Henrik Nilsson skriver om den mexikanske författaren Emiliano Monges roman Las tierras arrasadas som tar upp både våldet och migrationen i Mexiko och utspelar sig i gränstrakterna till Guatemala, där fattiga migranter utsätts för våld och övergrepp av kriminella. Men här står inte offren i centrum, utan förövarna.
 
Vid det här laget har den våldsamma situationen i Mexiko satt så djupa avtryck i landets skönlitteratur att så kallad narcoliteratura är en genre i sin egen rätt.
Utsattheten för de centralamerikanska migranter som söker sig upp genom Mexiko har dock inte varit något huvudspår i denna nya prosavåg, trots att de karavaner som förra året utgick från Honduras satte stora avtryck i nyhetsflödet. Men undantag finns. Las tierras arrasadas (De ödelagda trakterna) utgör en av höjdpunkterna i Emiliano Monges (född 1978 i Mexico City) litterära produktion.
Handlingen är förlagd till gränstrakterna mellan Guatemala och Mexiko, där de fattiga migranterna utsätts för våld och övergrepp av kriminella. Här står dock inte offren i centrum, utan förövarna. Vi får följa en handfull människor som ägnar sig åt utpressning och människohandel och dessutom gör sig skyldiga till systematisk tortyr och massakrer.
Den brutalitet som gängets ledare Epitafio och Estela uppvisar står i skarp kontrast till den innerliga kärlek de hyser för varandra. En chockerande skillnad som trovärdigt skildrar hur ondskan kan existera parallellt med ömheten – också inom en och samma människa. Tidigt i handlingen kommer paret dock från varandra under ett nattligt uppdrag i det djungelområde där romanen utspelar sig. Samtidigt som de mest bestialiska brott begås mot migranterna är Epitafio och Estela därför besatta av att ringa till varandra på mobiltelefonerna; alla dessa obesvarade samtal och meddelanden i röstbrevlådorna återges minutiöst och skapar ett effektivt spänningsmoment.
Här finns också en handfull andra ljusskygga gestalter – den storvuxne mannen som kallas Mausoleo och som tidigare varit migrant men nu arbetar för de kriminella – och den gamle prästen Nicho som driver ett barnhem där flera av de inblandade har vuxit upp under våldsamma former. Migranterna är däremot en anonym människoskara som aldrig får några namn, utan bara kallas ”de namnlösa” eller ”de som kommer från de ödelagda trakterna”.
Ett konsekvent drag, åtminstone en bit in i romanen, är att formuleringar ur Dantes Komedin vävs in i skildringarna av migranternas svåra lidande. Till en början ställer jag mig avvaktande till detta drag, men efterhand inser jag att dessa klassiska citat faktiskt fyller sin funktion; det fysiska lidande som migranterna får utstå för onekligen tankarna till de plågor som Dante stöter på under sin vandring i underjorden.
Våldet genomsyrar allt i denna roman. Det kommer inte minst till uttryck i själva språket. De talrika dialogerna är fulla av svordomar och mexikansk slang – en eventuell svensk översättare skulle i detta avseende stå inför en ansenlig utmaning. En av Monges viktigaste bedrifter är just hur han lyckas visa hur våldet har blivit ett system, ett kretslopp; något man växer upp med och tillägnar sig – ett sätt att vara och meddela sig med andra på.
I synnerhet Mausoleos förvandling från offer till förövare är skakande läsning. På grund av sin styrka används han för att kontrollera och straffa de andra migranterna. Efter att först psykologiskt ha brutits ner blir han effektivt själv en av våldsverkarna. Spänningsmomentet i romanen har med en splittring i den kriminella gruppen att göra; vi får veta att prästen och hans män är i färd att gillra en fälla för Epitafio och Estela, för att röja dem ur vägen.
Innan upplösningen nås har förvisso en del övertydligheter slunkit igenom, och det är inte alltid som de psykologiska nyanserna hänger med i intrigens höga hastighet. Men på det hela taget är Emiliano Monge Las tierras arrasadas en obönhörlig resa rakt mot den mexikanska samtidens mörka hjärta.
 
Emiliano Monge i ett längre samtal om sin bok: