(Inlägget är översatt från italienska. Klicka här för att läsa det i original)
I Sverige är Erri De Luca okänd, har man sagt mig. Inte en bok av honom har publicerats. Han tycks inte ens vara citerad någonstans. Vad synd!
De Luca är en napolitansk författare som skriver tunna böcker med tunga ord. Böcker man lätt tar med sig i väskan och ständigt kan komma åter till. Han skriver också poesi och texter för teatern. Jag stötte själv på honom första gången, då jag läste att han under Balkankrigen rest till Belgrad för att uttrycka sin solidaritet med en stad där bomberna föll från Nato-flygplan. Han körde lastbil med humanitär hjälp och var för övrigt inte den ende napolitanaren som gjorde så.
Även min mage knöt sig vid tanken på att bomber föll över en europeisk stad, bomber som fällts från flygplan som startat från mitt eget land. Naturligtvis hade även jag reagerat med avsky på massakrerna under kriget i Bosnien. Känt fasa inför våldtäkterna och för massgravarna serberna lämnade efter sig. Men, det kändes som om bomberna var riktade mot mig. För även jag har upplevt bombmattor över städer och byar, i Italien under andra världskriget.
De Luca föddes i Neapel 1950 i en borgerlig medelklassfamilj, i ett hem där man talade ”italienska utan accent” (Alzaia). Detsamma gällde min familj. 1968, då han var 18 år och studerade i Rom, kom han i kontakt med studentrörelsen, som växte i betydelse och blev en politisk rörelse, som sökte kontakt med arbetarna för att engagera dem i sina led. Övertygad gick han med i en ”frivilligrörelse /…/ som kallades Lotta Continua”, berättar han i Alzaia , som skrevs 1977 och sedan bearbetats flera gånger inför följande upplagor. Alzaia är repet med vilket båtar och pråmar drogs motströms i floder. I boken drar det istället tankar, associationer, observationer och minnen.
Hans engagemang i Lotta continua ledde till att han avbröt sina studier och lämnade sin familj. Han sålde rörelsens tidning med samma namn, ”Lotta Continua”, utanför fabriksgrindarna vid det statliga stålföretaget Italsider i Bagnolikvarteret utanför Neapel och i Taranto. Han provade många yrken, arbetade på lagret vid Catanias flygplats, som murare, var med om polisens chocker, fick uppleva den fysiska tröttheten från arbetet i det fria. Han sparade sig inte. Och så skrev han.
Den första boken kom ut 1989, när han redan hunnit bli 40 år. I ”Non ora, non qui” (Inte nu, inte här) berättar han om sin barndom i Neapel. Han skrev den under sin tid som murare.
Hans ”Tu, mio” från 1998 är fylld av luften från havet och solvärmen på Ischia under en lång sommar med doften av apelsiner, med röda tomater som äts direkt ur handen, med friterade nyfiskade räkor, skrubbiga knän, sjöborrarnas taggar i fötterna, det nattliga fisket med lampor som lyser upp havsbottnen medan man söker efter smakfyllda bläckfiskar i ett ömsom klart ömsom stormande hav. Och av en alldeles särskild, mystisk flicka, så ofta tyst i sina tankar. Och väldigt vacker, sedd som hon är med en ung mans bönande och nyfikna ögon. En judisk flicka. Många frågor väcks men endast några få tveksamma, förtegna svar ges. Under den första tiden efter kriget, förmådde man ännu inte inse hela vidden av vad som hänt, kunde inte nämna det som hänt vid namn eller förklara det.
Staden Neapel har alltid haft en viktig plats i De Lucas hjärta, liksom för övrigt i mitt. En förtrollad stad är det vid det azurblå havet, omgivet av Sorrentohalvön, med Vesuvius tronande ovanför, och med Capris profil som en siren vid horisonten. Vänder man ryggen mot havet, ses staden klättra upp för kullarna, svämma över åt andra hållet och övergå i de gamla spanska kvarteren, i gränder och i prång. Gamla monumentala kyrkor, adelspalats som en gång var vackra men nu mest verkar förfallna ruiner, allt dränks i ett obegränsat hav av hus, utan solljus, utan luft, utan ett träd eller en bit gräsmatta. Neapel var en gång huvudstad i sitt eget rike, men nu sedan länge besegrad präglas den av likgiltighet och våld.
Och våldet, det ligger alltid på lur i Erri De Lucas böcker, det kan explodera först efter lång uppladdning eller finnas där hela tiden och vibrera på varje sida, som i ”Montedidio” (2002).
”Il giorno prima della felicità” (Dagen före lyckan) är Erri De Lucas senaste bok. Ett barn utan familj, som vuxit upp bland gränderna, tas om hand av husets portvakt, don Gaetano, som på sitt sätt söker förklara vad livet är och döden. Boken utspelar sig under de berömda ”Neapels fyra dagar”, den folkliga resningen mot tyskarna i september 1943. Teman och frågor återkommer och införlivas.
”Tre cavalli” (Tre hästar) från 1999 är en berättelse i första person, om en tid då berättarjaget genom det stillsamma arbetet som trädgårdsmästare, söker komma ikapp sig själv och försoning efter en kärlek som fört honom till Argentina, där han tvingats delta i ett gerillakrig (nog minns vi än general Videla?). Boken handlar om att acceptera och att göra uppror, om emigration och om isolering. Teman som är aktuella och viktiga inte bara i Italien. Jag har ofta ställt mig frågan i vilken utsträckning hans böcker egentligen bygger på självupplevda händelser, men har inte träffat honom, och inte kunnat fråga. Det är heller inte viktigt för förståelsen av dem.
De Luca är också översättare. Självlärd i bland annat yiddish och gammalhebreiska läser han bibeln på orginalspråk och översätter med smak och exakthet. En stark känsla för ordens valörer och deras specifika betydelse ger texterna liv (”Il libro di Ruth” (Ruths bok) från 2000, ”L’Ecclesiaste/Kohèlet (1996), ”Elogio del massimo timore, salmo secondo” (Gudsfruktans lovord , andra psalmen), ”L’urgenza della libertà” (Frihetens nödtvång), (1999) ur Tredje Mosebok Levitico/Vaikrà och många andra).
Även om han inte själv är troende, är religionen betydelsefull. Han studerar Bibeln, den utmanar och fascinerar honom. Han skriver om den, han talar om den, mediterar kring den, undersöker den – den förekommer i många sammanhang. ”Una nuvola come tappeto” (Ett moln som matta), 1991, talar om judarnas vandring genom öknen, sedan de passerat Röda havet. En bok jag gett som gåva många gånger till riktigt goda vänner.
”Mestieri all’aria aperta. Pastori e pescatori nell’Antico e nel Nuovo Testamento (Yrken i det fria. Herdar och fiskare i Gamla och Nya testamentet), 2004, skriven i samarbete med Gennaro Matino, en napolitansk kyrkoherde, behandlar både känslan och lyckan som ryms i handens arbete, liksom solidariteten, ämnen han känner från personlig erfarenhet.
Mycket poesi och känslighet ryms i boken om Marias moderskap, ”In nome della madre” (I moderns namn), 2006. Suset från ängelns vingar, vårvindarna som rör i hennes kläder, hennes insikt om sitt öde. Under den tid hon är gravid är barnet hon bär, och som sedan skall bli Jesus, endast hennes. Ännu finns inget uppdrag att utföra, martyrskapet på korset är ännu inte anat… Hennes starka vilja att behålla detta barn, i trots mot det omgivande samhället, ger också Josef mod att bejaka barnet och modet att med glädje och utan skam ge henne allt det stöd han kan utifrån sin sociala ställning.
De Luca är författare, men också alpinist, ofta ensamklättrare. I boken Sulle tracce di Nives (2005) berättar han om en expedition till Himalaya, där han också nått en av de högsta topparna.
I Fabio Fazios TV-program Che tempo che fa, medverkade han i samband med att den nya lagen om immigration diskuterades i parlamentet, en lag som gör illegal immigration till ett brott enligt strafflagen, och påminde då om den napolitanska emigrationen till Amerika och reciterade en gammal napolitansk folksång: ”vi som sörjer Neapels himmel – vad detta bröd är bittert” (se inslaget nedan).
Erri de Luca är en intressant författare, som förtjänar uppmärksamhet också utanför Italien. Några rader här kan förstås inte ge en fullständig bild av honom och hans författarskap. På internet finns mer om honom och hans böcker.
(Översättning: Åke Malm)
‣ Klicka här för att se Erri de Luca berätta om bl.a. kriget i Bosnien. På sidan, från italienska Rai finns också fler videoklipp
‣ Från programmet Che tempo che fa, där Erri de Luca på ön Lampedusa talar om immigration då och nu:
‣ I detta klipp talar Erri de Luca om sin senast utkomna bok, Il giorno prima della felicità:
‣‣