Pier Paolo Pasolini (Wikipedia)

”Ni har ansikten som pappas pojkar”
Pier Paolo Pasolini – en essä (2)

Torbjörn Elensky fortsätter här sin essä i flera delar om den italienske konstnären, samhällskritikern och människan Pier Paolo Pasolini och om hans aktualitet idag. Varje del har som rubrik ett citat från Pasolini.
________

1942 beslutar familjen att dra sig undan till Friulien. Pier Paolos pappa skickas till Afrika och hamnar i brittisk krigsfångenskap, som han släpps ur 1947. Pier Paolos yngre bror blir partisan. Han dödas i krigets slutskede av jugoslaviska kommunister.

I ett brev från mitten av 50-talet förklarar Pasolini varför han inte kan vara kommunist, trots att han röstar på kommunistpartiet, sympatiserar med dess program och anser att det representerar framtiden. Han kan, menar han, se och förstå och till och med vilja det utifrån, men som borgare kan han aldrig egentligen bli kommunist, utan på sin höjd sympatisör. Han visar i detta ställningstagande och genom förståelsen för sin egen position en uppriktighet och en vilja att vara sann ända ner i botten som är mycket ovanlig. Han skulle aldrig posera som arbetare, som en i massan, som en del av folket. Han älskar det, tror på det, men det är inte han, precis som han egentligen inte är vare sig en bondson i Friulien som talar dialekt eller en ung småtjuv och tillfällighetsprostituerad i de romerska förorterna. Hans pappa var officer och hans mamma lärarinna, liksom han själv. Han skulle senare arbeta som lärare tills han var drygt 30 år och debuterade som romanförfattare.

Som treåring blev han förälskad i en trettonårig pojke. Redan då, som han själv framställer det, med den fulla passionerade kraft som präglat hans känsloliv och relationer även senare i livet. Men också ända från början med den smärtsamma insikten att han inte kunde låta någon veta vad han kände. Han var en duktig pojke, så väluppfostrad, lydig, alltid bäst i skolan, han älskade att läsa såväl som att spela fotboll, och under eftermiddagarna när han evakuerats till sin mammas barndomsby Casarsa i Friulien brukade han ta långa cykelturer i landskapet, ända tills cykeldäcken togs i anspråk av militären och han fick börja ta långa promenader istället, något han fortsatte med hela livet. Säkert tittade han redan som 13-åring på de andra pojkarna, på lantarbetarnas söners seniga och solbrända kroppar med deras självklara hemortsrätt i landskapet, traditionerna och i den folkliga urgamla religionen som så djupt präglar alla relationer. Precis som när han flyttat till Rom i början av 50-talet och under långa nattimmar vandrade längs Lungotevere och såg grabbarna från de nybyggda förorterna hänga på murarna längs vattnet, pladdra med varandra, flirta, stjäla, rusa sina moppemotorer och utstråla den unga, folkliga livskraft som han älskade så. Borgarpojken, pappas pojke, den väluppfostrade – vad han älskade de vilda, och ville vara med dem. Samtidigt som han naturligtvis aldrig kunde bli en av dem, fjärmade hans kärlek till dem honom från hans egen bakgrund och klasstillhörighet.

Han växte upp i värme och gemenskap, och i medvetandet att han bar på en hemlighet, en syndfullhet, som han måste dölja av hänsyn inte minst till sin mamma, som han älskade över allt. Hon som tog hand om honom, accepterade hans liv som han valde det och till och med flyttade med honom till Rom. Pier Paolo, mammas pojke. Men inte lika mycket pappas. Pappa officeren försvann ur deras liv när han åkte till Afrika, och sattes i ett läger för krigsfångar av britterna, som släppte honom först 1947. Det var en tragedi, som inträffade när Pier Paolo var så stor att den egentligen inte präglade hans uppväxt, men däremot försvårade hans ungdomstid och gav honom en ännu större ansvarskänsla för sin mamma än vad han kanske hade känt om fadern inte försvunnit från hemmet under så många år.

Guido Pasolini (Bild: Wikipedia)

Ett ännu hårdare slag var hans lillebrors död. Guido var bara 18 när han drog ut som partisan, under krigets sista, intensiva år då hela norra Italien kokade av inbördesstrider samtidigt som tyskarna ockuperade landet, och upprätthöll den lilla artificiella och fascistiskt extremistiska Salòrepubliken, medan de allierade trupperna rörde sig upp söderifrån och sakta men säkert befriade Italien – också från de egna fascisterna, som efter mer än 20 år vid makten blivit en del av vardagen, och som lämnat få oskyldiga.

Broderns död var en stor sorg för Pier Paolo, liksom för hans mamma. Pasolini skriver flera gånger att han aldrig känt en så ädel ungdom, som var så beredvillig att offra sig själv för kampen mot fascismen och för Italiens frihet. Det komplicerade var att brodern naturligtvis samtidigt kämpade för Italien, och att det var Titos kommunistiska partisaner som arkebuserade honom och hans kamrater, då de försvarade de delar av nordöstra Italien som jugoslaverna ville erövra till sin nya kommunistiska republik. Ett möte som gav en fingervisning om att motstånd och frihetskamp inte alltid är så enkelt, och som blev något som Pasolini, också bortsett från den personliga tragedin, naturligtvis aldrig kunde glömma: att kommunister mördade hans lillebror.

Pasolinis uppväxt, de tragiska upplevelserna, som i och för sig delades av miljoner av hans landsmän, vilket naturligtvis bidrar till att färga den personliga tragedin som del av ett historiskt skeende, och i minst lika hög grad hans sexuella läggning, som så tidigt stod klar för honom, gav honom det spänningsfyllda förhållandet till sin samtid, till historien och folket, men också till ungdomen, rebellerna, kommunismen och så småningom 68-rörelsen. Den personliga bakgrunden ger den nödvändiga tyngden till hans analytiska ställningstagande när han 1968 skriver sin berömda dikt om studenternas sammanstötningar med polisen i Valle Giulia i Rom, alldeles intill Svenska institutet, för övrigt, och han i dikten säger till de revolutionära vänsterstudenterna att han inte tänker delta i hyllningskören av dem, för de har:

"Ansikten som pappas pojkar.
Jag hatar er som jag hatar era fäder.
Den goda bakgrunden ljuger inte.
Ni har samma elaka ögon."

Och istället för studenterna, ungdomsrevoltens förtrupp, vänstervågen, det heliga -68, sympatiserade han med poliserna:

"För poliserna är de fattigas söner
/…/
I Valle Giulia, igår, har det visst varit ett fragment
av klasskampen: och ni, mina kära (även om ni var på rätt sida) var de rika,
medan polismännen (som var på
fel sida) var de fattiga. Vacker seger, således,
ni fick! I dessa fall,
är det till poliserna man ger blommor, vänner. [footnote]Il Pci ai giovani, 16/8 1968; min översättning[/footnote]"

Den politiska och personliga spänningen i dessa rader, framvuxna ur hans medvetenhet om hans egen bakgrund, parad med hans förståelse av den historiska situationen, blixtbelyser hans förhållande till världen, som, trots hans energi, glädje och optimism, också var djupt tragisk. Det kan inte finnas en lösning på den motsättningen, med mindre än att de 20-åriga poliserna, tillsammans med sina bröder småtjuvarna, de tillfällighetsprostituerade, och deras förödmjukade fäder, besegrar studenterna i namn av en verklig revolution. Men det skulle aldrig ske, och Pasolini förstod nog innerst inne det, men han kunde för den skull inte ställa upp på borgarbarnens låtsasrevolution, och definitivt inte kalla deras ”seger” över arbetarnas söner, ens när de jobbar som poliser, för ett system han hatade, för en seger som på allvar utmanade eller skulle förändra något.

Om han hade rätt eller inte är mindre viktigt, han var uppriktig, han var tydlig, och han såg det verkliga hotet i samtiden, som bara skulle bli allt intensivare under de följande åren fram till hans död: konsumismen, underhållningsindustrin, TV:ns nivellerande av allt och alla, dess dödande av de sista resterna av levande folklig kultur och, inte minst, dess skapande av en ny, smak- och doftlös riksitalienska.

Pasolini förstod ända från början, att borgarpojkarnas lajvande av vänsterrevolt i själva verket beredde vägen för en fascism många gånger värre än den gamla, den han vuxit upp i, och som man kunde gömma sig för och slåss emot, och som hans broder offrade sitt liv i kampen emot. Hans sanningslidelse hindrade honom att surfa på en våg som verkade som gjord för honom.

_________

  • Klicka här för att läsa den första delen av essän

  • Klicka här för att läsa den tredje delen av essän

  • Anmäl dig till Dixikons nyhetsbrev:

  • Torbjörn Elensky

    Torbjörn Elensky

    Torbjörn Elensky är författare

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: