”En halv polack, en halv tysk och en hel jude.”
Om Marcel Reich-Ranicki. Del 1

Marcel Reich-Ranicki (Foto: DPA)

Av EVA MATTSSON
Litteraturpåve, macho, skarprättare. Många är skällsorden som under decennierna droppat ner över litteraturkritikern Marcel Reich-Ranicki . Samtidigt vet den som följt med någorlunda i det tyska kulturlivet att ”påven” också varit och är beundrad och ärad och – efter utgivandet av sin självbiografi och filmatiseringen av den – omhuldad av breda massor. Många utmärkelser, t ex Goethepriset som utdelades i Frankfurt 2002 har kommit honom till del, och han är faktiskt också hedersdoktor vid Uppsala universitet.

Den 2 juni i år fyllde han 90 år och lika gammal är hans hustru Tosia(Teofila) Langnas, grafikern och konstnären som tillsammans med honom har haft att stå ut med svåra lidanden före, under och efter det andra världskriget, framförallt åren 1940-42 då det unga paret levde under ständigt dödshot i Warszawagettot.

Mein Leben utkom 1999 och idag har den tryckts i många upplagor. Boken omfattar 556 sidor och är indelad i fem block. Upplägget är traditionellt och börjar med Reich-Ranickis barndom. Han föddes 1920 i staden Włocławek vid den tyskryska gränsen. På 1920-talet bodde 60 000 människor i staden. En fjärdedel var judar och många av dem svaga för tysk kultur.

På föräldrarnas bröllop spelades Mendelsohn och Wagner (Lohengrin). Fadern var en mild och handfallen person som misslyckades med det mesta han företog sig. Efter en kort och ofullkommen musikerkarriär slog han sig på handel, träfabrikation och möbelsnickeri. Hans hustru, Marcels judiska mor Helene Reich född Auerbach, kommenterade makens handelsmannakarriär med orden: ”Om han slog sig på att tillverka kistor skulle folk sluta dö”. Marcel Reich- Ranicki (MRR) konstaterar lugnt att han aldrig behövt göra något fadersuppror, eftersom hans far var så vek och obestämd att han vid konflikter alltid vek sig.

MRR:s första nämnvärda böcker var förutom Dickens och Defoe inga mindre än Goethe, Schiller och Uhland. Förutom den obligatoriska pojklektyren Karl May som han fann ointressant. Det var f ö den blivande führerns absoluta älsklingsläsning, äventyr som manade till kamp!

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bokus 68 kr)

Gossen Marcel gick i skola i Berlin från 10-årsåldern och framåt. Han bodde hos en förmögen och tämligen bisarr onkel sen faderns byggfirma gått i konkurs hemma i Polen. MRR kände sig tysk och hans lidelse för litteraturen började i samma ögonblick som han lärde sig läsa.

Under 30-talet började de judiska pojkarna i Fichtegymnasiet att undervisas separat två gånger i veckan, då en rabbin kom. Men annars deltog även de judiska eleverna i nästan all vanlig undervisning som också kom de ”äkttyska” till del. På det hela taget kände sig den polsk/tyske gymnasisten hyfsat behandlad, lärare och kamrater uppträdde hövligt mot honom, bara vid något enstaka tillfälle snappade han på skolgården upp ordet ”Dreckjude”.

Vid den här tiden tilltog trakasserierna mot den vuxna judiska befolkningen för var dag. Människor jagades bort från sina jobb, konstnärer blev utfrusna, butiksrutor krossades. Skolan blev nästan som en fristad – vilket dock mot slutet av decenniet ändrades drastiskt.

Den 80-årige memoarskrivaren minns framförallt vad han LÄSTE som ung. Böcker går ovanpå allt annat. Han räknar upp samtliga Schillers dramer, alla Shakespeares verk, hela produktionen av Kleist och Büchner, samtliga noveller av Gottfried Keller och Theodor Storm, ett par av de omfångsrikaste verken av Dostojevskij och Tolstoj, Balzac, Stendhal och Flaubert. Bland skandinaver nämner han Jens Peter Jacobsen och Knut Hamsun. Följer sen allt av Poe och Oscar Wilde samt det mesta av Maupassant.

Som studentbetyg får han ”gut”, inte ”sehr gut”, vilket tidigare varit hans stående notering. Han har alltsedan skolstarten i Polen och hela tiden i Berlin varit bäst i klassen i tyska och också i många av de andra kärnämnena, samtidigt har han framstått som en som inte riktigt passar in i klassen.

Han relaterar det inte till sin judiskhet, eftersom han delar den med många, nej det är något annat i hans karaktär som gör honom till en outsider. På olika arbetsplatser ska framöver samma mönster upprepas. Kanske har all läsning gjort honom till en särling?

Anledningen till det medelmåttiga tyskbetyget i studenten är emellertid, att lärare och inspektörer vid Fichtegymnasiet och i betygskommittéerna blivit allt mer antisemitiska och man gillar inte längre MRR:s analyser av litteraturen. Hans heimatgefühl har inte den rätta laddningen eller färgen. Marcel tar mycket illa vid sig. och värre ska det bli när han förstår att han inte är välkommen vid Friedrich-Wilhelmuniversitetet (idag = Humboldtuniversitetet) . Han tas emot hövligt vid ansökningen men avvisas utan att man ens tittar i några papper.

Man torde redan nu se att den 18-årige bokslukaren gärna läser alla genrer och betar av de mest kända författarskapen i land efter land. Dock finns det ingen enda författarinna med i uppräkningen av de viktiga läsefrukterna och ungdomsinfluenserna. Ingen Jane Austen, ingen Colette eller Karen Blixen, ingen Selma Lagerlöf eller Victoria Benediktson. Ingen Sapfo och ingen Virginia Woolf.

Man kan konstatera att läget inte förändrat sig väsentligt fram till idag – eller endast marginellt. Bland de många märkliga tyska författarskapen i vår egen tid stannar MRR i sin biografi till vid endast tre kvinnor: Anna Seghers, Ingeborg Bachmann och (med vissa förbehåll) Nelly Sachs.

Inte för att han är blind för andra skrivande kvinnor som Ricarda Huch, Gabriele Wohmann, Marieluise Fleisser eller poeten Ulla Hahn, som han respektfullt nämner – men de glider förbi och ägnas sällan några grundliga analyser eller porträtt i minnesbiografin.

Detta är naturligtvis den vanliga normen i manliga biografier eller litteraturlexikon, men här förvånar det mig ändå en smula, eftersom MRR är en sensuell man och en som från ungdomen hållit noga räkning på teaterns och filmkonstens kvinnor. Inom scenkonsten noterar han förvisso bleka skuldror, böjda nackar, smakfulla dräkter och djärva dekolletage men han fäster sig OCKSÅ vid de kvinnliga artisternas särart och kunskaper. Han minns dem.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bokus 118 kr)

Men åter till hans huvudfack: böckerna. Där är det Thomas Mann, Günter Grass, Thomas Bernhard, Elias Canetti eller Theodor Adorno (inte Hannah Arendt), Max Frisch eller Heinrich Böll som blir stödpunkter, vänner/antagonister eller monument. Det är dem han utgår ifrån och ibland karikerar.

Det ska dock till den ohjälplige machomannens försvar sägas att hans känsla för Ingeborg Bachmann är djupt och innerligt och vad ännu förnämligare är: Han erkänner i efterhand att han ångrar att han inte under hennes livstid uttryckte sin uppskattning mera explicit.

Han tar itu med sin snålhet och uttrycker ångest över Bachmanns sista år då hon sliten och utmattad blev alltmer psykiskt labil. Efter hennes död citerar han flera gånger en (anonym) diktrad för sig själv: ”Und ich begehre nicht schuld daran zu sein”. De verk han uppskattat mest har varit diktsamlingarna Die gestundene Zeit och Anrufung des Grossen Bären. VARFÖR kunde jag inte ha sagt det till henne, att dikterna var underbara, varför sa jag inte det ? medan hon levde, klagar han.

Redan från 7-8-årsåldern är det som sagt den tyska litteraturen som betyder mest av allt för honom. När han utvisas ur Tyskland till Polen år 1938 och inom någon timma måste packa allt i en liten väska blir det en bok han greppar och får med sig. På den hemska tågresan till Warszawa (om såna transporter har vi alla hört) har han dock svårt att koncentrera sig. Innehållet i romanen går inte fram. Ändå upprepas som ett mantra: Die Literatur ist mein Lebensgefühl.

Det utan tvekan starkaste avsnittet i Reich-Ranickis självbiografi är berättelserna från Warszawa 1938-1944. Den som under det gångna året läst Steve Sem-Sandbergs ”De fattiga i Łódź” har anledning att studsa till mer än en gång över likheterna , både då det gäller enstaka fakta och klaustrofobiskt förmedlade förnimmelser.

Framförallt är det porträttet av judeäldsten i Warszawagettot som får en att förvirrat undra, om man inte redan har läst och chockerats över just den mannens inbilskhet, fåfänga, grandiosa bil och fruktlösa demarcher, liksom man minns alla skrivelser och protokoll som ska skrivas och redovisas och även de många försöken att rädda ett hundratal barn eller få någon speciell grupp att klara livhanken ytterligare en tid genom att ge dem arbetarstatus och anställningar.

Adam Czerniakow

Adam Czerniakow

Om mannen som tvingades och förmåddes offra sitt folk i Łódź hette Chaim Rumchovski , så hette han Adam Czerniakow i Warszawa. Han presenteras som en man som gärna gick i vit kostym och uppträdde avmätt eller med opassande pretentioner. Skillnaden mellan honom och Łódźprefekten var att han fick ett värdigare och snabbare slut.

1942 när allt hopp var ute för gettoinvånarna och massavvisningarna av barn och kvinnor var orimliga bortom varje förstånd och kalkyl, valde Adam Czerniakov att ta en giftkapsel. Han efterlämnade ett förtydligande brev, som för eftervärlden visade att han i hög grad kämpat för att rädda sitt folk .

MRR:s berättelser om livet i ghettot avslöjar inget man inte redan vet om förödmjukelser, hunger, sjukdomar, trakasserier och omänsklighet. men enstaka detaljer fastnar för mig som betydelsebärande. Jag tänker i synnerhet på några tillfällen då MRR som ung man står i ett fönster och ser hur unga tyska soldater tvingar gamla chassidiska judar att böja knä och hoppa över olika hinder på en bro, tills de ramlar i smutsen och kan sparkas, förhånas och ytterligare skändas – eller dödas.

Just de ortodoxa judarna tycks ha inspirerat unga tyskar till att bli gemenare än vanligt. Samtidigt som de mitt i Polen hade en grupp, vars språk påminde om medelhögtyska och som de faktiskt kunde förstå det mesta av, provocerades de av de långa skäggen, kindlockarna och de smutsiga kläderna hos de fattiga gamla. Plötsligt tyckte de sig se likheter mellan propagandabilderna och verkligheten. Västerländskt uppfostrade och sekulariserade judar i övrigt kunde vara svåra att skilja från vanliga (läs:ariska) tyskar eller polacker.

– Klicka här för att läsa fortsättningen av Eva Mattssons essä

Kommentera: