot den övernationella katolska kyrkans inflytande och konsolidera sin makt. I det sammanhanget framhölls Luther än starkare som nationalhjälte, och en ganska tydligt anti-katolsk sådan, och det i ett land där en ganska stor minoritet, runt en tredjedel, trots allt var katoliker. Under 1800-talet var spänningen mellan katoliker och protestanter därmed en stark inomtysk konfliktyta.

Detta är dock inte något huvudtema i någon av de tre nationalutställningarna. Inne i själva Eisenach, i Luthermuseets jämförelsevis blygsamma men välgjorda specialutställning, fokuserar man däremot på just detta.

I utställningen, som gjorts i samarbete med såväl katolska som protestantiska teologer, finns några exempel på hur Luther framställts från katolskt håll, såsom utställningsaffischens propagandabild från 1520-talet där djävulen ses spela flöjt genom Luthers näsa. Men det framhålls också att relationerna idag är relativt goda. På 1900-talet hittade kyrkorna gemensamma motståndare i de sekulära totalitära ideologierna och över huvud taget i den tilltagande sekulariseringen. Och om det tidigare funnits speciella katolska politiska partier blir det närmast landsledande kristdemokratiska CDU, grundat efter andra världskriget, ett parti även för protestanter. Tiden var en annan än när katoliker vid förra sekelskiftet systematiskt motarbetades av den tyska staten, och då Luther beskrevs som en degenererad falsk profet av den tyske katolske historikern Heinrich Denifle.

I Wartburg-utställningens avslutande rum ges exempel på hur Luther hedrades och användes som nationalhjälte också under 1900-talet. Det gällde under såväl första världskriget som senare under nazitiden och Kalla kriget, då landet var delat i öst och väst. Luther, den kanske mest kända tysken, utnyttjades ideologiskt för än det ena än det andra politiska syftet. Hela utställningen avslutas alltså på så sätt på en metanivå, med en betraktelse över tidigare Lutherminnen och av det nationalistiska, ideologiska bruket av Luther.

Men idag vill man se upp för nationalismen. Som Tysklands kulturminister Monika Grütters sade i samband med öppnandet av Wartburg-utställningen: Luther och tyskarna 2017 är och ska vara ”långt från varje nationellt förhärligande eller upphöjande” (fernab jeder nationalen Überhöhung). Och, som det hette i ett pressmeddelande som skickades ut i samband med utställningen i Wartburg, det här är om något ett ”avsked till nationalhjälten” Martin Luther. Genom att i utställningen berätta om hur Luther skildrades mytiskt under 1800-talet, och hur han använts för nationalismens mörkare sidor under 1900-talet vill man alltså göra upp med nationalhjälten. 

Och i en mening lyckas man också med detta. Men samtidigt: vi har här att göra med en man som levde för ett halvt millenium sedan och som ägnas tre nationella specialutställningar, generöst sponsrade av den federala regeringen. Och inte bara dessa tre utan – som kuratorn på Luthermuseet i Eisenach berättar för mig – runt om i Tyskland kommer det under 2017 att öppnas inte mindre än 180 olika tillfälliga utställningar om honom. Och inte nog med det. Dagen för de förmodade hammarslagen, den 31 oktober, har i år gjorts till en nationell helgdag.

Det må vara att Luther kanske inte längre framställs som någon nationalhjälte, så som vi klichémässigt tänker oss en sådan, som exempelvis hans samtida Gustav Vasa var i en svensk nationalromantisk historieskrivning under 1800-talet och framåt. Men det är uppenbart att Luther fortfarande har en viktig position i det tyska samhället och i den tyska kulturen. Och är han då inte på så sätt fortfarande en slags nationalhjälte? Eller vad ska vi kalla det? National-figur? National-klenod?

Det är svårt för en svensk att inte tycka att det här är iögonenfallande. Även om Luther och 500-årsjubileet nu börjar uppmärksammas i den svenska offentligheten är uppmärksamheten inte i närheten av hur det är i Tyskland, och det trots att det lutherska arvet spelat en minst sagt stor roll i Sverige. Här handlar det nog inte bara om storlek och kvantitet – att Tyskland är större än Sverige – utan också om en kulturskillnad mellan de båda länderna.

Handlar det här om religion? Har vi i den svenska offentligheten svårt att tala om reformationen för att vi är så sekulariserade? Nja, visserligen finns nog i det svenska offentliga samtalet mindre utrymme för religion än i det tyska. Men som vi sett så går det alldeles utmärkt att tala om reformationen som en historisk händelse utan att egentligen gå så värst mycket in på saker som tro och teologi.

Och kanske spelar det heller ingen roll att det handlar om en munk och teolog. För kan ni egentligen tänka er en liknande svensk satsning för att fira någon svensk historisk person? Jag kan det nog inte. Handlar det då om att vi i Sverige utvecklat en slags sund skepsis mot firandet av ”stora män”? Kanske är det så i någon mån.

Men jag tror att den aspekten är en del av något mer, en skillnad i vad vi kan kalla en historiekultur: en artikulering av det förflutna i samhälls- och kulturliv. För i Tyskland sysslar man inte bara med ett hyllande av historiens stora män. Det handlar om ett brett och politiskt understött offentligt samtal om det förflutnas betydelse i samtiden. Om jag får tillåta mig en generalisering så tycks historiska skeenden och personer i Tyskland spela en klart viktigare roll i nutidsorienteringen och identitetsskapandet än i Sverige. Historiekulturen är där inte något för en liten klick specialintresserade utan når långt utanför den akademiska historieskrivningen och märks i samhället i stort.

Det är i Tyskland inte märkligt att samhällsmagasinet Der Spiegel kan göra historiska specialtidningar, som distribueras till bensinmackar, på teman som till exempel den misslyckade revolutionen 1848. Eller, för att nämna något här mer aktuellt, att skandaltidningen Bild ger ut en specialbilaga om Martin Luther (där de för övrigt karaktäriserar honom som Tysklands första popstjärna, en skön snubbe som älskade vin, kvinnor och sång). Historiekulturen är bred och den är också kommersialiserad, också när det gäller Luther, något jag ska återkomma till.

I ett land som är så upptaget med sin egen historia, och som därtill alltid karaktäriserats av en uppdelning i olika religiösa konfessioner och kulturer är det svårt att förbigå reformationen och den person som sägs ha betytt mest för att den kom till. Därför är det kanske inte konstigt att man i Tyskland visserligen vill ta farväl av nationalhjälten Luther, men att nationen ändå uppmärksammar honom som ingen annan. Historiekulturen gör att man kan ha en nationalhjälte som ändå inte är en nationalhjälte.

Men är det bara individen Luther som spelar en roll i det här jubileet? Hur pratas det om de andra kring och efter Luther? Det är ämnet för nästa del i den här essän.

3. Luther och de andra

Luther, Luther, Luther. Det tar inte lång tid innan jag under min rundresa i Tyskland under jubileumsåret känner en viss mättnad. Inte för att jag saknar aptit på reformatorn, tvärtom. Men här serveras man Luther i enorma kvantiteter. Från bussfönstret på resan in till centrum från Berlins flygplats ser jag reklam för uruppförandet av ett nytt Luther-oratorium på Berliner Philharmonie. I bokhandelsfönstren stirrar Luther från bokomslagen och i en tidningskiosk lovar dagens Tagesspiegel en ny del i tidningens reseguide till Martin Luthers Brandenburg. Och då är jag ändå i världsmetropolen Berlin. I de mindre städerna Wittenberg och Eisenach är det svårt att ens ta två steg utan att bli påmind om reformatorn. Över de centrala gågatorna i Eisenach hänger banderoller med Luthercitat (”Ingen kan leva i världen utan synd”; ”Det är Guds högsta nåd, när kärleken blommar varaktigt i äktenskapet”).

Luther är också enormt kommersialiserad. Jag får känslan av att jag skulle kunna bygga upp ett helt nytt hushåll med Lutherprylar. Souvenirer finns av alla slag: kapsylöppnare, servetter, stearinljus och tändsticksaskar som alla pryds av Luther eller något Luthercitat, kakmått i form av en Luthersilhuett, färdiga kakor, choklad eller annat godis. Det finns senap, äppelmarmelad, energidryck. Vin, öl och snaps (med tillhörande glas) för de vuxna. För barnen finns det speldosor, pysselböcker, playmobilfigurer och andra leksaker. Det finns pussel, sällskapsspel, kortlekar. Fingerborgar, fjäderpennor, stressägg. Regnponchos, tygkassar, väskor, smycken, olika typer av byster och prydnadsfigurer. Snöglober, badankor, strumpor. Ganska mycket strumpor faktiskt. Och så ”Lutherol”, en förpackning som ser ut att innehålla värktabletter av det ena eller andra slaget, men det man trycker ut ur kartan är små pappersrullar med Luthercitat (”Jag äter vad jag vill, och dör när Gud vill”).

Alla de tre stora nationella specialutställningarna om reformationen har Luther i sin huvudtitel: ”Luther och tyskarna”, ”Luther-effekten”, och Wittenbergs ännu rakare ”Luther!” Men alla Luther till trots, är det egentligen ett Lutherjubileum? Är det inte snarare ett reformationsjubileum? Reformationen var faktiskt mycket mer än Luther, även om vi håller oss inom det tyskspråkiga Europa, och protestantismen omfattar definitivt mycket mer än det lutherska. Och även om det började med något som Luther gjorde i oktober 1517 måste väl ändå poängen vara att han satte igång något som gick utanför honom själv?

Också om det ute på gatorna är Luther Luther överallt, får han intressant nog ta ett steg tillbaka i själva utställningarna. Visst berättas hans livshistoria nogsamt och övertygande, exempelvis med 95 ”skatter” från Luthers tid, liv och gärning på entréplanet i utställningen i Wittenberg. Men det är i övrigt på utställningarna inte bara ett Luther-porträtterande som pågår.

I Berlin och utställningen där säger undertiteln mer om vad den faktiskt handlar om än huvudtitelns ”Luther”: 500 år av protestantism. För visserligen berättas det också här om den wittenbergska reformatorn, men då bara som huvudgestalt för en av fem reformatoriska grenar.

Efter Luther följde, i det som är dagens Schweiz, Hubert Zwingli och Jean Calvin. Två teologer och kyrkolärare som byggde på Luther men också kom att skilja sig från honom i vissa frågor och i religiösa praktiker. De reformerta kyrkorna, som uppstod ur den här grenen av reformationen, blev erkända som en legitim kyrka i egen rätt först senare, genom den westfaliska freden 1648, men kom att bli väldigt inflytelserika. Inte minst ligger stora delar av den amerikanska protestantismen närmare den här traditionen än den lutherska.

Den anglikanska kyrkan, uppkommen ur Henrik VIIIs brott med påven, som kanske mest motiverades av hans vilja att skilja sig från Katarina av Aragonien och gifta sig med Anne Boleyn, får också en plats som en huvudgren inom reformationen. Det får intressant nog också katolicismen. Det kanske kan tyckas märkligt, men även inom den existerande romerska kyrkan skedde en mängd reformer under 1500-talet, bland annat vid det stora tridentinska kyrkomötet i Trento. Tidigare kallades den här reformrörelsen ofta för motreformationen, men vanligare nu är istället att tala om den ”katolska reformationen”, och förstå den som en del av 1500-talets omvälvningsprocess i kyrko- och samhällslivet. Det här är i linje med att polemiken mellan protestanter och katoliker i årets jubileum är mindre än kanske någonsin tidigare. Katolikerna är numera också för protestanterna en del av historien, och betraktas inte längre ur ett fiendeperspektiv.

De så kallade vederdöparna nämns i Berlin också som en av de viktigaste grenarna i 1500-talsreformationen. De skilde sig från de andra reformatoriska grenarna främst i synen på dopet: Om man, som Luther menat, skulle följa skriften allena och ta bibeln på största allvar, hur kunde de lutherska kyrkorna då ha kvar barndopet? Det var inte bibliskt grundat, menade man. Skulle inte tron vara ett aktivt och medvetet beslut av en myndig person? Vederdöparna splittrades så småningom i flera grenar och utgör bara en del av det man brukar kalla den ”radikala reformationen”, som dyker upp här och var i utställningarna, särskilt när de behandlar reformationstidens väpnade konflikter.

Alla dessa grenar – lutheraner, reformerta, vederdöpare, anglikaner och katoliker – introduceras i början av Berlin-utställningen. Men den innehåller sedan ganska lite om själva reformationen i snävare mening, som 1500-talsfenomen. I stället berättas genom fyra exempel från olika tider och världsdelar en slags global historia om protestantismen.

Det exempel som ligger närmast reformationen i tiden är hämtat från Sverige, vars historia berättas med tyngdpunkt på 15-1700-talen. Att lutheranismen infördes som del av en stark absolutistisk makt under tidigmodern tid är en viktig aspekt här. I ett rum hittar vi konventikelplakatet från 1726 som ju förbjöd enskilda religiösa sammankomster, tillsammans med berättelser om omvändelserna av de hedniska samerna. I en mindre del av utställningen där mer eller mindre samtida svenskar får komma till tals berättar Ingmar Bergman om sin stränga uppväxt i ett lutherskt prästhem. Så utan att det sägs explicit blir Sverigedelen en slags berättelse om religionens roll i disciplinering och kontroll av medborgare, även om det skall sägas att det här också finns röster som lyfter religionens positiva kraft.

De mest samtida exemplen, som spänner från sent 1800-tal till idag, är från Korea och Tanzania, två länder med mycket livaktiga protestantiska kyrkor. Varken här, eller i den fjärde delen av utställningen som handlar om USA, fokuserar man på enbart lutherska kyrkor. Istället är det bredden, mångfalden och det globala i den protestantiska tron och kulturen som presenteras.

Men ute på gatorna som sagt, överallt Luther. Vill du besöka en stor utställning med samtida konst på temat Luther? Se en Luther-musikal? Ta en Luther-fika? Inga problem. Äta som Luther? Inte heller några problem. På mitt hotells restaurang i Wittenberg inleds menyn med en rekommendation från Martin Luther själv. Det är en trerättersmeny med rätter från hans tid, en soppa på rovor till förrätt, rostad höna till huvudrätt med en äppelkaka därefter. Och den är inte bara från Luthers tid, den är också – hävdar man i alla fall – tillagad så som hans fru, Katharina von Bora, tillagade den.

Luthers fru ja. Det är kanske inget man tänker på direkt, men att Luther och Katharina av Bora alls var gifta är anmärkningsvärt. När Luther blev augustinermunk 1505 och när Katharina trädde in som nunna i Cisterciensorden tio år senare valde de båda egentligen bort äktenskapet. Reformationen ändrade mycket, inte bara i teologin och den europeiska geopolitiken, utan även i det bredare samhälls- och vardagslivet. Inte för att det berörde alla delar av samhället, men att präster fick gifta sig, och att klosterordnarna avskaffades för såväl män som kvinnor, är ändå en inte alls oviktig del i den västerländska genushistorien.

Familjen, kärnfamiljen om man så vill, trädde nu tydligare in i centrum av livet i de protestantiska delarna av Europa, där celibatet slutade anses finare än äktenskapet. Luther lyfte äktenskapet som något helgat, där även sexualiteten var något positivt och inte alls syndigt. Det här skiftet är förstås mångskiktat och kan tolkas på olika vis. Det går att påpeka att reformationen kanske var ett steg ”bakåt” när det gäller kvinnans roll i samhället: när klostren stängdes försvann en viktig bildningsinstitution för kvinnor, och Mariagestalten fick en mindre framträdande plats i det religiösa livet. Maria i protestantismen var inte längre ett helgon att tillbe. I Luthers version blir hon snarare än en medlare mellan Gud och den troende helt enkelt en förebildlig kvinna, en god kristen och moder.

Moståndare och fiender hade Luther gott om. Han var en polemiker med grova uttryckssätt som man kan rygga för idag. De folkliga uppror där vederdöpare och andra deltog, den revolutionära delen av den radikala reformationen, var Luther inte särskilt fördragsam med. Bönderna skulle lyda sin överhet, och de som gjorde uppror kunde slås ihjäl som hundar. Luthers lilla text Mot de mordiska och tjuvaktiga bondehoparna visas som utställningsobjekt i Wartburg med en upplysning om hans hänsynslösa inställning i den här frågan, men utan att de värsta passagerna citeras.

Skärningspunkten mellan fromhetsliv och geopolitik under reformationstiden är stark och viktig. Det påminns man om när man betraktar Luthers motståndare. Jag hinner i Eisenach också besöka stadens utmärkta Bachmuseum. Där visar man för tillfället en utställning på tema Luther och Bach, och framför allt lyfts här hur musikälskaren Luthers psalmer ofta användes av barockkompositören. Ett exempel på en psalm som Bach använder i omarbetad form är Erhalt uns, Herr, bei deinem Wort. ”Bevara oss Herre vid ditt ord”, inleds den i Luthers version, en högst allmän protestantisk hymnstrof. Den följande textraden minner dock mer om tiden: ”och avvärj de mordiska påvarna och turkarna.” Psalmen var uttryckligen riktad mot ”Kristi två ärkefiender, påven och turken” och kallades ofta Luthers ärkefiende-sång. Den hade kommit till bland annat mot bakgrund av de många krigen på centraleuropeisk mark där det ottomanska riket var inblandat.

Luther ingrep dock för att få Koranen publicerad efter att den först stoppats av censur på 1540-talet, och han och hans kollega Melanchthon skrev ett förord till den latinska utgåvan. Var det tolerant av Luther? På sätt och vis kanske, men det var också hans övertygelse att om man kunde läsa Koranen skulle man se hur falsk och hednisk turkarnas tro var.

Inte heller tvivlade Luther på kristendomens överlägsenhet gentemot judendomen. Den yngre Luther hoppades på judarnas omvändelse, den äldre angrep dem med hatiska tirader, framför allt i texten Om judarna och deras lögner, som ställs ut i Wartburg, tillsammans med andra samtida antisemitiska kulturuttryck. Den sidan av Lutherarvet är sällan något de som velat fira reformatorn varit stolta över. Men nu visas den i alla fall fram, även här dock utan att de värsta citaten kastas i ens ansikte.

Lutherjubileum, ja så framträder det när man går på Eisenachs gator. Men i de nationella specialutställningarna, ofta skapade eller understödda av yrkeshistoriker, framträder det ändå mer som ett reformationsjubileum, och som en berättelse om protestantismens historia. Det är inte bara Luther som får plats, utan också de han stod i vänskapliga eller fientliga relationer till. Och det är inte heller bara så att de positiva sidorna av Luther ”jubileras”, utan även de mindre trevliga sidorna tillåts träda fram. Med detta i åtanke, vad blir då svaret på frågan om hur man minns Luther i Tyskland 2017? Det är ämnet för det nästa och sista avsnittet av denna essä.

4. Luther, arv och minne

Staden Wittenberg, där Martin Luther levde den största delen av sitt vuxna liv, heter idag officiellt Lutherstadt Wittenberg. Och Wittenberg är verkligen en Luther-stad. Om borgen Wartburg på grund av sin historiska koppling till reformatorn var en bra miljö för en Lutherutställning gäller det i än högre grad för Wittenberg.

Den sist öppnade av de tre nationella jubileumsutställningarna om Luther och reformationen tar plats i en flygel till Lutherhaus, huset där reformatorn levde med sin familj och som idag är ett museum. Men även resten av staden andas Luther. Huvudgatan i stadens avgränsade historiska centrum går från Lutherhuset i öst till Slottskyrkan med den berömda ”tesdörren” i väst, och kantas av äldre hus, i vissa fall så gamla att de går tillbaka till Luthers tid. Mitt emellan Lutherhuset och Slottskyrkan ligger Stadskyrkan, en i princip lika imposant byggnad som sin västliga granne, och Rådhustorget med de båda berömda statyerna av Luther och hans vapendragare Melanchthon, uppställda där under 1800-talet.

Går man gatan fram ser man hela tiden Slottskyrkans väldiga cylindriska torn, som minner om att det var där han spikade sina teser. Längst upp på tornet står skrivet i stora bokstäver ”Ein feste Burg ist unser Gott”, titeln och den inledande strofen på Luthers mest kända psalm (”Vår Gud är oss en väldig borg”). I Uppenbarelseboken må det vara Gud som är alfa och omega, alltings början och slut, men i Wittenbergs historiska centrum är det utan tvekan Martin Luther.

Jag kan inte låta bli att tänka tanken att Wittenbergs lilla centrum nästan verkar uppbyggt för just det här jubileet, att det inte skulle gå att få en bättre inramning. Jag känner det som att jag är i ett reformationens eget friluftsmuseum eller nöjesfält. Som i en nutida theme park finns en mängd attraktioner – utställningar i museer, samkväm i kyrkorna (speciellt för amerikanerna: ”Celebrate Martin Luther’s faith … sing A Mighty Fortress in Luther’s Church”), rundvandringar med guider i tidstypiska kläder, småbutiker som säljer Luther-kitsch, ett litet turisttåg som kör huvudgatan fram och turistanpassade restauranger – allt inramat av den mycket mysiga historiska stadskärnan.

Min sista kväll i Wittenberg sitter jag ensam på hotellrestaurangens uteservering, mitt emot Slottskyrkan. Turisterna är borta för dagen, och tvärsöver det tomma torget ser jag kyrkporten där teserna – troligtvis – spikades. Men riktigt den kyrkporten är det förstås inte, något man enkelt konstaterar när man närmar sig den. För på själva porten finns nu de 95 teserna inpräntade på ett stadigt bronsunderlag. Och inte nog med det, ovanför själva tesdörren är placerad en tympanon, en trekantig målning, med en bild på Jesus Kristus hängande på korset, flankerad av två personer: Luther och Melanchthon. Luther håller sin tyska Bibel och Melanchthon den augsburgska bekännelsen, den trosbekännelse från 1530 som sammanfattade den lutherska positionen, och som har varit viktig för luthersk tro och identitetsskapande sedan dess (bland annat är den inskriven i en av våra grundlagar. Enligt successionsordningen skall ”Konung alltid /../ vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen /../ förklarad är.”).

Den gamla kyrkdörren i trä förstördes av en brand redan i mitten av 1700-talet. Den nya bronsdörren med sin tympanon gavs till staden Wittenberg 1858, av den starkt religiöse preussiske kungen Fredrik Vilhelm IV, som rörde sig mycket i konservativt protestantiska kretsar.

Så ja, i Wittenberg finns minnen från 1500-talet. Men precis som det mesta i stadskärnan senare har byggts om och förändrats, är mycket av Luther-minnena skapelser av en senare tid. Det finns en slags dubbelhet i detta. Minnet av Luther är inte bara rester från hans egen tid, utan resultatet av en ackumulerad minneskultur som byggts på lager efter lager under historiens gång.

1517 är inte 2017 och det krävs förstås en viss historisk inlevelse för att förstå Luthers värld och tankar och utställningarna har också vinnlagt sig om att levandegöra dessa. Det gäller inte minst utställningen i Wittenberg, där många av utställningens 95 skatter är objekt från både vardagsliv och fromhetsliv ur Luthers samtid. Luther kommer genom dessa till liv som en 1500-talsperson.

Men att bara försöka sätta 2017 i förbindelse med 1517, utan att låtsas om åren däremellan, går inte riktigt. Historien om Luther är också historien om hans arv, minnet av honom, receptionen och bruket av honom under tidens gång fram till idag. Stadskärnan som ramar in Luther-spektaklet ger en stark historisk känsla, det känns i Wittenberg nästan som att vara tillbaka på 1500-talet. Men man förstår snabbt att historien om Luther också är 1800- och 1900-talets historier om Luther liksom våra egna samtida historier om honom. Så vad kan mer sägas om dessa samtida historier om Luther? Hur ser Lutherminnet ut under 500-årsjubileet?

Som tidigare sagts handlar faktiskt inte utställningarna enbart om Martin Luther, utan också bredare om reformationen och dess arv. Så är det i utställningen i Berlin som är en slags protestantismens världshistoria. Och så är det också i Wittenberg. Halva utställningen består alltså av 95 objekt från Luthers egen tid, men den andra halvan är en utställning om 95 människor från olika epoker, som alla på ett eller annat sätt står i relation till honom.

Urvalet är brett, alltifrån Luthers samtida till senare kyrkligt aktiva, politiker, konstnärer och andra kulturpersonligheter. Konstnären Albrecht Dürer samsas med filosoferna Friedrich Nietzsche och Jacques Lacan, och med vår egen Astrid Lindgren, även om hennes lutherska arv inte framställs väldigt övertygande. Nog är hon formad i ett lutherskt land, men när det ska konkretiseras blir det mest något allmänt om att man kanske kan tolka hennes karaktärers goda sidor som lutherska.

Det finns ett par andra märkliga exempel. Kopplingen till Marcel Duchamps konstsyn lyckas de inte framställa så att jag förstår den. IT-ålderns gunstlingar Steve Jobs och Edward Snowden tillhör också de nittiofem utvalda. Att det hävdas att Jobs växte upp i ett lutherskt hem är ändå något, men han har en mer komplicerad religiös bakgrund än så och verkar inte själv ha förhållit sig alls till Luther. Men liknelserna som dras mellan Luther och Snowden – att de båda var sanningssägare och brukade tidens nya media – är ännu mer spekulativa. Letar man exempel på vad som kommer att åldras fort och kännas tidsbundet med årets firande, tror jag kopplingarna till de båda IT-hjältarna ligger bra till. Men de svaga exemplen i utställningen väger inte över. Luthers receptionshistoria är stark, och det finns verkligen gott om exempel på offentliga personer av olika slag som förhållit sig mycket medvetet till Luther och det lutherska.

Martin Luther King Jr var visserligen baptist och delade varken tradition eller teologi med sin namne, men han nämnde sin föregångare i tal och parafraserade mycket medvetet Luthers berömda tesspikning när han fäste en lista med tjugo krav gällande social rättvisa på stadshuset i Chicago 1966. Att den italienske – och ateistiske – regissören Pier Paolo Pasolini gav ut en textsamling betitlad ”Lutherbrev” och kallade sig lutheran (ett epitet han menade stod för att söka sanning och förändring) är också ett intressant exempel på Lutherreceptionen genom historien.

Att Luthers tanke om det allmänna prästadömet omtolkats och använts för att ifrågasätta och utmana kyrkans hållning är också en intressant aspekt som lyfts fram. Den tyska prästen Käthe von Gierke, som är en av de 95 får belysa frågan om kvinnliga präster och berätta om när de accepterades inom den tyska protestantismen. Även den förste transpersonen att ordineras till luthersk pastor i USA, Megan Rohrer, presenteras i utställningen. Hennes bok Queerly Lutheran ställs ut, och vittnar om hur idétraditioner ständigt omtolkas i nya sammanhang.

Av de 95 som presenteras är kvinnorna för övrigt i klar minoritet. Men den knappa tredjedel jag uppskattar det till är förmodligen ändå en större andel än det skulle varit tal om i Tyskland för bara ett par decennier sedan. Historieskrivningen är manscentrerad, men 2017 nog lite mindre så än tidigare.

Varje epok ser på historien med sina egna ögon. Varje jubileum firar därmed på sätt och vis sin egen tid. Man lyfter gärna fram det i det historiska arvet man känner igen sig i, eller som man kan hävda har lett fram till det man håller viktigt i sin egen tid. Ja, kanske kan man till och med tala om att man i firandet av jubileer snarast försöker konsolidera vissa värderingar, något som då också skulle gälla årets Luther-Jahr.

Under tidigt 1800-tal var det ofta Upplysningsvärden om förnuft och frihet som lyftes fram, 1883 strax efter det tyska rikets grundande var det den tyska nationalismen och i det kommunistiska Östtyskland var det revolutionären – eller proto-revolutionären – Luther man fokuserade på. Och när vi ser på de allra mörkaste sidorna av den tyska historien finner vi hur Luthers antijudiska skrifter omfamnades av nationalsocialismen under 1930-talet.

Som tidigare nämnts vill man i de nationella specialutställningarna 2017 ta ett ”avsked till nationalhjälten” Martin Luther. Anti-nationalismen blir då på ett lite paradoxalt vis till ett nationellt projekt. Det sker här ett reflekterande över hur nationalismen tett sig förr, och vilka mörka och destruktiva sidor den haft. Och i stället för bara den tyska Luther möter vi en global Luther, eller i alla fall hans globala arv, på utställningen i Berlin, där det är protestantiska kyrkor på fyra olika kontinenter som uppmärksammas. Mångfald tycks åtminstone till dels ha stått på programmet.

Att den amerikanska delen av utställningen i Berlin ser ut som den gör, med ett starkt fokus på Pennsylvania, är också intressant. Pennsylvania grundades av William Penn, som tillhörde kväkarna, en mindre och ibland förföljd gren av protestantismen. Delstaten är känd som ett experiment i fredssträvande, religionsfrihet och tolerans, och hade en förhållandevis vänskaplig relation med den amerikanska ursprungsbefolkningen. I utställningsrummet möts vi av kväkaren Edward Hicks målning The Peacable Kingdom, inspirerad av bibelversen från Jesaja som säger att vargar ska bo med lamm, och att en liten pojke ska valla lejon.

Det här är förstås inget falsarium, det är en viktig del av protestantismens globala historia. Men man ska förstås vara medveten om hur tyngdpunkter läggs. För när man i utställningen helt korrekt återger beundransvärda historier om hur protestanter i USA kämpade mot slaveriet under 17- och 1800-talen, och samtidigt ger en mer undanskjuten placering av dem som med hjälp av Bibeln försvarade slaveriet, har man förstås gjort en prioritering som stämmer överens med våra värderingar idag och vad vi vill veta om oss själva.

Det här balanseras dock upp i den del av utställningen som handlar om Sverige och den mer stränga och mindre toleranta statslutheranismen. Allmänt kan också sägas att det verkligen inte går att beskylla tyskarna för att bara försöka skönmåla och dölja det som är misshagligt. För om det är något som nog faktiskt kan ses som tidstypiskt för just det här Lutherjubileet, är det just att inte dölja.

Ett verktyg för att förstå hur Luther skildras i vår egen tid är det tyska begrepp som ofta tas upp i diskussioner om den egna identiteten och historien, nämligen Vergangenheitsbewältigung. Det är ett komplicerat och svåröversatt ord, som kanske kan förklaras som försök att hantera eller komma till rätta med det förflutna (bokstavligt: ”förflutenhetsbemästrande”). Begreppet har använts under efterkrigstidens diskussioner om nazismen när man velat sätta fingret på att man i Tyskland inte kan tiga om, utan måste förhålla sig till, sin problematiska historia.

Det är inte självklart att man i ett samhälle satsar på att bygga monument över sina mörkaste sidor, men i Tyskland får man nog säga att det förhåller sig så. I Berlin finner vi centralt både det berömda förintelsemonumentet vid Brandenburger Tor och utomhusmuseet Topographie des Terrors som presenterar nazismens brott vid den gamla muren nära Potsdamer Platz.

Topographie des Terrors, som ligger precis bredvid Luther-utställningen i Berlin, har faktiskt under 2017 en egen utställning om Luther under nazitiden. Och utan att den nazistiska användningen av Luther hamnar i centrum i någon av specialutställningarna, får den ändå plats i dem. I Wartburgutställningens avslutande rum om tidigare Lutherminnen får nazismen stort utrymme, och en av de 95 personerna i Wittenbergutställningen är Julius Streicher, nazistisk propagandist och utgivare av tidningen Der Stürmer. Ett av hans projekt var att ge ut antisemitisk propaganda för barn och den första boken som gavs ut av hans förlag bar en titel som parafraserade ett Luthercitat.

Vergangenheitsbewältigung, det är också Tyskland 2017. Man vill gärna lyfta fram sina ljusa och positiva sidor, försöker konsolidera vårt hopp om fred, frihet, mångfald och tolerans, men man talar också om de mörkare sidorna. Och den här diskussionen är idag en viktig del av den tyska självidentiteten.

Det här går förstås att knyta till den starka historiekulturen i stort. Man orienterar sig med och i historien, och man har en högst medveten inställning till det förflutna och de historier som berättas om det. Utställningarna berättar inte bara om Luther 1517 för oss 2017, utan också om andra epokers Lutherbilder och Lutherminnen. Också i forskning och populärvetenskap om Luther återfinns den här metanivån. Det är ett jubileum som också handlar om tidigare jubileum. Ett minne som minns tidigare minnen.

Med tiden kommer säkert mer kompletta bedömningar också av Lutherminnet år 2017, för även detta jubileum kommer att läggas till de tidigare och diskuteras på en metanivå. Och med tiden kommer vi säkerligen också att få se en annan Martin Luther. Om sexton år är det dags för 550-årsjubileet av hans födelse. Det ska bli spännande att se vilken Luther som lyfts fram och firas då.