Av ANDERS BJÖRNSSON
Rune Slagstad, född 1945, intar en unik position i sitt lands andliga liv. Akademiker, publicist och politiker. Som akademiker obestämbar: han har framträtt som sociolog, som idéhistoriker, som teolog och rättsfilosof. Han har ägnat sig åt de norska fjällen och åt sportens roll i samhället, skrivit insiktsfullt om arkitektur och universitetspolitik, om förhållandet mellan vetenskap och politik, om religiöst samfundsliv. I början av 1980-talet var han med och startade Nytt Norsk Tidsskrift och under 25 års tid dess huvudredaktör. Publikationen saknar motstycke i Norden. Den är en flerdisciplinär tidskrift, med fackgranskade texter, som vänder sig inte främst till experten utan till den bildade allmänheten. Det som skrivs här blir genast centralt för den allmänna debatten i Norge. Nytt Norsk förblir ett bildningsforum som fördjupar och förädlar samtalet om de viktiga nutidsfrågorna. Han startade projektet PAX’ lexikon, ett motkulturellt äventyr som visade upp studentupprorets allra bästa sidor: att bita sig fast vid ett ämne, att ge alternativa tolkningar, att återupptäcka traditioner och tankegångar, att ställa frågorna på sin spets. Under 1970-talet valdes han till vice ordförande i Sosialistisk Venstreparti.
Slagstads mest imponerande arbete, De nasjonale strateger från 1998, handlar om hur centrala akademiker och vetenskapsmän från skilda disciplinområden har varit för att bygga upp det moderna Norge sedan grundläggningen 1814: från den konservativa ämbetsmannastaten via den folkligt-liberala Venstre-staten till den intervenerande och manipulerande Arbeiderpartistaten. Varje sådan utvecklingsfas upprättade sin egen kunskapsregim, menar Slagstad, med bas inom först juridik och filosofi, sedan sociologi och pedagogik, till slut nationalekonomi och teknologi. Kanske beror Slagstads senare självvalda parlamentariska utanförskap på att han har upprättat sin alldeles egna kunskapsregim.
Den kapaciteten demonstrerar han suveränt i en färsk artikelsamling, Spadestikk, som sträcker sig från 1967 fram till idag, med de yttre måtten av en tegelsten. Habermas är en av de många gestalter som återkommer i den nya boken – och här visar sig marxisten Slagstad fascinerad, nästan trollbunden av de stora personligheternas roll för det historiska framsteget, i obändig kamp mot sega strukturer. Och nog är han själv en ”strateg”: glad revolutionär och kulturkonservativ stridsman; skriver på ett slagkraftigt Bergensiskt färgat riksmål; ytterst kvalitetsmedveten, för att inte säga estetiserande – dessutom en habil tvärflöjtist. Tämligen oförliknelig. Det finns ett dystopiskt drag i allt det den mogne Rune Slagstad har skrivit – efter det att vänsteruppsvinget lagt sig.
Dagens Norge kallar han ett ”postdemokratiskt samhälle”. Allt avgörs i slutna rum, inga viktiga frågor debatteras på Stortinget, det politiska fäktandet iscensätts av en för medborgarna oåtkomlig mediemakt, politikerklassen har upphört att vara en verklig elit och vetenskaplig kunskap spelar ingen faktisk roll för beslutsfattandet. Efter Arbeiderpartistatens fall kring 1980 trängde först marknadslogiken (Willoch) och sedan statsfeminismen (Gro) in på scenen.
Spadestikk kan läsas som en intellektuell och politisk självbiografi. Till det en essäsamling där man särskilt fångas av de många fina personporträtten. Också Slagstads tidiga uppgörelser med landets yttervänster och hans kritik av den norska statskapitalismen tål en omläsning.
– Klicka här för att läsa om boken och dess lansering i Morgenbladet