Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Jag började min skriftställarbana som litteraturkritiker men skriver idag bara undantagsvis recensioner. Ofta är det skönt att nu kunna läsa böcker helt förutsättningslöst, utan att behöva samla sig till ett värdeomdöme, men ibland känns det ändå som att jag bara måste få kommentera den bok jag just har läst.
Gun-Britt Sundströms självbiografiska Bitar av mig själv från i fjol är en sådan bok. Det är inte en roman utan en bok bestående av korta texter, en del tidigare publicerade, andra nyskrivna. Enligt förlagets baksidestext formar sig dessa självbiografiska ”bitar” till en generationsbok för fyrtiotalister. Och visst ligger det någonting i det, även om jag är skeptisk mot sådana försök att klumpa ihop alla som föddes under ett visst decennium till en enhetlig grupp.
Nej, det som slog mig var att jag här tyckte mig möta en själsfrände, en kvinnlig intellektuell som naturligtvis inte är lik mig i alla enskildheter (vår religiösa och sociala bakgrund är t.ex. helt olika) men som ändå kändes som en fyrtiotalistisk syster.
Vi är inte bara födda samma år utan också, båda två, produkter av det gamla gymnasiets latinlinje, språkintresserade, ja närmast språkligt besatta, rena språkpoliser, därtill politiska sextioåttor, näbbgäddor och inte minst försedda med samma slags humor, en humor som nästan alltid har sin rot i själva språket.
Jag skrattar sällan högt när jag läser i vanliga fall, men i boken Bitar av mig själv finns det texter som jag långt efter avslutad läsning går omkring och fnissar och frustar åt bara jag tänker på dem.
Dessutom har vi båda haft samma svårigheter att välja yrke i livet. Trots att vi var mycket språkintresserade tog det lång tid innan vi insåg att det var översättare vi borde bli. ”Den enda målsättning jag hade med alla mina akademiska studier var att undgå att bli lärare”, skriver Gun-Britt och det var samma sak med mig. Språkintresserad, ja. Men totalt ovillig, alternativt olämplig, att bli lärare. Och jag instämmer, med överfullt hjärta, när hon frågar sig varför det inte fanns en enda ”människa som den där gången tog mig i hampan och sa: Du är skapt till översättare, begriper du inte det!”.
Vi visste nämligen inte, Gun-Britt och jag, att det yrket fanns, eftersom vi inte var uppväxta i sådana miljöer där översättare rörde sig eller deras gärning kommenterades. Men de yrkesvägledare man träffade i gymnasiet borde väl ändå ha vetat! Jag minns att jag, i Sala Högre Allmänna Läroverk, frågade en sådan person vad man kunde bli om man läste språk på universitetet. Lärare, var svaret. Ingenting annat, undrade jag. Nej, bara lärare!
Merete Mazzarella skrev den 27 maj om svårigheten att, som författare, uthärda ogina recensioner. Allra värst var det när en recensent tyckte så illa om boken hon just utgett att han, retroaktivt, tog tillbaka sitt positiva utlåtande om en tidigare bok av henne.
Men det kan också gå precis tvärtom, att en bok man läser får en att upptäcka tidigare böcker av samma författare, böcker som man gått omkring och trott var oviktiga eller irrelevanta för en själv men som genom författarens nya bok plötsligt framstår i ett annat, och förklarat, ljus.
Så var det för mig med Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976 (nyutgåva 2008). På sjuttiotalet var jag själv så uppslukad av andra frågor (IB-affär, Vietnamkrig etc.) att jag missade mycket av den litteratur som skrevs på den tiden och som berörde kvinnofrågor, samlevnad, jämlikhet mellan könen. Men när jag nu, med Bitar av mig själv i färskt minne, satte mig att läsa romanen Maken fick jag världens läsupplevelse, rena Strindbergs-klassen vad gäller språklig pregnans.
”Varför blir man så elak av att vara gift”, frågar den kvinnliga huvudpersonen Martina som heller aldrig vågar gifta sig med sin älskade Gustav. Och denna hennes fråga sammanfattar på något vis själva temat i denna roman som är så rolig och träffsäker i sina iakttagelser av hur moderna älskande människor kan bete sig mot varandra att man skrattar sig rent fördärvad. Samtidigt är det dock en djupt tragisk bok, eftersom Martina faktiskt tror sig tvungen att avstå från Gustav för att vara trogen mot sig själv.
Jag har nu också insett att jag måste läsa om Sundströms För Lydia från 1973. Den romanen recenserade jag faktiskt, både i Arbetarbladet och Bonniers Litterära Magasin, och jag var, minns jag, väldigt skeptisk mot idén att låta Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken utspela sig i modern nutid. Kvinnoperspektivet, att skildra kärlekshistorien från Lydias horisont, hade jag ingenting emot. Men jag argumenterade desto mer principiellt mot den tendens som idag blivit närmast regel när det gäller klassikeruppsättningar på teatern, alltså manin att låta pjäser av, typ, Shakespeare och Ibsen utspela sig i vår egen tid. Jag menar nämligen att äldre verk ofta är så präglade av sin specifika tid och miljö att de framstår som allmängiltiga och aktuella för senare tiders människor endast om man behåller den ursprungliga tidsfärgen.
Men vad vet jag? En omläsning av För Lydia kanske ger vid handen att jag retroaktivt får revidera mitt omdöme. Det blir då i så fall en revidering i motsatt riktning till vad Merete Mazzarella berättade om.
Och inget konstigt med det. Vi är ju trots allt varelser stadda i ständig förändring och det präglar naturligtvis också hur vi uppfattar de böcker vi läser.