Av LENA KÅRELAND
Zolas kamp för Dreyfus ledde för hans egen del till rättsprocess, en dom på ett års fängelse, böter på 3000 francs och exil till England 1899. Engagemanget för Dreyfus kostade honom också en eftertraktad stol i Franska Akademien. Dit hade han anmält sin kandidatur inte mindre än nitton gånger under åren 1890 – 1897, och varje gång misslyckades han med att få tillräckligt med röster. När han 1898 publicerade J’accuse, riktad till landets president, stängdes dörren till Akademien definitivt. Denna senare så beundrade artikel som stod att läsa i Georges Clemenceaus tidning L’Aurore mottogs av samtiden med blandade känslor. Det fanns även hängivna anhängare till Zola som tyckte att han uttalade sig alltför skarpt.
I den informativa studien Émile Zola. De J’accuse au Panthéon skildrar professorn vid Sorbonne, Zola-specialisten Alain Pagés, Zolas insatser under Dreyfus-processen. Han ger även en bild av den bittra kampen mellan Dreyfusanhängarna och deras motståndare i dåtidens Frankrike, där denna rättsskandal under några år dominerade debatten. Den startade 1894 och pågick fram till 1906, fyra år efter det att Zola hade avlidit.
Zola började intressera sig för Dreyfus öde 1897. Han var då 57 år gammal, en respekterad författare, berömd för betydande romaner såsom Germinal och Nana. Han hade just hunnit skriva klart det som kom att bli hans sista roman Paris, den avslutande delen i trilogin Trois Villes. Varför gav han sig in i den inflammerade Dreyfus-affären? Pagès svar på den frågan kan läsas både som en spännande roman, skriven med medryckande patos, och en väl underbyggd historieskildring, där författaren går igenom ett rikt arkivmaterial, brev och tidningar, och därtill för en dialog med tidigare forskare inom området.
Med den syn på författarens roll som Zola hade, kunde han inte göra annat än att rycka ut till försvar för Dreyfus, hävdar Pagès. För Zola hörde politik och litteratur nära samman. Redan som ung författare och journalist under andra kejsardömet, en period av ideologiskt och moraliskt förfall, hade han tränat sin polemiska förmåga genom medverkan i tidningar och tidskrifter. Han kritiserade maktmissbruket, medelmåttornas dominans och de många intrigerna och komplotterna bland samhällets toppar. Maktens mekanismer och spelet mellan olika samhällsklasser var det bärande temat också i romanserien Les Rougon-Macquart, utgiven under åren 1871 – 1893.
Med det naturalistiska program som Zola lanserade åren runt 1880 hoppades han att litteraturen skulle lyckas erövra en position i samhällslivet och värderas högre än politiken. Tillsammans med vetenskapen är det litteraturen som står högst, först därefter kommer politiken, ansåg han. Det är författarna som ger odödlighet, inte politikerna, ”små män som åstadkommer så mycket väsen”, uttryckte han det. Den naturalistiska skolan fick dock aldrig det inflytande som Zola hade drömt om.
Pagès analyserar Zolas berömda artikel ”J’accuse” mot bakgrund av författarens tidigare verk. Den rättshistoria som är ämnet för romanen La Bête Humaine (1890), där två mord begås och en oskyldig båda gångerna döms, har många likheter med Dreyfus-affären. För Zola var Dreyfus öde framförallt ett mänskligt drama, och hans första reaktion var romanförfattarens. Han såg en narrativ struktur i händelseförloppet, där olika personer står mot varandra, en oskyldig fängslad och en skyldig i frihet.
Pagès låter oss följa processens förlopp dag för dag, presenterar dess främsta aktörer, berättar om vittnenas reaktioner och om sammandrabbningar både i och utanför rättssalen. Dreyfus-affären utvecklades till en politisk och moralisk debatt med påtagliga antisemitiska inslag mellan å den ena sidan det konservativa och klerikala Frankrike och å den andra sidan landets radikala och intellektuella kretsar. Pressens många kommentarer och utförliga analyser av händelseförloppet lästes av en allmänhet som passionerat följde alla turerna i dramat mellan Dreyfus och hans huvudmotståndare Esterhazy.
Det är Zola som står i centrum i Pagès skildring, men han belyser ingående även Dreyfus’ öde från förnedringen till den slutliga upprättelsen 1906, då han blev helt frikänd, fick tillbaka sin militära rang och belönades med Hederslegionen. Samtidigt får vi inblick i det kulturella och politiska spelet under några betydelsefulla år runt sekelskiftet 1900, en tid då de intellektuella spelade en framträdande roll och då litteratur och vetenskap kunde förenas i kampen för rättvisa.Lena Kåreland ©