En manual mot de reaktionära
Raphaël Glucksmann – Génération Gueule de bois

Raphaël Glucksmanns senaste bok, Génération Gueule de bois (En generation som fått tänka om), med undertiteln ”Handbok i kampen mot de reaktionära”, inleds med en skildring av vad som sker på Majdan eller Självständighetstorget i Kiev i december 2013, dit människor från världens alla hörn begett sig för att delta i den största proeuropeiska demonstrationen som någonsin ägt rum. Runt den tältstad som omgav stadskärnan vakade polisens elitgarde i högsta beredskap. Innanför barrikaderna som uppförts i hast, var friheten total. Revolterande studenter protesterade mot presidenten Victor Janukovytj som vägrade underteckna ett associationsavtal med EU. På mindre än en vecka hade de fått till stånd ett fungerande system som svarade för inslussning av mat och förnödenheter, kontakter med journalister, intervjuer. Den fråga som ständigt återkom var ”Vem styr?” Svaret var: ”Alla och ingen”, vilket verkade obegripligt. ”Ni saknar alltså leadership” blev många journalisters kommentar, när de slussades ut. Folket hade tagit makten och ordet, det var ett ögonblick av direktdemokrati. På den centrala scenen kunde vem som helst ta mikrofonen och berätta.

Raphael_Glucksmann_Generation_Gueule_de_bois_dixikon.se

Raphaël Glucksmann är född 1979 och är son till filosofen André Glucksmann som skildrat kommunismens uppkomst och fall, som har kämpat med dissidenter ur alla läger och på plats studerat Putins framfart i Tjetjenien. Raphaël har arbetat som journalist i Algeriet, dokumentärfilmat i Rwanda och i Ukraina under den orangea revolutionen samt varit politiskt engagerad i Georgien. Allt inger honom entusiasm utom den förkättrade partipolitiken i hemlandet. Hans bok är självbiografisk och han framstår som en god representant för den del av hans generation som är välutbildad, utåtriktad och politiskt intresserad. Enligt honom engagerar ingen sig idag för en ledare eller ett parti. Däremot, utan att ge upp sin självständighet, agerar man med andra. Vänskap är det som förenar dem som sluter upp på Majdan, på Taksimtorget i Istanbul eller den 11 januari vid Place de la Republique i Paris. Hans generation har upplevt en social och teknisk revolution vilken helt ställer föräldragenerationens maj -68 i skuggan och får Raphaël att skissera en hisnande parallell mellan olika historiska epoker.

Dagens situation så som han och hans likar upplever den påminner om renässansens århundrade. Samma orsaker i form av socioekonomiska omvälvningar, radikalt nya kommunikationsmedel och tekniska uppfinningar har gett samma effekter. Upptäckten av Amerika och de nya handelsförbindelserna med Indien och Kina motsvaras av internet och användningen av containrar. De italienska städernas uppsving och Hansan kan liknas vid dagens multinationella företag och mot den viktiga uppfinningen av tryckerikonsten svarar dagens smartphones och sociala medier. Under dessa brytningstider sprider sig kunskap och insikter utanför gängse strömfåror och ibland motströms. Det allt dominerande är den individuella friheten.

Antonio Gramsci
Antonio Gramsci

Den filosof man knyter an till är den den italienske marxisten Antonio Gramsci som talat om perioder av interregnum under vilka de politiska, sociala och kulturella institutionerna inte svarar mot de förväntningar som ställs. Och hur skulle de institutioner som skapades för och av de Gaulle kunna kännas aktuella idag, undrar Raphaël. Problemet ligger inte hos Hollande eller Sarkozy. Det är vi som blivit oregerliga, konstaterar han.

I augusti 2008 råkade han befinna sig vid ett militärfäste söder om staden Gori i Georgien tillsammans med en reporter, när Putins trupper ryckte in. Efter att ha hört generalen Borison harangera de få utländska journalister som var på plats med orden: ”Stick hem era bleksillar, det här är inte Europa, det är Ryssland” sökte han upp den georgiske presidenten Micheil Saakasjivili och erbjöd sina tjänster. ”Jag stannar här så länge de här galningarna är kvar och jag vill hjälpa till.” Under fem år såg han Georgien förvandlas. Hela landet blev en experimentverkstad under ledning av unga idealister. Kampen mot korruption var obeveklig. Azeriska och armeniska befolkningsgrupper integrerades. Icke ortodoxa trossamfund blev erkända. Att vara georgier skulle handla om medborgarskap, inte om etnisk tillhörighet eller religion. Resultatet av reformerna blev spektakulärt, en tillväxt på 6 till 7 % per år. Utländska investeringar strömmade in. Hamnkvarteret i huvudstaden Tblisi blev symbolen för den urbana omdaning som skedde. En sunkig kåkstad förvandlades till en elegant badort som drog till sig en miljon turister. Uppmärksamheten blev möjligen för stor när Obama 2012 bjöd in en georgisk delegation och inför TV-kamerorna i det ovala rummet prisade den regionala upprustning som skett.

Ingen lade riktigt märke till att ett nytt parti bildats, ”Den georgiska drömmen”, under ledning av den rysk-georgiska miljardären Bidzina Ivanichvili. Under valkampanjen attackerade partiets talesman den sittande regeringen för att ha brutit bandet till den ortodoxa kyrkan och för att ha förtryckt ”äkta georgier” till förmån för homosexuella, turkar, armenier och muslimer. Med dessa argument vann partiet valet. Efter detta nederlag reste Rapaël hem till Paris för att kort därefter känna sig manad att ansluta sig till dem som protesterade på Självständighetstorget.

Ivanishvili, på omslaget till Forbes som en av världens rikaste.
Ivanishvili, på omslaget till Forbes som en av världens rikaste.

Under den orangea revolutionen hade Julia Tymosjenko eldat massorna. Under Viktor Jusjtjenko som president hade hon varit premiärminister från 2007 till 2010. Efter maktskiftet 2010, då Viktor Janukovytj tagit över, hade hon blivit dömd för maktmissbruk till sju års fängelse. Nu när denne lämnat sitt palats, släpptes hon fri. Raphaël hörde till dem som tog emot henne, när hon kom ut ur fängelset. Något senare skulle han träffa henne för att, som hon trodde, diskutera några politiska och ekonomiska reformer. Det han får bevittna är en uppvisning i strategiskt tänkande.

Den Julia han möter är på defensiven. ”Du kommer inte att tycka om det jag ska berätta för dig. Även för mig är det plågsamt men vi befinner oss i krig, Raphaël. För att stå emot Putin måste Ukraina ha en fungerande stat, armé, polis. Det är inte era smartphones och sociala medier som kan hejda en kolonn av tanks. Vi måste förlita oss på dem som redan kontrollerar situationen på plats i de östliga provinserna. Jag ska tvinga oligarkerna att välja mellan Ryssland och Ukraina en gång för alla.”

De Julia Tymosjenko syftade på var landets två mäktigaste och mest förmögna, de två oligarker som till sin fördel utnyttjat situationen vid Ukrainas frigörelse från Sovjetunionen 1991, Ihor Kolomojskyi och Renat Achmetov, och som politiskt dessutom varit hennes motståndare. Nu var hon beredd att ge dem fullmakter att styra två av republikens regioner. Det visade sig i efterhand att Kolomojskyj kom att väl spela sin roll som god patriot. Regionen Dnipropetrovsk blev ett starkt motståndsfäste. Achmetov tvekade i det längsta och Donetsk kom under rysk kontroll.

Det är i detta sammanhang bokens titel – ”Generation Baksmälla” – får sin förklaring. Genom att bildligt beskriva sig som utsatt för en baksmälla och åtföljande tillnyktring får Raphaël ett nytt perspektiv på sin egen generation. Den är egoistisk och självupptagen. Han inser också att journalister och politiker blundat för den utveckling som är på gång. Ingen har vågat kalla den islamistiska fundamentalismen vid dess rätta namn. Berodde detta på aningslöshet eller feghet? Tecknen har funnits.

En som däremot registrerat och satt ord på dem är journalisten och författaren Eric Zemmour, en av underttitelns reaktionära. I radio- och TV-program och i sin bok från 2014, ”Suicide français” (Franskt självmord), som blivit en bästsäljare, har Zemmour beskrivit det allmänna förfall han anser Frankrike befinner sig i. Franska ungdomar ansluter sig till jihadiströrelser i Mellanöstern. Zemmour noterar samtidigt att något han vill likna vid en jihadiströrelse är på gång i Frankrike. Övergrepp mot individer och attacker mot institutioner sker inte bara i Paris förorter utan i Dijon, i Toulouse, oftast av muslimska förövare. Detta hävdar han utan att iaktta någon som helst politisk korrekthet. Han går över gränsen av vad yttrandefriheten tillåter, blir stämd inför rätta för anstiftan av olaga diskriminering. Han betalar de böter han döms till och utnyttjar rättegångarna som tillfällen att ytterligare tala för sin sak. Han är den som studerar verkligheten och den är entydig. Muslimerna ämnar överta landet. Av demografiska skäl, muslimernas högre födelsetal, är detta endast en tidsfråga.

Raphaël har boken igenom sett sig som representant för en sorglös generation. Efter den lektion i realpolitik hans vän Tymosjenko förmedlat och den insikt han tagit till sig i Georgien om hur lätt mörka krafter tar överhanden, är det nu han själv som höjer ett varningens finger mot dessa. Men i bokens slutkapitel är det inte islamisterna, som tar över. Glucksmann skildrar istället fiktivt hur Marine Le Pen vinner det kommande presidentvalet 2017, redan i första valomgången.

 

  • Klicka här för att läsa Jacob Carlson om Houllebecqs Soumission, som skildar hur Frankrike i en nära framtid, år 2022, överger sin konfessionslösa samhällsmodell för att istället bli en muslimsk stat

  • Klicka här för att läsa Jeana Jarlsbo om romanen 2084 av Boualem Sansal som skildrar ett totalitärt framtidssamhälle där människan har underkuvats av religionens skräckvälde.

  • En ”élite hors sol”? – En TV-mässig debatt mellan Zemmour och Glucksmann om boken:


  • Glucksmann själv om boken:

  • Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).