En ledsen labrador – Kenneth Grahame

När den engelska barnboksklassikern The Wind in the Willows översattes till svenska ersatte man en vacker allitteration med en annan, Det susar i säven, med en klangbotten i Frödings ”Säv, säv, susa…” Det är en bok som både på och mellan raderna säger en hel del om sin samtid, den Edwardianska.

Av Alison Princes biografi Kenneth Grahame: an innocent in the Wild Wood (1994) framgår att det engelska nittiotalet inte bara var Oscar Wildes dekadens och Aubrey Beardsleys jugendarabesker i The Yellow Book. Till den årsboken bidrog Grahame regelbundet, alls ingen estetflabb utan en stadgad tjänsteman på Bank of England. Han var född 1859, samma år som Conan Doyle, och dog året efter, 1931, och var liksom denne och thrillerförfattaren John Buchan (De trettionio stegen) och James M. Barrie (Peter Pan) från Skottland.

Alla fyra flyttade till Sydengland, till lummiga trakter längs Themsen. Den generation de tillhörde var den sista som kunde glädjas åt orörda lantliga idyller nära London, och panteismen är påfallande i Det susar i säven. Den store Pan uppträder i dionysisk yra i slutkapitlet, på samma sätt som han gjorde det hos Nietzsche eller i konstnärsbohemen i München åren kring förra sekelskiftet.

Den ofta oskuldsfulle Grahame skrev helst om djur och barn, de stod närmare naturen än vuxna: ”Barn är inte bara människor: de är de enda riktigt levande människorna.” Han kan på vissa fotografier påminna om en bekymrad labrador, rädd att bli kvarglömd när familjen flyttar. På andra utstrålar han liksom imperiemarschernas Edward Elgar en massiv brittisk självkänsla, en gentleman uppklädd i tweed bredvid sin automobil – en bedräglig bild: han hade en vek själ under ett robust yttre.

Som chaufför kanade han inte av vägen som Paddan, den kanske förste fartdåren i världslitteraturen. Men hans stronga självkänsla var tillkämpad. Fadern var alkoholiserad och gjorde barndomen otrygg. Kenneth Grahame gifte sig först som fyrtioåring, hustrun var bara några år yngre. De utvecklade ett barnspråk sinsemellan, och de brev som återges i levnadsteckningen är aningen fjolliga. Enligt tidens sed visste de föga om sex men fick i alla fall sonen Alastaire som kallades Mouse.

Han stod modell för paddan Toad of Toad Hall (som A.A. Milnes dramatisering av boken också kom att heta) och blev bortskämd och odräglig. I föräldrarnas ögon var han ett geni, men inte i lärarnas. Han misslyckades först i Rugby, sedan på Eton och till slut i Oxford där han omkom på tragiskt vis, överkörd av ett tåg. Om det var självmord eller inte klarades aldrig upp.

Kenneth Grahame

Kenneth Grahame

Så visst hade Kenneth Grahame anledning att se ut som en slokörad labrador, liksom Conan Doyle mot slutet av sitt liv hade skäl att hänge sig åt spiritismen som han reste världen runt och propagerade för – han ville få kontakt med sin son som stupat i världskriget (om Conan Doyle har det skrivit mycket mer än om Grahame, John Dickson Carrs bok från 1950 är fortfarande en av de bästa). Jag minns vagt en DN-artikel från sextiotalet om Kenneth Grahame och hans djurfabel, kanske var det Herbert Tingsten som skrev den, men bättre kapitlet om honom i Jackie Wullschlägers Inventing Wonderland (1995) som tar upp fem författare på den engelska barnboksparnassen: förutom Grahame matematikern Charles Lutwidge Dodgson, dvs. Lewis Carroll, vars museum finns i gränderna nära slottet i Guildford, vidare Edward Lear, J. M. Barrie och Alan Alexander Milne.

Varför just nu, hundraett år efter Det susar i säven skrevs, dessa rader om Mole, Rat, Toad och deras värld vid floden? Jo, Harvard University Press har just gett ut The Annotated Wind in the Willows av Seth Lehrer, Dean of Arts vid University of California San Diego. Han kommer med språkliga och litterära kommentarer och granskar olika utgåvors varierande illustrationer, de mest bekanta av Arthur Rackham, Englands svar på John Bauer, och Ernst H. Shepard, annars bättre ihågkommen för teckningarna till Nalle Puh (och som skrivit en fin bok om sin egen barndom i Sydengland, Drawn from memory). Lehrers bok kompletterar Martin Gardners motsvarande The Annotated Alice vars definitiva upplaga är från 2000, William S. Baring-Goulds The Annotated Sherlock Holmes, och Leslie S. Klingers The New Annotated Sherlock Holmes.

Ivo Holmqvist

P.S. En god vän, översättare mellan engelska och en mängd andra språk och tillika expert på barnböcker, har upplyst mig om varför Kenneth Grahames boktitel blev som den blev: The original title – The Wind in the Reeds (which is eminently more logical) – had to be replaced at the last minute as W.B. Yeats’ collection ‘The Wind among the Reeds’ from 1899 was too well known a title.

P.P.S. Kenneth Grahame har ett eget Society, klicka här för att komma dit

Kommentera: