Av EVA MATTSSON
Att via platsen suggerera fram vissa stämningar genom blotta namnet på en stad eller ett landskap har blivit allt vanligare. De senaste tjugo åren har en rad romaner och noveller publicerats under titeln Ostende plus nånting : La plage d´Ostende av belgiskan Jacqueline Harpman (1991), Vacances ostendaises av flamländaren Eric de Kuyper (1995) och Ostende – en släkthistoria av mig själv, Eva Mattsson (2006) är tre sentida exempel.
Denna höst (2008) sällar sig prosaisten och dramatikern Eric-Emmanuel Schmitt till oss författare som bott i, präglats av eller drömt om den tidigare societetsbadorten, den nu förfallna skönheten, vid Nordsjön.
Titelnovellen La rêveuse d´Ostende (118 sidor) är en otidsenlig berättelse om en hemlighetsfull äldre dam som hyr ut ett rum åt en fransk författare som drabbats av en hjärtesorg och som inte uthärdar sin vanliga existens i Paris längre. Porträttet av den gamla damen är en lek med sanning och lögn, ett granskande av vad vi säger kontra hur det egentligen är. Inte bara livslögner utan också hur fantasterier kan visa sig sannare än själva sannolikheten får man här fundera över.
I samtliga noveller rör det sig om bedrägerier, illusioner eller dolda sanningar. Schmitt är bitvis en hejdlös humorist men kan också överraska med en brutalitet som är skrämmande. Hans nidbild av en bitter, ultrakonservativ och rädd historielärare som förmås att läsa en lättfärdig bestseller och helt besegras av smörjan (i novellen Les mauvaises lectures) fick mig att skratta mig rent fördärvad ända fram till slutet då en oväntad knorr vände upp och ned på min glada stämning och fick mig att överge min (som jag trodde) säkra analys av historien. Oväntade slut är Schmitts forte.
Eva Mattsson ©