Det tog inte bildtidningen Life många dagar att bli klar med ett minnesnummer efter Hemingways självmord. Den 2 juli 1961 tog han livet av sig i Idaho, liksom fadern-läkaren gjort ett drygt halvsekel tidigare uppe i Michigan.
Särskilt en bild i Life från hans sista tid har fastnat i minnet, den där han traskar fram längs en vintrig väg i Ketchum och sparkar småsten framför sig, naturen kring honom lika gråkallt dyster och deprimerande som han var till sinnes, i bakgrunden de snöklädda bergen. Sedan kom de många efterlämnade och halvfärdiga böckerna, sådant som han sparat i bankfack men nog inte velat se i tryck: ”Garden of Eden”, ”The Dangerous Summer”, osv. Fast de postuma minnesbilderna från tjugotalets Paris i ”A Moveable Feast” är lysande, hans kanske bästa bok.
Inte heller den blev han riktigt klar med, men en av hans sonsöner gjorde honom en otjänst – som jag kommenterat på den här sidan – när han reviderade och som han påstår restaurerade manuskriptet. Den första versionen duger gott, den nya är onödigt klåfingrig.
Sedan i höstas finns det dryga dussin artiklar som han skrev i Paris från mars 1922 till december året därpå för Toronto Star samlade i en vacker liten bok på ett sjuttiotal sidor, rättframt kallad ”On Paris”, snabbt tillkomna kåserier av en tjugofemåring som ännu hade en del kvar till sitt stilistiska mästerskap – det visade sig första gången några år senare i romanen ”The Sun also Rises”, titelns bibelcitat borttaget i den brittiska versionen ”Fiesta”.
Man har inte heller tidigare behövt gå till kanadensiska tidningslägg för att läsa dessa korta stycken, många har tryckts om på olika håll, bland annat i ”By-line” som samlade det mesta av hans journalistik. Men det är roligt att läsa dessa snabba kommentarer om fransk vardagsliv några år efter första världskriget i ett svep.
Annat berör parisarnas klädelegans med en utläggning om damhattarnas uppstoppade fåglar, och han beklagar att kaféer och krogar förändras och förflackas genom massturismen (den strömmen bidrog han verksamt till själv). På slutet skymtar Frankrikes siste skarprättare, expert på att låta huvudena falla under giljotinen, en proper småborgare som håller sitt yrke hemligt för familjen.
Hemingway var fort färdig, särskilt om man jämför med Janet Flanner som med större ambition och omsorg rapporterade från Paris under många årtionden, och alla andra amerikaner som häckade på La Rotonde eller Café de la Paix. De flesta finns med i antologin ”Americans in Paris” som Library of America gav ut för några år sedan, och säkert också i den amerikanske historikern David G. McCulloughs pinfärska ”The Greater Journey: Americans in Paris”. Han har tidigare skrivit inte bara om presidenter (Teddy Roosevelt, John Adams, och den definitiva biografin om Harry Truman) utan också om hur Brooklyn Bridge och Panamakanalen byggdes.
Hans senaste bok är säkert mycket läsvärd också den, även om litteraturen om tjugotalets Paris är enorm redan av de ögonvittnen som hade upplevt det hela på plats – här hemma Gustaf Hellström, som var DNs rapportör i London, Paris och New York och som drog fiktiv nytta av sina reportage från de städerna när han lät dem upplevas på nytt i romanform av sitt alter ego Stellan Petreus, mannen utan humor. Och förstås alla konstnärer som sedan i sina memoarer kom att minnas dessa ungdomsår när allting hände: Kurt Jungstedt, Adolf Hallman (också han en vandrare i världsstäderna), Thora Dardel…