Pier Paolo Pasolini (Wiki Commons)

”Att skriva är meningslöst”
En essä om Pier Paolo Pasolini (4)

Den färde delen i Torbjörn Elenskys essä om den italienske konstnären, samhällskritikern och människan Pier Paolo Pasolini och om hans aktualitet idag. Varje del har som rubrik ett citat från Pasolini.

_________

Under 60-talet och fram till sin död 1975 ägnar han sig allt mer åt filmkonsten. Hans börjar i ett slags neorealism, som egentligen står närmare Luís Buñuels mexikanska 50-talsfilmer än de italienska regissörernas verk. Under årtiondets lopp blir han alltmer teoretiskt engagerad, filmerna drar allt mer åt det mytisk-arkaiska, från och med den texttrogna filmatiseringen av Matteusevangeliet 1964 via Oidipus 1967 och Medea 1969, samtidigt som samtidskritiken fördjupas i filmer som montagedokumentären La Rabbia, vreden 1963, Uccelacci och uccelini 1966 eller Teorema 1968. under slutet av 60-talet börjar han även skriva krönikor och polemik mera systematiskt, och han blir snabbt en av de mest utmanande debattörerna i Italien.

Pasolini var hela tiden medveten om spänningen mellan friheten och makten. Där makten finns finns inte friheten, men friheten finns inte heller utan makt. Hur kan folket ta makten? Hur kan friheten vara möjlig utan att makten tar över? Makten, inser han, är oförstörbar, och den tar över allt. Makten idag är naturligtvis den kapitalistiska makten, ett marknadstänkande som genomsyrar varje liten del av tillvaron. Allt mäts som prestationer, bedöms utifrån vad det kan ge för vinst, framgång innebär alltid och uteslutande pengar, och med pengar följer makt, med makt pengar.

Hemskast av allt är hur makten och kapitalismen löser upp alla de traditioner som gjort kärleken och sexualiteten till något heligt. Den sexuella frigörelsen betraktade han, trots sin homosexualitet, inte egentligen som någon framgång, inte som något erövrande av nya friheter, utan som en kapitalismens appropriering av det djupast mänskliga, mest personliga. Möjligheten till subversivitet, till verklig frihet i sexualiteten försvinner i och med att den blir påbjuden: förut var allt förbjudet, och utforskandet av gränsmarkerna en personlig utvecklingsmöjlighet, som omfattades av en viss oskyldighet. Men när sex är överallt, när sex är reklam, är underhållning och ett numera inte bara tillåtet, eller ens förväntat, utan rentav påbjudet experimenterande, med tvångsmässigt bytande av partners, blir det till ett problem för honom. Friheten är inte frihet när den tvingas på oss. När det inte finns något sätt att komma undan den. Friheten blir till krav, till internaliserat förtryck, som bara underlättar för den kapitalistiska maskinen att inordna oss i sin väldiga, meningslösa, produktivitet.

Han var inte ensam om dessa insikter i sin samtid. Flera vänsterkritiker insåg att det var något skumt med den här frigörelsen. Den åldrade Adorno menade att popmusik som motstånd mot kriget kommodifierar själva motståndet, gör det till vara, till PR. Och han hade naturligtvis rätt.

Hur fick Pasolini ihop sin världsbild med den marxistiska? Marx är trots allt en som bejakar och välkomnar kapitalismens nivellering av allt, dess upplösning av alla värden och utrotande av traditionerna, med alla deras konservativa aspekter. Hur kan man vara samtidigt radikal och emot denna utveckling? Det finns en tragisk spänning här, som är närvarande i vänstern i stort, än idag, och gör att den inte klarar att navigera i det extremt rörliga landskap vi lever i. Den måste bejaka friheterna, naturligtvis, och har gått i bräschen för dem. Samtidigt inser de klarsyntaste i rörelsen att dessa friheter hela tiden sugs upp av den kapitalistiska maskinen, som helt blint, helt automatiskt, gör alt och alla till varor med det enda, meningslösa syftet att skapa nya produkter och nya konsumenter. Men detta skapar ju större rikedomar i världen, ökat välstånd, bättre liv för de fattiga massorna? Är det meningen att de ska leva kvar i sina traditionella livsformer, med sin gamla fattigdom, sina traditioner men också med sina vidskepelser och förtryckande familjestrukturer, klaner, och med religionen naturligtvis? Det krävs en ordentlig dos självbedrägeri, en fantastisk förmåga att blunda för verkliga maktförhållanden även utanför västvärlden, för att inte inse att det finns en närmast olöslig paradox här. Eller ett dilemma snarare.

Det tycks mig som om Pasolini ändå förstod detta. Kanske var det till och med just detta som drev honom till att göra Salò, denna film som blev hans sista, och som på något sätt är det yttersta uttrycket för förtvivlan, för ett nederlag som inte går att undvika, men som inte kan accepteras.

Den process som började under efterkrigstiden, som Pasolini såg mitt under dess mest dynamiskt omstörtande fas, har accelererat in i vår egen tid på ett sätt som han bara kunde ana. Om TV:n var den stora nivelleraren som jämnade marken för kapitalismens makt utan ansikte, så har i vår tid den nya tekniken flyttat oss ännu ett steg bort från traditionen. Om vi förut gjordes till masskonsumenter är vi idag till och med själva förvandlade till produkterna: den sexuella frigörelsen är helt pornifierad, alla ungdomarnas kroppar är varor som de bjuder ut till varandra, det viktigaste av allt är att vara tillgänglig och attraktiv, och inte längre i liten skala, på skolgården eller piazzan, utan var och en som i sin egen lilla tv-kanal, där det hela tiden krävs allt större och extremare exhibitionism för att fånga uppmärksamheten hos alla de andra miljonerna som själva försöker sälja sig, som sexobjekt, identitetskrigare, underhållare,

I den gamla fascismen fanns fortfarande skikt och skillnader, det fanns en utsida, det gick att gömma sig för den, det var möjligt att skapa sig sin egen vrå. Men i den nya finns över huvud taget ingen utsida. Det finns absolut inget privat utrymme som är skyddat för insyn, och det finns inget sätt att komma undan kommodifieringen av allt och alla i hela världen. Det är en totalitarism som går utanpå allt annat i historien, och den är dessutom inte påtvingad, utan glatt välkomnad, internaliserad, för den representerar frihet, utveckling och framgång.

Den tradition som en gång levdes i köttet är idag lustiga klipp på youtube, och den kreativitet, i den djupare bemärkelsen av skaparkraft, kom till uttryck inte minst i folkets dialekter, är idag mekaniserade slanguttryck, och nya kombinationer av knapptryckningar, men enligt redan givna, färdiga program.

____________

  • Klicka här för att komma till första delen av Torbjörn Elenskys essä

  • Pasolini om skrivandet:

  • Torbjörn Elensky

    Torbjörn Elensky

    Torbjörn Elensky är författare

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: