Vem är egentligen Tariq Ramadan och vad förespråkar han? Lars Lindvall söker svar i en bok av Caroline Fourest, fransk debattör och författare, feminist och sekularist.
 
Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse ägnade sitt Engelbergsseminarium 2006 åt ämnet ”The Secular State and Society”. De nitton seminariebidragen publicerades året därpå i volymen Den sekulära staten och islam i Europa. Det är en viktig och innehållsrik bok men den fick förvånansvärt liten uppmärksamhet. Nu, tio år senare, skulle mottagandet säkert ha sett annorlunda ut.
En av de medverkande vid seminariet var Tariq Ramadan som presenterades på följande vis: ”Tariq Ramadan är professor i islamiska studier och arbetar för närvarande som forskare vid St. Antony’s College, Oxford, och Lokahi Foundation i London. Han är ledare för en europeisk tankesmedja i Bryssel, Europas Muslimska Nätverk.”
Söker man under Lokahi Foundation finner man denna presentation: “Tariq is one of Islam’s leading public intellectuals who was listed by Time magazine in 2000 as one of the seven most innovative spiritual leaders of the 21st century, and as one of the 100 most influential people of the year in 2004.” Jag kände inte då till denne andlige ledare och jag visste inte något om den stiftelse där han enligt uppgift var forskare. Dess hawaiiska namn betyder ’harmoni, balans’. Den som vill kan på nätet informera sig om vilka idéer som styr stiftelsens verksamhet. Till professuren i Oxford återkommer jag.
Tariq Ramadan har skrivit många böcker. En av dem finns i svensk översättning – Att vara europeisk muslim (2004). Något större intresse tycks den inte ha väckt när den kom ut i Sverige. Den engelska översättningen av en senare bok, Islam, la réforme radicale; éthique et libération från 2008 (nyutgåva 2015), recenserades av Carl Rudbeck för DN den 21 mars 2009. Recensenten visste inte riktigt hur han skulle ställa sig till denne kände och inflytelserike muslim i dagens Europa: ”Tariq Ramadan är omstridd. För somliga är han islams bästa hopp. Det är han som skall modernisera islam och samtidigt vara trogen mot Koranens och profetens traditionella budskap. För andra är han en förklädd islamist: inte bara barnbarn till Hassan al-Banna, Muslimska brödraskapet grundare, utan också en hal och opålitlig tänkare som under en upplyst och konciliant yta döljer ett fundamentalistiskt budskap.” Rudbeck tog på nytt upp fallet Ramadan i skriften Islam och liberalismen (2013). Inte heller där är han säker på hur Ramadan rätt skall uppfattas.

Caroline Fourest är en känd, i vissa läger mycket omstridd, fransk debattör och författare, feminist och sekularist. Hon har skrivit en bok som placerar Tariq Ramadan i hans historiska och ideologiska sammanhang och som gör det möjligt att se honom med tydligare konturer. Caroline Fourest har examen i sociologi och statsvetenskap från École des Hautes Études en Sciences sociales i Paris. Hon finns bland dem som är rådgivare åt Anna Lindh Foundation. Fourest uppmärksammades tidigt genom böcker där hon kritiskt granskade den religiösa högern i Frankrike men också i USA. Hon har fått flera priser för sina insatser. Men hon har också hamnat inför domstol och bötfälldes för förtal efter publiceringen av sin bok om Jean-Marie och Marine Le Pen (2011). Och hon har dömts till döden i fatwor som utfärdats av islamister i London.
Caroline Fourest var en av de tolv intellektuella som år 2006 undertecknade ett dokument som lät tala om sig inte bara i Frankrike utan även i många andra länder. Dokumentet är känt som ”Manifeste des douze : Ensemble contre le nouveau totalitarisme, l’islamisme” och trycktes först i Charlie Hebdo (där för övrigt Fourest varit verksam). Bland de tolv undertecknarna, förutom Caroline Fourest, återfinns Ayaan Hirsi Ali, Bernard Henri-Lévy, Taslima Nasreen och Salman Rushdie. I manifestet sägs inledningsvis att världen står inför ett nytt globalt totalitärt hot, islamismen (le monde fait face à une nouvelle menace globale de type totalitaire : l’islamisme). Texten kan i sin helhet läsas här.
Flera av dem som undertecknat manifestet är personer som på grund av hot och förföljelse tvingas leva i exil. Taslima Nasreen tvingades fly för sitt liv från Bangladesh. Hon fick under en period en fristad i Sverige. Tillsammans med Caroline Fourest har hon givit ut boken Libres de le dire. Conversations mécréantes (2010) där de samtalar om religion och politik och de olika hoten mot de mänskliga rättigheterna.
Caroline Fourest gav ut sin bok om Tariq Ramadan – Frère Tariq. Le double discours de Tariq Ramadan ([2004] 2010) – efter ett, som det förefaller, omsorgsfullt källkritiskt arbete. Inför publiceringen förutsåg hon fientliga reaktioner från olika håll, kränkningar, personliga hot och hot om åtal.
Tariq Ramadan föddes 1962 i Genève, i en egyptisk familj som fått asyl i Schweiz. Hans far Saïd Ramadan var lärjunge och förtrogen till Hassan al-Banna, Tariqs morfar, som grundade det Muslimska brödraskapet på 1920-talet. Fadern ansvarade fram till sin död (1995) för förkunnandet av dess religiösa och politiska idéer, från basen i Genève men också från andra islamistiska centra. Hassan al-Banna, som mördades i Egypten 1949, är vördad av alla islamister, även de mest extrema. Dottersonen Tariq har själv förklarat att han är trogen detta arv men att han verkar för det på det sätt som är bäst anpassat till det tjugoförsta århundradets Europa.

Tariq Ramadan lade mot slutet av 1990-talet fram en avhandling för doktorsexamen vid universitetet i Genève. Betygsnämnden ansåg inte att den uppfyllde vetenskapliga krav utan såg den som en hyllning till morfadern Hassan al-Banna. Tariq hotade med att väcka åtal mot betygsnämndens ordförande och mot själva universitetet. Han bemöter ofta och gärna kritik och ifrågasättanden med anklagelser om islamofobi. En ny jury valde att släppa igenom avhandlingen men utan att avge något egentligt sakkunnigutlåtande. Tariq Ramadan har många titlar. Han har kallats teolog och ibland imam. Religiös islamisk utbildning fick han bland annat under en ettårig studievistelse vid Islamic Foundation i Leicestershire med dess utlöpare Markfield Institute of Higher Education, ett islamistiskt centrum som sprider Muslimska brödraskapets budskap.
Tariq Ramadan är läroverkslärare i Genève. Ett förordnande som gästlärare i Freiburg avslutades efter kort tid. I USA bjöds han in till Kroc Institute for International Peace Studies vid University of Notre Dame i Indiana. Men Homeland Security Administration såg då annorlunda på saken och vägrade att ge honom visum. (Han har också under en tid vägrats inresetillstånd till Frankrike.) I England utnämndes han till gästforskare vid St. Antony’s College i Oxford för att sedan, trots protester, ges titeln ”H H Sheikh Bin Khalifa Al Thani Professor of Contemporary Islamic Studies”. Professuren betalades av emiren i Qatar.
I Nederländerna fick Tariq Ramadan en professur vid universitetet i Leiden. Lärostolen var betald av sultanatet i Oman. Och i Rotterdam, som har en betydande muslimsk befolkningsandel, inbjöds han att bli rådgivare i ”integration och multikulturalism”. Borgmästaren, som var av marockanskt ursprung, entledigade honom emellertid från anställningen då det uppdagades att Tariq Ramadan ledde ett program vid en engelskspråkig tv-station som finansierades av Iran.
Islams världsbild innehåller en dikotomi – en del av världen utgörs av Dar al-Islam ’Fredens hus/hem’, den andra av Dar al-Harb ’Krigets hus/hem’. Men Europa skall nu, enligt bland andra Tariq Ramadan, ses som Dar al-Shahada ’Trosbekännelsens/Omvändelsens hus/hem’ där muslimer fritt får utöva sin religion och där de med långsiktiga strategiska mål kan påverka det omgivande samhället. I en avlägsen framtid skall Europa vara islamiserat.
Tariq Ramadan uppmanar sina trosfränder att leva i enlighet med den kultur, de författningar och den lagstiftning som gäller i deras nya demokratiska europeiska hemländer. Dock är laglydigheten villkorad – lagarna får inte längre gälla då de strider mot religionens, alltså islams, alltid överordnade bud. Men allt beror, hävdar Caroline Fourest, på vem Tariq Ramadan vänder sig till – inför franska och andra västerländska medier är hans språkbruk ett annat än det som kan höras i predikningar och föreläsningar, varav många spelats in på kassetter, där budskapet är direkt och oförställt. Att tala tvetungat, beroende på vem man vänder sig till, kallas på arabiska taqiyya. Tariq Ramadan har till mästerskap utvecklat konsten att, i tal och skrift, vara tvetydig i sina kontakter med västerländska media. Han talar med dem gärna om ”reformer” och lyckas då framstå som progressiv och liberal. Men ordet kan ha en annan betydelse i en islamistisk kontext – det står då för salafistiska reformer och avser en återgång till ett förflutet, arkaiskt samhälle där läran var ren och oförfalskad. (Al-salaf al-salih betyder ’de fromma förfäderna’.)
Caroline Fourest placerar Tariq Ramadan i en europeisk (alltså även svensk) kontext där det Muslimska brödraskapet vill upprätta ett parallellt samhälle för muslimer och hindra enskilda muslimer från att integreras fullt ut i sina värdländer. De är alltså inte anhängare av integration och fredlig samexistens i en pluralistisk sekulär demokrati.
Caroline Fourests bok är exempel på föredömlig grävande journalistik. Det gick sex år mellan första (2004) och andra upplagan (2010). Några egentliga felaktigheter har hennes kritiker inte kunnat finna. Boken har inte uppmärksammats i Sverige. En svensk översättning saknas.