Vilken nyhetsvecka! Italienska tidningsläsare har utsatts för en stormflod av katastrofala nyheter varje morgon.
Största politiska nyheten var, utan tvekan, anklagelserna mot Guido Bertolaso, mäktig chef för italienska räddningsverket (Protezione civile).
Redan innan veckan började hade striden hettat till mellan regeringskoalitionen och oppositionen. Föremålet för striden var det regeringsdekret från december förra året, som avsåg att förvandla det statliga räddningsverket (Dipartimento della Protezione Civile) till ett verk i aktiebolagsform. Enligt en lag från 1992 är detta departement direkt underställt Regeringskansliet.
Det hör till saken att få institutioner har haft ett så gott rykte som detta. I synnerhet med chefen sedan 2001, Guido Bertolaso, har det fått namn om sig för effektivitet, en konstant samverkan mellan dussinvis institutioner och snabba ingrepp.
Under senare år har dock en kör av kritik blivit allt starkare. Särskilt har det gällt Bertolasos beredvillighet att ta på sig allt fler och alltmer gigantiska uppgifter och hans direkta samröre med regeringschefen Silvio Berlusconi. När Silvio trumpetat ut sina framgångar, gjort stor politik av sin förmåga att lösa problem och bryta institutionernas handlingsförlamning – då var det Bertolaso som egentligen gjort jobbet. Det var hans armé av 800 trogna som tog hand om de frågor som politikerna själva inte lyckades få någon rätsida på.
Så kom då avslöjandet att han delgivits misstanke om brott. Samtidigt arresterades fyra personer med vilka han haft ständig kontakt under de senaste fem åren. Främst bland de gripna var ingenjören Angelo Balducci, chef för något som skulle kunna motsvara Byggnadsstyrelsen i Sverige. Har tidigare varit Bertolasos vice och haft det direkta ansvaret för en lång rad av Protezione civiles uppdrag.
Övriga gripna var Fabio De Santis, Balduccis efterträdare i vissa updrag, Mauro Della Giovampaola, teknisk konsult och expert i den tekniska kommitté som utförde arbetena för G8- mötet i somras. Fjärde namn i kvartetten var Diego Anemone byggmästare som gjort raketkarriär i branschen.
Den direkta orsaken till rättsutredningen var de arbeten som skulle förvandla den tidigare USA-basen på ön Maddalena i norra Sardinien till en trivsam mötesplats för G8 ministrarna och deras följen inför mötet 2009. Arbetena innefattade bl.a. att förvandla ett militärsjukhus till ett lyxhotell och att bygga en kongresshall av modernaste snitt. Till en kostnad av 320 miljoner euro.
6 april förra året, klockan 03.32, drabbades så l’Aquila av en jordbävning som vållade 308 döda och 1600 skadade. Med ett genidrag förvandlade Silvio Berlusconi G8-mötet till en stor solidaritetshandling med jordbävningens offer. Mötet flyttades till l´Aquila och kunde där hållas i Finanspolisens universitetslokaler, som inte tagit skada av jordbävningen.
Nu gäller frågan – hur gick det till när Protezione civile fick ansvaret att genomföra ombyggnaden i Maddalena? Hur gick det till när firma Anemone fick jobbet?
Snart vidgades perspektivet. Tidningarna började publicera den långa lista av uppdrag som Protezione Civile och Guido Bertolaso gripit sig an genom åren. Det gällde sopbergen i Neapel, organisationen av vinter-OS i Turin 2005, VM i simning i Rom, Storfamiljernas internationella möte i Rom 2008, Jubelåret tillägnat aposteln Paulus i Rom 2008, Louis Vuitton Cup i segling i Maddalena 2009, italienska ordförandeskapet i EU 2002, förberedelserna för att fira 150 årsminnet av Italiens enande, saligförklaringen av Padre Pio 2002, saligförklaringen av Opus Deis grundare Josemaria Escrivà, regleringen av gondoltrafiken i Venedig, begravningen av påven Johannes Paulus II osv osv.
Alltså: praktiskt taget varje betydande företag – även sådana som kan förutses åratal i förväg – hade förvandlats till en ”nationell nödsituation” – emergenza nazionale – och därmed en angelägenhet för Bertolasos verk. Detta ger en lång rad fördelar.
Alla lagar och regler för hur en normal entreprenadupphandling skall utföras sätts nämligen åt sidan. Byggnadsfirmor får istället uppdragen direkt från Guido Bertolaso. Detta kan vara en naturlig och riktig åtgärd när det gäller att akut ge 60.000 jordbävningsdrabbade tak över huvudet. Men när det handlar om att organisera katolska kyrkans jubelår kan möjligen handläggningen diskuteras.
Och när det visar sig att Francesco Piermarini, arkitekt och ansvarig för projekteringen lyxbyggena i Maddalena, egentligen är bror till fru Gloria Bertolaso, svåger alltså, börjar en och annan känna obehag. Det konstateras att genom Angelo Balducci var det möjligt att kompensera en byggfirma som förlorade en upphandling (Musikens hus i Florens), genom att istället ge firman entreprenaden för att bygga hotellet för statscheferna i Maddalena vars kostnader därefter raskt accelererade från 59 till 73 miljoner euro (enligt la Repubblica).
Om detta och ytterligare en oändlig mängd detaljer har tidningarna fyllt dussinvis med sidor de senaste dagarna.
Och givetvis har frågan blivit politisk dynamit. För Guido Bertolaso är en nationell ikon, en hjälte av stratosfäriska mått. Att se honom bli anklagad för att ha utnyttjat vissa sexuella tjänster hos ”signora Francesca” i en av Roms lyxiga sportklubbar, chockerar minst sagt.
Själv förnekar han allt, utom att det ibland ”kanske gick litet för fort, jag har inte hunnit med att kontrollera allt”. Anklagelserna kommer från många timmars inspelade och avlyssnade telefonsamtal. Utskrifterna av dessa avlyssnade samtal blev till drygt tre hela sidor text i la Repubblica. I ett samtal säger han sig just ha landat från New York och skulle behöva en ”sistematina”, en liten behandling. I andra samtal mellan de anklagade skall det ha organiserats mega-fester för Bertolaso med trevliga damers sällskap.
Nu är ju inte köp av sexuella tjänster något brott i Italien. Men om det kan ledas i bevis att någon annan betalat signora Francescas, eller brasilianskan Monica, för behandlingen i avsikt att uppnå fördelar hos Bertolaso, kommer frågan givetvis i ett annat läge.
Berlusconi avfärdar hela historien med att ”Bertolaso hade ont i ryggen och alla vet att Francesca är jätteduktig i massage”. Själv säger Bertolaso att det bara handlade om massage mot den stress han ibland drabbas av.
Problemet är förstås att anklagelserna kommer från avlyssnade telefonsamtal. Det kan förefalla betänkligt att folk buras in enbart på grundval av att de skall ha diskuterat frågor som skulle kunna tyda på att samtalet gällde förberedelser eller kommentarer till redan begångna brott, utan ytterligare bevisning. Så var det också här, där några förhör med de misstänkta inte hölls förrän flera dagar efter gripandet.
Under tiden har också parlamentets debatt av dekretet om förvandlingen av Dipartimento della Protezione civile till ett aktiebolag på något sätt gått i stå (Här skall för säkerhets skull sägas, att ett italienskt regeringsdekret, som skall träda i i kraft omedelbart måste ha ”brådskande karaktär”. Det måste dock därefter godkännas i parlamentet inom 60 dagar. Alla regeringar har använt dekreten när oppositionen drar en fråga i långbänk – men ingen regering har gjort det så ofta som Berlusconis.) Senatens Berlusconimajoritet har redan röstat för förslaget trots en hård fight från oppositionen. Nu har lagtexten gått över till deputeradekammaren där det för närvarand behandlas i ett utskott.
Händelserna hittills visar, menar oppositionen, vilka faror en privatisering av en institution som redan fått så omfattande uppdrag och som arbetar med så förenklade procedurer kan föra med sig.
I det här läget kommer Giorgio Boccas nya bok ut med titeln Annus Horibilis. Bocca är en gammal partisan, socialist, journalist och författare med en gedigen pessimistisk framtoning.
Det hemska år boktiteln handlar om är förstås 2009. Jag tyckte det visade på en skrämmande utveckling mot en ”auktoritär demokrati”. Det var året då Berlusconi tjänade poäng – vad han än drabbades av i form av skandaler och avslöjanden.
Risken är att 2010 blir ännu mera ”horribilis” och att demokratin allvarligt sätts i fara.
Måndag morgon.
La Repubblicas legendariske grundare Eugenio Scalfari ställde i sin traditionella ”söndagspredikan”, ett antal frågor till Bertolaso. Frågorna gick i stort ut på om Bertolaso inte vid något tillfälle känt tvekan över utvecklingen av hans Protezione civile. Scalfari får svar över två hela sidor från Bertolaso.
Om man skulle våga sig på en sammanfattning – Bertolaso upprepar gång på gång att han bara arbetat med effektivitet och snabbhet som mål. Men aldrig i syfte att skapa eller utnyttja en anarki. Protezione Civile arbetar alltid ”i den enda regelsamling som betraktar variabeln tid som verklig och påtvingande”, skriver Bertolaso.
Det har aldrig varit fel att använda dessa normer för att skapa förutsättningar att speciella event skulle bli en framgång, Och på den punkten får han naturligtvis rätt av Scalfari när det handlar om naturkatastrofer. Men knappast när det handlar om förutsebara händelser som är kända åratal i förväg.
Vad Bertolaso aldrig tar upp i sitt svar är fördelarna en liten grupp företag och företagare kunnat skaffa sig.
Att det verkligen handlar om fördelar pekar ett av de avlyssnade samtalen på. Två ägare till byggnadsfirmor berättade hur glada de blev när de fick höra nyheten om jordbävningen:
– Jag skrattade för fullt när jag hörde nyheten halv fyra i morse, säger en och hans motpart svarar:
– Ja, sannerligen – det kommer inte en jordbävning varje dag. Här gäller det att sätta full fart.
Detta samtal var anledningen till att några hundra Aquilabor demonstrerade igår med små hemmagjorda plakat med texten: Klockan 3.32 – då skrattade inte jag.
Sent på söndagskvällen stod det också klart att dekretet om att förvandla Protezione civile till aktiebolag kommer att ges en ny behandling. Antingen dras det tillbaka helt eller också blir det en så urvattnad version att alla kan godta den. Berlusconis alter ego, hans grå eminens Gianni Letta, deklarerade att det aldrig varit för avsikt att genomföra en privatisering. Bara att göra verksamheten mera effektiv. Ett påståeende som togs emot med småleenden av oppositionen.
Nu avvaktas med spänning vad utredningsdomaren kommer att säga efter de första förhören med de arresterade. Utredningens ansvarige hade talat om ett ”gelatinliknande system” med korruption i varje hörn. Om han har fog – och bevis – för det påståendet ger sig någon av de närmaste dagarna.
Åke Malm