Av MARTIN LAGERHOLM
”Berlin är dömt att ständigt bli och aldrig vara”, lyder ett träffande omdöme om den tyska huvudstaden. Och tur är väl det. Annars hade metropolen ännu varit ett västslaviskt träsk, en nazistisk högborg eller ett splittrat hem för den Mur som under närmare 30 år delade in människorna i politiska brickor och världen i ideologiska block. Att murens skapare Erich Honecker skulle ha fyllt 100 år nu i dagarna har inte uppmärksammats i överdrivet hög grad i de tyska medierna. Inte ens historikern Martin Sabrows försök att i ett nummer av Der Spiegel härom veckan porträttera DDR:s forna statsöverhuvud som en raffinerad lebeman lär hindra eftervärlden och berlinaren på gatan från att med Sabrows brittiske kollega Frederick Taylors ord snarare minnas honom som en ”robotliknande apparatjik”.
I sin egen minnes- och anteckningsbok Letzte Aufzeichnungen (Edition Ost), som postumt kom ut på tyska tidigare i år, handlar det om att rentvå sig själv och sina motiv inifrån fängelset. Under andra hälften av 1992 satt Honecker häktad i Berlin innan han i januari 1993 oväntat släpptes och tillsammans med sin fru Margot omedelbart emigrerade till Chile — får Sydamerika då aldrig nog av tyska politiska brottslingar! — där han avled året därpå. Dagbokens knappt 200 sidor utgörs av allehanda tankar, idéer och minnen inifrån fängelset. Men framför allt uppenbarar sig här en verklighetsfrämmande gammal potentat som känner sig missförstådd av världen och sviken av alla. En sorglig ex-diktator och ideologiskt förblindad skrivbordsteoretiker som nu efter murens fall och mot fonden av det tyska folkets efterlängtade återförening uppgivet tvingas bevittna hur socialismen misskrediteras och kommunismen fördöms. Hans språk är tydligt och stilen klar, men den av dammiga partikongresser och plenarsammanträden genomsyrade retoriken är lika cementerad här som under det stastbärande enhetspartiets glansdagar.
Honeckers grådaskiga testamente är själsbesläktad med de fragment av hans skapelse, det 4,5 mil långa och drygt 3,5 meter höga betongmonstret, som ännu finns kvar på sina håll i Berlin, likt nedklottrade minnesmärken över en tid som få andra saknar (annat än möjligen som symboler för en värld mer lättidentifierbar än dagens). Längs med dessa på en gång dystra och kultförklarade lämningar kan man på bara ett par hundra meter utsätta sig för ett slags historisk fantomsmärta i nordsydlig riktning. Från nationalsymbolen Brandenburger Tor via Peter Eisenmans Holocaust-minnesmärke vid Ebertstrasse till Potsdamer Platz, under kalla kriget ett glåmigt och ödsligt ingenmansland mellan öst och väst, nu ett lika ogästvänligt modernistiskt landskap av glas och stål. Och med de väldiga lyftkranarna, sinnebilden för det återförenade Berlin, som en ständig påminnelse om staden som pågående process. Att bli och aldrig vara. Den urbana metamorfosens segerdans i spillrorna av Honeckers groteska livsverk.
– Sen en film om Honecker från NDR här: