Den höga kvaliteten i Die Zeit och Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ) har tidigare diskuterats på Dixikon, och inte oväntat behandlar de alltjämt svåra historiska frågor med stor integritet.
Höstens turer kring Cornelius Gurlitt har visat hur Tredje rikets politik än i dag kastar långa skuggor över vår samtid, och i Zeit Magazin nr 50 från början av december fanns en intressant pendang till denna rapportering. Artikeln i fråga var visserligen inte ett scoop som bulletinerna om Gurlitt, men väl ett exempel på hur en skicklig journalist – i detta fall Annabel Wahba – kan göra något nytt och läsvärt av ett stoff som redan är delvis känt. Hon berättar där den smått osannolika historien om filosofidocenten Manuel Stein, vars släktband till Adolf Hitler fick honom att lämna Tyskland för Israel i slutet av sjuttiotalet. Att läsa om detta människoöde blev än mer tankeväckande mot bakgrund av Sandra Kegels stora intervju med David Grossman samma vecka i FAZ, där situationen i dagens Israel får en insiktsfull behandling utifrån romanen På flykt från ett sorgebud, som Grossman skrev sedan sonen Uri stupat i Libanonkriget 2006.
I Zeitartikeln beskrivs hur sjuksköterskan Erna Hitler i sitt andra äktenskap med Hans Hitler – en oäkta son till Adolf Hitlers halvbror Alois Hitler – fick hans efternamn och därmed fribiljett in i det nationalsocialistiska partiets hjärta. Banden inom släkten Hitler är svåra att bena ut och Erna Hitlers familjekrönika, som möjligen hade kunnat sprida ett klargörande ljus över förhållandena, väntar fortfarande på publicering i ett amerikanskt arkiv, där den kanske blir liggande eftersom direkta anspråk på materialet endast kan ställas av hennes dotterson, Manuel Stein, som dock är motvillig. Han föddes i Braunschweig 1952 – två år före Grossman – och berättar för Annabel Wahba om sin barndoms efterkrigstyskland där många – inte minst hans mormor Erna – utan närmare betänkligheter försvarade sin nazistiska övertygelse även långt efter kriget. Stein återger hur den nazistiska ideologins brutaliserande människosyn trängde sig in i folks privatliv – också i hans och hans mors – och där fortsatte att prägla tillvaron på ett sätt som för Stein gjorde det omöjligt att känna sig hemma i uppväxtens Tyskland.
I samband med en praktik 1977 på ett israeliskt hem för handikappade barn till överlevande från koncentrationslägren gick det med skoningslös tydlighet upp för teologistudenten Stein vad förintelsen egentligen inneburit. Hans reaktion blev att konvertera till judendomen och emigrera till Israel, avsäga sig sitt tyska medborgarskap och namn samt påbörja ett helt judiskt liv som bl.a. ledde till en alltjämt framgångsrik akademisk karriär som specialist på judisk filosofi. En israelisk boulevardtidning som spårat upp honom strax efter flytten skrev om ”en judisk Hitler i Jerusalem”, och med sin speciella bakgrund är han naturligtvis unik, men samtidigt också lik hundratals andra som lämnade Tyskland för Israel i ett försök att komma till rätta med förfädernas förbrytelser. Själv framhåller han att hans egna skäl till emigrationen främst var religiösa, men att chansen till en postum hämnd mot mormodern också spelade en roll.
Grossman, å sin sida, upplever det Israel som för Stein varit nästan alltigenom välkomnande och inkluderande som ett samhälle där särskilt offentligheten förgiftats av våld och brutalitet, om på annat sätt än i Steins Tyskland. Enligt Grossman beror detta ytterst på osäkerhet. Det säkerhetspolitiska läget skapar en allt överskuggande känsla av otrygghet, eftersom de ständiga konflikterna infiltrerar mellanmänskliga relationer och gör att landsmän av främmande härkomst ofta uppfattas som ett hot. Grossman menar att många politiker sår skräck för att kunna skörda rädslans frukter, exempelvis genom att cyniskt utnyttja förintelsen till att påminna de redan traumatiserade om urkatastrofen. – När man drabbas av en livsavgörande olycka, upplever man hur man sitter fast, säger Grossman, som av all kraft värjer sig mot att bli definierad av en katastrof. Ändå är det enligt honom precis så det är i dagens Israel, där politikers taktikspel petrifierar allmänheten. Föreställningen att samhället inte kan fungera utan ett yttre hot impregnerar nationens världsbild och omöjliggör fred med omvärlden. Men precis som Stein kan inte heller Grossman tänka sig att leva i något annat land. Hans hopp står till freden, även om den för närvarande tycks sakna en stark lobby som kan föra dess talan.
Det är förvisso dystert, men dessa artiklar från ett av historiens mest krigshärjade länder visar ändå vad som kan skapas under fredliga förhållanden och hur en press med förmåga att behandla den egna historien med integritet kan bidra till den försoning som ändå är möjlig att uppnå.
– David Grossman talar här om sin bok: