”En halv polack, en halv tysk och en hel jude.” Om MRR, Marcel Reich-Ranicki. Del 2

Marcel Reich-Ranicki

Av EVA MATTSSON

Del 2 (2)

Det som också slår mig när MRR med stor konkretion avhandlar temat flykt är hur mycket slump, nerver, list och framförallt fysisk rörlighet som kom att spela in för exakt vilka som kom att överleva.

Enstaka skönhetsupplevelser och framförallt kulturens betydelse för gettolivet lyfts också fram. Som när den unge violinisten Yehudi Menuhin spelar Mozart och ger blod och lust åt gettots kulturtörstande åhörare som trängs i en liten våning uppe på en vind.

Gettoskildringen är pregnant och skriven utan det minsta självmedlidande; snarare poängteras de lyckliga undantagstillfällena. Som då MRR tillsammans med sin bror under befäl av några arroganta tyska soldater ska skura toaletter och våtutrymmen i en simhall. MRR hör att den ene tysken talar berlinerdialekt och riskerar själv att yttra sig om ett fotbollslag, som både han och den jämnårige plågoanden sett spela i Berlin. I en handvändning ändras läget, snart avbryts straffkommenderingen, det ariska befälet och de två Berlinerjudarna blir under en begränsad tid kompisar. De har hejat på samma fotbollslag före kriget.

När MRR efter kriget träffar gamla klasskamrater i Tyskland upplever han hur de samtliga ”tittar bort” och hårdnackat vägrar gå in på vad de gjort under kriget . Millionen haben weggeschaut, sammanfattar han.

Ulrike Meinhof som "junge Journalist" (Wikipedia)

Det är därför det blir nödvändigt för honom att detaljrikt minnas hur det egentligen var i gettot, på uppsamlingsplatsen och på gatorna. I rättegångar, i artiklar, intervjuer, litteraturanalyser och vid privata samtal, vittnar han om det han upplevt och med egna ögon eller öron sett eller hört. Hans bror, hans far och hans mor deporterades och mördades. Sånt ursäktas aldrig och en historierevision kan aldrig komma i fråga.

Den första som på djupaste allvar och under utsträckt intervjutid LYSSNADE på hans berättelse om gettot och krigserfarenheterna var en ung radiojournalist i Hamburg 1964, Ulrike Meinhof. Svårt skakad och bekymrad blir MRR då Meinhof senare i livet ansluter sig till Röda Arméfraktionen och som slutpunkt tar sitt liv i fängelset. I Reich-Ranickis minnesanteckningar får hon en hedersplats.

Själv träffar han vid krigets början en judisk flicka vars far kom från Łódź där han förudmjukats och offentligt örfilats av tyska soldater. Pappa Langnas, Tosias far, psykiskt labil och sen en tid djupt deprimerad, hänger sig 1940 i Warszawa. Dotter och hustru försöker skära ner honom men lyckas inte. MRR som bor i samma hus skyndar på sin mors uppmaning till, för att ta hand om den chockade dottern:

”Mot en vägg lutade sig upplöst i chock en 19-årig flicka…”. Sen den dagen i Warszawa och begravningen som följer är de förenade. Till sympatin bidrar att MRR sen tidigare vet att Tosia är kulturell och gärna läser. En annan partner hade på sikt varit otänkbar! Dessutom har han en annan kärlekshistoria oavslutad då de båda kommer samman.

Łódź återkommer här och var (och får sin speciella klangfärg mot bakgrund av Sem-Sandbergs aktuella roman). En av favoritskalderna som osia och MRR citerar när de vill fatta mod heter Julian Tuwim, f 1894 i Łódź. En som överlevde kriget tack vare tidig emigration via Frankrike till USA.

Julian Tuwin

Julian Tuwin

Genom mötena med Tuwim lär sig MRR något som ska ha betydelse för hans framtida yrkesval, kritikerns. Han lär sig att författare spelar roller, inte sällan är clownlika och ofta är mycket fåfänga och ensidigt egocentriska. Samt något han senare ska fördjupa sig i: sällan begriper något av litteraturen i största allmänhet.

Efter ett samtal med den beundrade Anna Seghers ska Reich-Ranicki fälla de ofta citerade och i Tyskland bevingade orden:

”Was habe ich aus dem Gespräch mit Anna Seghers gelernt? Dass die meisten Schriftsteller von der Literatur nichts mehr verstehen als die Vögel von der Ornithologie”.

Den sortens slagkraftiga punchlines kom Reich-Ranitzky att bli specialist på. Han gillade tillspetsningar och överdrifter, vilket förstås bidrog till att göra honom impopulär bland drabbade författare. Peter Handke var en bland många som blev en oförsonlig fiende.

Något om Reich-Ranitzkys långa och märkliga karriär, för dem som inte följt den: Efter en dramatisk flykt ur gettot lyckas Marcel och Tosia med hjälp av två arbetsamma, mycket hyggliga och fattiga polacker hålla sig gömda på en bondgård till krigsslutet. Magra, hungriga men oskadda drar de sig efter 1945 fram på tillfällighetsjobb i Polen. Den språkkunnige och beläste Marcel erbjuds under ett par år en utlandstjänst i Berlin. Det är underrättelsetjänsten om vill göra bruk av honom. Det låter ”romantiskt”( han var naiv då, medger han) men framförallt är det Berlin som lockar.

Vad MRR egentligen uträttar inom spionaget är ytterst diffust; enligt honomsjälv ingenting, men han kommer över och läser kopiöst med böcker på tyska och polska. Läsning av tidningar och böcker ingår i arbetet. Han skriver ofta för den i väst tämligen okända tidskriften Neue Deutsche Literatur, men längtar till väst.

Avhoppet sker 1958 och samtidigt får den litterära Gruppe 47 och Hans Werner Richter fatt på honom och han hamnar i den litterära hetluften. Men den viktigaste personen i starten är ändå Heinrich Böll som ger Marcel och Tosia det ekonomiska och psykiska stöd som gör det möjligt för dem att köpa några möbler och börja ett liv i Frankfurt.

Kritikerkarriären blir allt annat än rak. Som frilansare skriver han en ofattbart stor mängd recensioner, essäer och översikter för diverse kulturmagasin och radioprogram, tills anställningarna blir mera reguljära och heter: Die Zeit och Frankfurter Allgemeine. Ekonomin är knackig till en början, men blir bättre med åren. Renomméet förbättras, gagerna stiger – men någon fast anställning erbjuds han inte – och det oroar honom. Outsider för evigt?,

Das Literarische Quartett

1988-2001 har han slagit sig på ett nytt medium, TV, och kommer att bli en karismatisk, intelligent men ibland yvig och auktoritär figur i programmet Das Literarische Quartett, där en av hans lärda och belästa bisittare litteraturvetaren och författarinnan Sigrid Löffler så småningom får nog av honom och hans kvinnosyn, och säger adjö. Så sprängs kvartetten som bidragit till ännu större kändisskap för MRR:s del, men också medfört flera ifrågasättanden.

Om sitt privatliv skriver MRR sparsamt i Mein Leben. Han nämner en längre otrohetsaffär, han medger att Tosia haft svåra saker att uthärda och vårdats ett par perioder för psykiska besvär. Nästan komiskt blir det när han à propos en utlandsresa upplyser sina läsare om att de nu är tre i familjen. Födelsen av sonen Andrew har hamnat i skuggan av författarmöten, politiskt trubbel, festliga anekdoter och annat, men plötsligt finns – inser läsaren – ett barn som redan står och går och snart, utan tvekan, kommer att läsa vuxenböcker . Ty alla i MRR:s omkrets läser och diskuterar böcker. Mycket riktigt: på sidan 403 har Andrew blivit 10 år och läser Sienkiewicz roman ”Quo Vadis”.

Återhållsamheten i beskrivningarna kring familjen kan lika väl tolkas som diskretion som distraktion. Det som sägs om hustru och barn är präglat av respekt och kärlek. När det gäller de egna är han varsam med sina formuleringar. Han spetsar dem inte. Ett annat sympatiskt drag är hans osäkerhet, när han väl redovisar den. Som när han hade att bedöma Thomas Bernhard, men behövde flera år, för att inse exakt vad det var som han egentligen uppskattade.

Varför ska vi i Sverige bry oss om Marcel Reich-Ranicki, undrar en svensk kollega? Mitt svar är att detta 90-åriga livsöde säger allt om vår tid. Om kriget, litteratur- och kulturklimatet, om vår nordeuropeiska historia. Om den skapande kvinnans plats i skuggan.

MRR skriver ledigt, klart, intelligent och självmedvetet. Han skriver ”utan majonnäs”, som en av hans arbetsgivare en gång påpekade och berömde. Många tyska kritiker skrev lärt, omständligt och fett=med majonnäs. Reich- Ranicki skrev från början skarpt och enkelt med fett och såser borttagna från råvaran. Hans tyska var pregnant och elegant.

När Günter Grass en gång frågade honom:” Was sind Sie denn eigentlich – ein Pole, ein Deutscher oder wie?” Svarade den då okända mannen:
”Jag är en halv polack, en halv tysk och en hel jude.”

Eva Mattsson

____________________

– Se ett klipp från Das Literarische Quartett där man diskuterar Houellebecqs Elementarpartiklarna:

– Se MRR om Max Frisch:

Kommentera: