Den 24 maj 1939 fanns den här notisen i The New York Times:
“New York, Tuesday. – Ernst Toller, exiled German playwright and author, hanged himself in an hotel here. He left no note, but was apparently driven to suicide by severe heart and stomach ailments. He was 46. A volunteer in the German army in 1914, he was wounded two years later, and thereafter conducted anti-war propaganda, which led to his arrest in 1918. He became a workers´ leader and a commander of revolutionary troops, was again imprisoned, but escaped from Germany upon the establishment of the Hitler regime.”
Så slutade ett liv vars första tre årtionden finns förtecknade i hans ”Eine Jugend in Deutschland”, en av de klassiska självbiografierna på tyska och central för förståelsen av tysk mellankrigstid och den uppladdning som ledde till det nazistiska maktövertagandet 1933. Den gavs ut på ett holländskt exilförlag det året och kom på engelska redan året därpå.
Den nya pocketupplaga som just kommit i USA har aktualiserat honom för dem som vill läsa honom på engelska. I Tyskland har man sett till att hans böcker alltid funnit i tryck, åtminstone efter 1945 – den senaste tyska upplagan av hans ungdomsminnen kom nyss. På svenska gav Norstedts ut dem för tjugo år sedan i Karin Löfdahls översättning och med Thomas von Vegesacks efterord: ”Ungdom i Tyskland”.
Det är en märklig bok om ett märkligt liv. Slutraderna är knappast resignerade, ”Jag är trettio år. Mitt hår blir grått. Jag är inte trött.” Annars hade han vid den tidpunkten anledning att känna sig sliten, allt han kämpat för var slaget i spillror. Framtiden var mörk för folk på vänsterkanten 1933: den tionde maj det året brändes hans och många andras böcker på bål, och framåt hösten miste han sitt medborgarskap.
Senare försökte han samla in pengar till de regeringstrogna trupperna i Spanien och kom av det skälet till Sverige sent på året 1938. Thomas von Vegesack skildrar i sitt efterord hur tyskdominerade de större stockholmstidningarna var och hur illviljan mot Toller präglade många av artiklarna om honom i svensk press.
Han var alltsedan sin pjäs ”Hoppla, weir leben” från 1927 en av förnyarna av det europeiska dramat, men hans politiska aktiviteter lika mycket som hans halvjudiska bakgrund (hans mor var judinna) gjorde honom till en avvikande och misshaglig person i det nazistiska Tyskland vars propagandaapparat hade stor genomslagskraft utomlands. Han inväntade inte ett andra världskrig, han såg det närma sig och begav sig alltså till USA.
”Det är inte bara min egen ungdom jag här skildrar, utan en hel generations ungdom och därtill ett stycke tidshistoria”, så inleder han sin tillbakablick. Hans rapsodiska scener ur barndom och uppväxt får snart vidgad innebörd. Sammantagna ger de signalementet på en europeisk mellankrigsgeneration.
Det här bekännelserna av en dåtida europeisk vänsterintellektuellt är lika läsvärda som andra klassiker i genren, som Klaus Manns ”Der Wendepunkt”, Sebastian Haffners ”Geschichte eines Deutschen. Die Erinnerungen 1914-1933”, eller för ett äldre skede Stefan Zweigs ”Die Welt von Gestern.” Toller genomskådade tidigt den tyska borgerliga familjens hyckleri och samhällets förställning. Efter hand inser han att världen är indelad i utsugare och utsugna. Han låter sig ryckas med av krigshetsen under de ödesdigra augustidagarna 1914, då han återvänder hem från studentår i Frankrike, blir nationalist och krigsfrivillig, och vrålar som alla andra ”Deutschland, Deutschland über alles…”.
Och han hurrar när man får in en fullträff på en grupp fransmän, i kikaren ser han hur de dör eller skadas. Men krigets vanvett faller över honom, desillusionen sätter in, och samtidigt förståelse och besinning. Skildringarna från skyttegravarnas vardag har en påtaglighet som är förödande för alla föreställningar om att kriget skulle vara något heroiskt. Och han inser att alla som dör i det är medmänniskor: ”En död människa. Inte: en död fransman. Inte: en död tysk. En död människa…”
Han bryter samman, kommer bort från fronten och engagerar sig samman med studenter från Heidelberg för pacifismen. Som fredsivrare under brinnande krig är han misstänkliggjord och hamnar i militärfängelse men friges något halvår före stilleståndsdagen.
Vänstergrupperna, spartakisterna, håller en gisslan i ett gymnasium som avrättas. De vita truppernas repressalier blir omfattande, och Toller blir hatad och eftersökt även om han inte haft något med morden att göra. När han upptäcks i sitt gömställe döms han till fem års fängelse. Frisläppt blir han först 1924 och har då hunnit skriva en hel del teaterpjäser men också sett hur Weimarrepubliken alltmer urholkats. Utrikesministern Rathenau mördas, en underlig österrikisk korpral gör ett farsartat kuppförsök i München som misslyckas. Men korpralen döms annorlunda än socialisterna. Toller ser vartåt det barkar: ”Hitler är anklagad för högförräderi, man märker tydligt att de republikanska domarna sympatiserar med honom.”
Med frigivningen efter de fem åren i fängelse slutar denna självbiografi, på sitt sätt en socialists bildningsroman. I periferin skymtar både Thomas Mann och Rilke, i centrum står en skara tyska ideologer och politiker, från Max Weber som Toller under sin korta tid som ledare för rådsrepubliken ordnade en professur åt, till Eisner, Landauer och andra. Att Toller var kontroversiell också bland socialister och kommunister förstår man när man läst självbiografin. Hans besök i Sovjet 1926 förlöpte inte utan störningar. Till exempel fick han klä skott i Pravda för att ha varit kontrarevolutionär i rådsrepubliken.
I ”Hoppla, wir leben” sägs det att ”inom varje människa skäller ishundarna”. Den repliken tar Thomas von Vegesack fasta på i sin sammanfattning av Tollers egenart:
”Bakom alla hans politiska handlingar anar man samma behov att nå kontakt, att blir erkänd. Toller sökte ständigt kontakt med massan men förblev ständigt ensam. Revolutionen var för honom ett försök att få ishundarna att tystna.” Men det gjorde de inte, som framgår av fortsättningen på notisen i New York Times:
“Friends said he had undertaken no new writing but was casting about for further material. They attributed much of his depression to the gloomy view he had to take recently of events in Europe and the threat that he saw in the extension of totalitarianism to the American continent.”
En längre essä om Toller finns i Thomas von Vegesacks ”Makten och fantasin” från 1978, och om hans och andra tyskars exilår kan man läsa i Jean-Michel Palmiers encyklopediskt grundliga ” Weimar en exil” från 1987, på engelska 2006: ”Weimar in Exil. The Antifascist Emigration in Europé and America”.
– Hör Toller själv läsa ur sin pjäs ”Hoppla, wir leben!”:
– Se på Youtube ett program om ”Die Münchner Räterepublik und ihre Dichter”: