- ”Uppstapla böcker, häll bensin ur flaskan,
bränn oss på bålet, gör autodafé!”
De här raderna i Hjalmar Gullbergs dikt om de fyra elementen i ”Kärlek i tjugonde seklet” hade dagsaktualitet när diktsamlingen var ny 1933. För i dagarna 80 år sedan – den tionde maj 1933 – brände studenter i tyska universitetsstäder böcker på bål och propagandaministern Joseph Goebbels var snabb att haka på: ”Framtidens tysk är inte bokligt bildad utan karaktärsfast.” De misshagliga författarna hade redan lämnat landet, men en av dem bevittnade hur hans bok gick upp i rök på Opernplatz i Berlin: den trettiofyraårige Erich Kästner.
Han hade efter avbrutna seminariestudier – första världskriget kom emellan – doktorerat på Fredrik den store och litteraturen efter att först ha försökt sig på Lessing, och han blev journalist i Leipzig och Berlin. 1931 kom hans roman ”Fabian”, med underrubriken ”Die Geschichte eines Moralisten” som genast väckte uppmärksamhet och som två år senare alltså brändes av studenterna. Lagom till åttioårsminnet av de tyska autodaféerna hävdar Georg Diez i Der Spiegel att Kästner borde ha lämnat Tredje riket i stället för att stanna kvar och gå i inre exil. Då hade hans litterära arv blivit mera betydande.
Kanske det, även om hans många barnböcker är bra, hans vänligt ironiska vers träffsäker, och hans uppgörelse strax efter kriget i ”Notabene 45” mycket läsvärd. Men någon fortsättning på ”Fabian” kom aldrig. Och för all del, huvudpersonen omkommer lite snöpligt på de allra sista lakoniska raderna när han hoppar i floden för att rädda en pojke: ”Der kleine Junge schwamm heulend ans Ufer. Fabian ertrank. Er konnte leider nicht schwimmen.” Dessförinnan har den unge litteraturdoktorn Dr. phil. Jakob Fabian som är jämnårig med sin upphovsman hunnit med mycket, i denna samtidssatiriska berättelse förlagd till Berlin under Weimarrepublikens sista hektiska år.
Fabian hankar sig fram som reklamskribent och notisskrivare i en tid av massarbetslöshet, kommer på en bra idé som en kollega genast stjäl, och så blir han av med jobbet. Hans gode vän Labude som ska doktorera på Lessing får veta att hans professor anser avhandlingen undermålig och begår självmord. Men det är en avundsjuk medtävlare som ljugit, tvärtom anser handledare och bedömare att Lessing-studien är banbrytande, men då är det försent – samma sak hade hänt en studiekamrat till Kästner, inom en annan disciplin. Fabian rör sig mellan barer och bordeller och förälskar sig i den vackra juristen Cornelia Battenberg. Men deras korta kärlekssaga får ett abrupt slut när hon satsar på att bli filmstjärna och för sin filmkarriärs skull flyttar samman med en fet äldre regissör.
Allt detta utspelas mot en apokalyptisk bakgrund av vildsint och lössläppt sexualitet av varierande art i en storstad som är som ett dårhus: ”Im Osten residiert das Verbrechen, im Zentrum die Gaunerei, im Norden das Elend, im Westen die Unzucht und in allen Himmelsrichtungen wohnt der Untergang.” Innan boken gavs ut skars några särskilt beska sidor bort. De är återinsatta i den nya upplagan på Atriums förlag i höstas. På svenska kom ”Fabian: berättelsen om en moralist” i Tidens klassiker 1978, översatt av Erich Schwandt och med ett omslag inspirerat av Georg Grosz. Nu när mängder av tysk litteratur från mellankrigstiden återupptäckts – Hans Fallada, Joseph Roth, Stefan Zweig och många andra – får försvenskningen av Kästners lyckade exempel på Die neue Sachlichkeit gärna ges ut på nytt, fast i så fall i sin restaurerade form.