Émile Zola och identiteten
Cyrille Comnène – Zola.rêve sans nom

Av JAN HENRIK SWAHN

Den grundläggande historia, som Cyrille Comnène utforskar i sin roman, kretsar kring Émile Zola och Jeanne Rozerot, hans älskarinna. Hon ger honom vitaliteten tillbaka, men döms själv till osynlighet och identitetslöshet. Zolas legitima hustru agerar med full kraft, hon har sin borgerliga, fläckfria position att försvara. Och Zola har också en identitet att vårda, sin ställning som författare. Hustrun går efter mycket gråt och tandagnissel med på makens skandalösa relation, på villkor att den sköts snyggt. Den borgerliga soliditeten får inte rubbas. Även Jeanne tvingas foga sig i de spelregler som sätts upp. Deras kärlekspassion tillåts brinna men bara i skymundan. Zola som ursprungligen självsvåldigt krävt att få göra precis som han vill faller steg för steg till föga och går med på alltmer begränsade ramar för umgänget. Även om det är passionen som föranlett Zolas pånyttfödelse som författare är det hans redan grundmurade litterära position som sätts i första rummet. Han blir sin identitets fånge.

Hela romanen kan ses som en uppgörelse med själva identitetstänkandet. Att leva och skriva för att etablera och därefter vidmakthålla sin sociala identitet, riskerar i förlängningen att strypa den konstnärliga ådran. Det gäller att hitta rösten, rösten utan namn, eller som titeln utsäger, drömmen utan namn.

Den som skriver är en sentida ättling till Zola. Han vill återupprätta Jeanne, ja, mer än så, han vill återupprätta kvinnan. Varvat med gestaltningen av Jeannes och Émiles relation finns inslag hämtade från berättarens egen relation med en kvinna han träffar i New York samt hans försök att skriva romanen som ska ge Jeanne upprättelse. Själv heter han Jean, talande nog, vars mormors mormors mor var just Jeanne, Zolas älskarinna, och kvinnan han träffar i New York bär det drömlika namnet Océanne, femininum av ocean och som rimmar på Jeanne. Det säger sig självt att de båda konstellationerna Émile/Jeanne och Jean/Océanne kommer att spegla och kommentera varandra under läsningens gång. Det, liksom ett antal förvecklingar kring manuskriptet som Jean arbetar med och som vi – eventuellt – läser, ger ställvis verket ett drag av metaroman.

Som avlägsen ättling till Jeanne är Jean i besittning av en viss kvarlåtenskap, en del brev och dokument som han hoppas mycket på men som endast ger vissa ingångar till hans egna fantasier om Jeannes öde. Han tvingas i övrigt inse att i stort sett alla spår av Jeannes relation med den store författaren är utsuddade på ett utstuderat vis.

Jean går förstås även igenom vad som skrivits om Zola i litteraturhistorien. Jeanne nämns här och var men alltid i förbigående, det är omöjligt för en icke insatt att dra slutsatsen att älskarinnan skulle ha haft en avgörande roll i Zolas liv. Så här skriver Jean, författarens alter ego: ”Vem är Jeanne? Jag har letat desperat i biografier om författaren och i andra adekvata texter efter spår av hennes liv. Att döma av de få rader som tillägnats henne torde hon vara fullkomligt obetydlig – nästan som om hon inte funnits.”

Det kan ses som det perfekta brottet: utplånandet av ett liv, tillhörigt modern till Émile Zolas två barn. Romanen skulle då i sin tur kunna ses som ett senkommet försök i nutid att göra detta brott om intet. I sitt legitima äktenskap var Zola barnlös. Hur möttes han och Jeanne? Enkelt, hon var hans hustrus kammarflicka, tjänstepiga eller vad man nu ska kalla det.

I tre år lyckades han och Jeanne hålla sin relation hemlig. Sedan upptäcktes den av hustrun, som efter hjärtslitande gräl lät sin make fortsätta träffa Jeanne, på villkor att hon, hustrun, bestämde hur och när och hur länge. Även de ”oäkta” barnen som Émile fått med Jeanne bestämde Madame Zola över. Jeanne reducerades till vad hon redan var i hustruns ögon: piga och hora. Brev stals. Testamenten annullerades.

Ett sista hopp står till marginalanteckningarna och understrykningarna i Zolas samlade verk som Jeanne hade i sin ägo och som Jean ärvt. Skulle man kanske den vägen kunna hitta spår av ett direkt inflytande på hans författarskap? Hade kanske Jeanne strukit för passager där hon kände igen sig själv, i en Pauline, en Louise, en Agathe… Även där blir resultatet tämligen magert, men inte desto mindre är det hela tiden oerhört spännande att följa jakten på ledtrådar.

De filosofiska resonemangen om libido, om skrivbläcket som den svarta sperman, om sexualitetens allestädes närvarande kraft, om Zola som i skapandet av sitt stora verk lät sitt eget liv rinna mellan fingrarna, vittnar möjligen om en viss fransk förkärlek att låta filosofen och författaren gå i skift. Ointressant är det dock inte. Var Jeanne bara en matris, en inkarnation av författarens manliga begär, och således utbytbar? Var strävan efter att sudda ut hennes namn och betydelse universell och därmed en metafor för hela samhällets kvinnosyn? Eller handlade det bara om en singulär familjehemlighet som till varje pris måste hållas borta från namnet?

Cyrille Comnène skriver även på tyska. Jag skulle vilja kalla honom en ytterst beläst, modern intellektuell. Han missar sällan ett tillfälle att utvinna nya betydelser, genom att vända på orden, skapa nya ord, försöka väcka osynliga poetiska flöden. Det skulle lätt kunna bli för mycket av det goda om det inte vore för att grundberättelsen är så stark och om det inte vore för att hans grundtankar känns så angelägna, hans språk bitvis så vackert. Men lättläst är det inte alltid. Boken är på 200 sidor och det har tagit mig två månader att läsa den. När jag blev klar var min första spontana ingivelse dock att genast börja om från början igen.

Så, Cyrilles roman, hans debut på franska för övrigt, är ett försök, ganska lyckat, att ge Jeanne Rozerot upprättelse, ge henne hennes rättmätiga plats, inte i litteraturhistorien, men som människa, som röst, som dröm. Och för den som haft stora litterära upplevelser av zolaskt märke, förslagsvis den mäktiga inledningen av romanen Hallarna eller den färgstarka miljöskildringen i Den stora gruvstrejken, är Cyrille Comnènes filosofiska och ambitiösa roman absolut både spännande och läsvärd.

 

  Klicka här för att läsa Lars Lindvalls notis om Évelyne Bloch-Danos ”Madame Zola. Biographie”

  Klicka här för att läsa Lena Kåreland om Alain Pagés ”Émile Zola. De J’accuse au Panthéon”

  Se en intervju med Comnène här: