Egentligen är det mera Birger Lundquists eleganta bläckteckningar än texten som jag kommer ihåg från förra gången jag läste Erskine Caldwells ”Georgia Boy” (de gjordes för den svenska översättningen men återfinns också i den amerikanska pocketupplagan från Signet). Med få streck sammanfattar illustrationerna den loja stämningen i det amerikanska bomulls- och bibelbältet, befolkat av färgade och vita, alla lika fattiga.
”The white trash” står i centrum för Caldwells romaner och noveller från sydstaterna som ibland är parodiska, ibland sentimentala, och ofta båda sakerna samtidigt. Han skrev mycket, och inte allt var av samma höga klass.
Men en handfull titlar kommer säkert att leva ett bra tag till. Dit hör romanerna ”God´s Little Acre” och ”Tobacco Road”, om landsbygdens trasproletariat, storfamiljerna där ungarna myllrar och kryllar i sanden, husen håller på att störta samman och gårdsplanen är full av skrot och skräp. Äldsta dottern är gärna högbarmat yppig och karltokig. I en av böckerna kör man över farmor med familjens skraltiga Ford och låter henne bli liggande i gruset. ”God´s Little Acre” ansågs omoralisk när den kom ut och drogs inför domstol, men frikändes i maj 1933.
”Georgia Boy” är fortfarande rolig fast jag nog blivit mera kritisk med åren. Historierna handlar om den late pappa Stroup som helst tar sig en tupplur i skuggan medan mamma sliter och släpar, gnor med andras tvätt och har ett schå att hålla mannen borta från unga gräsänkor i grannskapet eller förslagna slipsförsäljerskor. Den stackars färgade pojken Handsome Brown hamnar i kläm och behandlas omilt. När hackspettarna attackerar telefonstolpen på farmen får han klättra upp mitt i natten, och så hackar fåglarna hål på hans huvud i stället.
Det ständiga ställningskriget mellan mamma och pappa bevittnas av Stroup junior, den linhårige William. Pa är proppfull av idéer, i en annan kultursfär skulle han ha kallats ”luftmensch”. För dyra pengar köper han en maskin att pressa samman pappersbalar med, som han sedan med minsta möjliga ansträngning ska bli rik på. Och så går allt papper åt, också hustruns receptsamling, grannskapets alla biblar och kyrkokörens sånghäften. Inte stort bättre blir det när han får för sig att samla skrot och sälja, då försvinner grannens pumphandtag. Och när han skaffar sig ett extraknäck som kommunal hundfångare går det snabbt över styr.
Vid omläsningen märker jag mera att det gnisslar i maskineriet, med mörka underströmmar under all fars. Bitterheten mellan dagdrivaren och han strävsamma hustru med den skarpa tungan blir tydligare, liksom de bistra sociala inblickarna i historien om den kriminelle onkel Ned på rymmen från fängelset.
För drygt trettio år sedan lyssnade jag på Erskine Caldwell då han gästföreläste på Odense universitet om modern litteratur, med det glesa håret framåtkammat i lugg. Fast mest handlade det om tidens förfall. Han hade löständer som glappade distraherande, denne knarrige bakåtsträvare som i sin ungdom hade varit mycket radikal.
Ivo Holmqvist