En tonårings solfjäder

Foto: Kjell Weckström

Foto: Kjell Weckström

”Nu tvistar man igen om kejsarens romans,” lydde en rubrik i den finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet.

Nej, särdeles intensivt intresserad har jag inte varit av Märkesåret, måste jag erkänna, men i två veckor har jag nu gått och tänkt på Ulla Möllersvärd, den vackra sjuttonåringen som vid lantdagsbalen i Borgå 1809 blev föremål för den kejserliga nåden genom att bli uppbjuden till dans av Majestätet.

Hon ska ha tappat sin solfjäder, kejsaren ska chevalereskt ha plockat upp den och sedan behållit den. En kyss ska ha utväxlats, några dagar senare lade han sin resrutt så att han kunde övernatta på hennes fars gods Möllerhof där det ska ha dansats glatt till ackompanjemang av en enda dräng på fiol.

Alexander I öppnar lantdagen i Borgå 1809

Alexander I öppnar lantdagen i Borgå 1809

Hur gick det sen? Ja, Ulla Möllersvärd utnämndes till hovdam, 1812 tvingades hon gifta sig, två år senare skilde hon sig och levde därefter ensam i Borgå till sin död 1878, alltså närmare åttio år efter Balen.

Vad som egentligen hände mellan Majestätet och fröken Möllersvärd är det man tvistar om – och man är i det här fallet verkligen män, två äldre män, nämligen den finlandssvenska biskopen Gustav Björkstrand och den pensionerade historieprofessorn Matti Klinge.

”Ulla Möllersvärd kan ha fött tsaren ett barn, eller så stannade det vid en förstulen kyss”, säger biskopen medan historieprofessorn vill tona ner hela historien.

Som kvinna tycker man väl snarare att det här är en bedrövlig historia: hela Ulla Möllersvärds liv bestämdes av att hon en gång var en söt tonåring som gick att utnyttja.

Men det verkligt bedrövliga är ändå att hon ju långt ifrån är den enda kvinna vars liv bestämts så.

1 kommentar

  1. ”Som kvinna tycker man väl snarare att det här är en bedrövlig historia: hela Ulla Möllersvärds liv bestämdes av att hon en gång var en söt tonåring som gick att utnyttja.”

    Nja, det där låter mer som Mika Waltaris manschauvinistiska bild av Ulla i romanen Tanssi yli hautojen (1944). Hennes liv tog inte slut bara för att hon kysste kejsaren (om det nu någonsin skedde). Anneli Mäkelä-Alitalo ger en helt annorlunda bild av en självständig och företagsam kvinna med socialt aktivt liv i Nationalbiografin: http://artikkelihaku.kansallisbiografia.fi/artikkeli/6784/

    Framför allt turerna kring skilsmässan och hovdamspensionen visar väl att hon lyckades använda sig av de få möjligheter till självständig handling som hennes tids kvinnor hade till fullo. Som Mäkelä-Alitalo skriver, blev hennes liv raka motsatsen till vad hennes föräldrar hade planerat. Visst, hennes öde var bundet till sociala konventioner och könsdiskriminering, men hon lyckades ta det i sina egna händer och bli en inflytelserik person i sin senare hemstad Borgå på egna villkor. Tyvärr har eftervärlden glömt hennes insatser, och det är förstås inte bara Waltaris fel.

    Att två lärda herrar i våra dagar inte kommer på att detta vore mer värt att diskutera i stället för kyssar – det tycker jag som kvinna är det mest bedrövliga i hela historien.

Kommentera: