”Nu tvistar man igen om kejsarens romans,” lydde en rubrik i den finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet.
Nej, särdeles intensivt intresserad har jag inte varit av Märkesåret, måste jag erkänna, men i två veckor har jag nu gått och tänkt på Ulla Möllersvärd, den vackra sjuttonåringen som vid lantdagsbalen i Borgå 1809 blev föremål för den kejserliga nåden genom att bli uppbjuden till dans av Majestätet.
Hon ska ha tappat sin solfjäder, kejsaren ska chevalereskt ha plockat upp den och sedan behållit den. En kyss ska ha utväxlats, några dagar senare lade han sin resrutt så att han kunde övernatta på hennes fars gods Möllerhof där det ska ha dansats glatt till ackompanjemang av en enda dräng på fiol.
Hur gick det sen? Ja, Ulla Möllersvärd utnämndes till hovdam, 1812 tvingades hon gifta sig, två år senare skilde hon sig och levde därefter ensam i Borgå till sin död 1878, alltså närmare åttio år efter Balen.
Vad som egentligen hände mellan Majestätet och fröken Möllersvärd är det man tvistar om – och man är i det här fallet verkligen män, två äldre män, nämligen den finlandssvenska biskopen Gustav Björkstrand och den pensionerade historieprofessorn Matti Klinge.
”Ulla Möllersvärd kan ha fött tsaren ett barn, eller så stannade det vid en förstulen kyss”, säger biskopen medan historieprofessorn vill tona ner hela historien.
Som kvinna tycker man väl snarare att det här är en bedrövlig historia: hela Ulla Möllersvärds liv bestämdes av att hon en gång var en söt tonåring som gick att utnyttja.
Men det verkligt bedrövliga är ändå att hon ju långt ifrån är den enda kvinna vars liv bestämts så.