Junkern Franz von Papen som hörde till den närmsta kretsen kring Hindenburg och som blev rikskansler 1932 trodde att han kunde bemästra både nazister och kommunister, men han bedrog sig. Snart var han ersatt av Kurt von Schleicher, och året därpå av Hitler (vars vicekansler han blev, för en kort tid). Ett tal som han höll i Marburg var så illojalt mot Hitler att de tyska tidningarna förbjöds trycka det, och hämnden från nazisterna kom snabbt. Ett par av von Papens nära medarbetare mördades, och Göring såg till att han sattes i husarrest. Telefonledningen klipptes av och SS vaktade utanför. Han höll god min i elakt spel, slapp lindrigt undan i Nürnbergprocessen och kom att överleva de flesta – han dog, nittioårig, en naturlig död 1969.
Den amerikanske ambassadören i Berlin från 1933 och fyra år framöver, William E. Dodd som var nära pensionsåldern när Roosevelt utsåg honom till denna post som blev allt mera ansträngande och besvärlig, har en anteckning om von Papens husarrest i sin dagbok för den första juli 1934:
Vice-Chancellor von Papen and his family were imprisoned in their house and his staff were reported to be killed or imprisoned. We drove a little too leisurely, perhaps, by his house this afternoon, but on purpose. It was a strange day, with only ordinary news in the papers.
Dodd hade ett förflutet som professor i historia vid The University of Chicago, och insåg säkert att hans anteckningar som ögonvittne till vad som hände i Tyskland skulle få dokumentärt värde. Hans dotter Martha, också hon snabb att skriva ner vad hon inte sällan ganska fördomsfullt observerade, gav ut sin ”My Years in Germany” 1939, och hon var medförfattare till faderns ”Ambassador Dodd´s Diary” som kom två år senare och som blev en bästsäljare, några månader innan japanernas attack på Pearl Harbor drev USA in i kriget.
En annan amerikan i trettiotalets Tyskland var Thomas Wolfe från Asheville i North Carolina, författare till oändligt långa romaner och död i förtid (han blev bara 38 år och lämnade efter sig en väldig koffert full av manuskript som sedan kom postumt, efter förlagsredaktörers mödosamma slit att få fason på dem). Redan 1928 hade han hamnat i bråk på en Oktoberfest i Bayern. Det hade han tänkt skriva en hel roman om, men det blev bara till en kort novell. Han var i Freiburg 1930 och bevittnade nazisternas våldsamma uppsving i valet, från 12 till 107 riksdagsplatser, och fem år senare kom han till Berlin, inbjuden av Rowohlt som en av de mest framgångsrika i förlagsstallet.
Wolfe var genomgående positiv mot den nya regimen och till tyskarna som var ”the cleanest, the warmest-hearted, and the most honorable people I have met in Europe.” De antijudiska stämningarna bekom honom inte, han var inte fri från antisemitism själv. Ambassadören Dodd och hans dotter gjorde vad de kunde för att få honom att inse att det fanns en annan verklighet bakom Tredje Rikets snygga fasad. Hitler var han hur som helst inte särskilt imponerad av. Under olympiaden 1936 iakttog han honom på nära håll:
A little dark man with a comic-opera moustache, erect and standing, moveless and unsmiling, with his hand upraised, palm outward, not in Nazi-salute, but straight up, in a gesture of blessing such as the Buddha or Messiahs use.
Amerikanen Erik Larson har tidigare bland annat skrivit ett par läsvärda brottsromaner på dokumentär grund.”The Devil in the White City: Murder, Magic and Madness at the Fair That Changed America” handlar om en serie mord på världsutställningen i Chicago 1893, och ”Thunderstruck” om jakten på massmördaren Crippen som togs fast på en Atlantångare, tack vare Marconis nya uppfinning radiotelegrafin.
I sin nya dokumentärroman har han haft god hjälp av alla anteckningar av far och dotter Dodd, boken är full av intressanta citat ur deras båda dagböcker. Det är väl inte bara tänkbart utan också troligt att det finns några svenska utvandrare i Erik Larsons familjebakgrund. En son till sådana uppträder i hans roman, Carl Sandburg, vars föräldrar kom från Västergötland och som blev präriepoet, insamlare av den amerikanska sångskatten, och författare till en omfångsrik biografi över Abraham Lincoln. Sandburg var god vän med Dodd, och dotterns förtrogne.
Det tog tid innan William E. Dodd, som alltså inte var någon karriärdiplomat, förstod varför så många flotta och gediget borgerliga villor i trakten av Tiergarten i Berlin var hyreslediga, tomma fast fullt möblerade. Han flyttade själv in i en av dem och blev förargad när de bortdrivna judiska ägarna uppenbarade sig. Först efter hand gick det upp för honom vad som höll på att hända. Hans misstro mot Hitler var besvarad, och även om rikskanslern uppträdde artigt mot Martha Dodd och belevat kysste på hand, hade han bara förakt till övers för henne.
Dodd som hade svårt att hantera konfrontationer hade säkert helst velat slippa alla audienser hos Hitler. Men han visade civilkurage, växte in i sin roll som diplomat, och kom att författa en viktig källskrift om nazisternas tidiga år vid makten, tills han och familjen reste tillbaka västerut 1937 (året därpå blev Joseph P. Kennedy USAs ambassadör i London, fast hans tid där blev hälften så lång som Dodds i Berlin).
Bokens titel är förstås en översättning, med symboliska övertoner, av Berlins Tiergarten – den amerikanske ambassadörens residens låg mittemot.
– Se ett samtal med Larson om boken här: