Ettore Garofolo och Anna Magnani i Pasolinis film "Mamma Roma" (Wiki Commons)

”Vi som inte älskar enligt normen övervärderar kärleken”
Pier Paolo Pasolini – en essä (3)

Torbjörn Elensky fortsätter här sin essä i flera delar om den italienske konstnären, samhällskritikern och människan Pier Paolo Pasolini och om hans aktualitet idag. Varje del har som rubrik ett citat från Pasolini.

_________

Som ung och genom hela livet var Pier Paolo en hängiven läsare. Han kände de italienska klassikerna väl, inte minst Dante. Han var även intresserad av konst, beundrade Cézanne och målade själv. Efter sin debut som poet var han produktiv under många år, även som redaktör för en samling dialektal poesi. Efter kriget arbetar han som lärare, men miste sin tjänst på grund av att han var kommunist. I förtvivlan flyttar han till Rom, där han kan bryta med sitt gamla liv, får en ny lärartjänst, börjar leva ut sin homosexualitet. 1955 debuterar han som prosaförfattare med romanen Ragazzi di vita, om småtjuvar, homosexuella prostituerade och den nya värld som växte fram i Roms förorter och gränder. Han kunde lämna sitt lärarjobb och blev genast en central person i Italiens kulturliv.

Pasolini började skriva poesi när han var sju år gammal, och fortsatte med det hela livet. Poesin, och dess särskilda förhållningssätt till språket, var hela tiden det centrala i hans konstnärliga verksamhet. Alla andra delar av den växte fram ur poesin, en poets blick, poetens språkbehandling och den poetiska nödvändigheten. Även hans samhällsanalys och den hårda kritik han riktade mot sin samtid var på något sätt framvuxen ur en poetisk syn på världen.

Pasolini var hela tiden i grund och botten poet. All hans andra verksamhet bärs upp av detta faktum. Det är som poet han skriver prosa, filmar, debatterar, och ser på världen. Språket är för honom det helt grundläggande, och särskilt dialekternas direkta uttryck, orden som tycks växa ur kollektivets kroppar, som ger dem sammanhang och mening, såväl på landsbygden, i Friulien, där han tillbringade den lyckligaste tiden under sin uppväxt, som i Roms framväxande förorter under 50- och 60-talen. Mycket av hans poesi skulle inte vara tänkbar utan dess dialektala förankring, och skildringarna av trasproletärer, de romerska ragazzi di vita, småtjuvarna, de prostituerade och alla andra skulle inte vara möjliga på någon modern, ren riksitalienska: de måste tala dialekt, slang, använda språket på det där självsvåldiga sättet som gör att det känns som något som talar direkt ur köttet, och kanske särskilt för den som, likt Pasolini, inte växt upp i det, utan kommer till det utifrån.

Det är med både sorg och vrede han skriver om hur de levande olika italienska dialekterna, som ibland är så särpräglade att de i praktiken är egna språk, sakta men säkert glöms bort, hur allt nivelleras in i TV:ns italienska. Förlusten av språket är det allra värsta, för utan det glömmer folket var det kom ifrån, vilka dess förfäder var, hur det levat genom århundraden eller årtusenden av historia. Och det språk som växte fram och som alltmer ersatte de gamla uttrycksformerna var inte något bildat språk, inte den höga, litterära italienskan, utan masskonsumtionens och massunderhållningens utplattade, nyansfria, lättbegripliga PR-språk. Ett språk av slogans, fraser, konstruerade lustigheter, som är något helt annat än de folkliga visdomarna och talesätten, som vuxit fram och förvaltats genom generationer. Pasolini sörjde det gamlas död, och förbannade det nyas framväxt. Och störst var hans upprördhet över att folket inte ens fattade vad som skedde med det, vad som gjordes mot dem, utan de välkomnade och bejakade allt detta nya, blänkande, snabba, sockrade – och först och främst ungdomarna naturligtvis.


Vad utmärker Pasolini egentligen genom alla hans verksamheter? En sak mer än något annat: oöversättbarheten. Det går säkert att skriva om hans verk utifrån, som samlingar av tecken och symboler, de kan placeras in i litteraturens, filmens, den intellektuella och ideologiska historieskrivningen över 1900-talet. Han har själv blivit ett slags varumärke, PPP, som står för motstånd, subversivitet, estetiskt utmanande av våra förväntningar och marknadens krav på säljbara produkter såväl som ideologerna krav på entydiga verk som kan användas i kampen. Men oöversättbarheten är ett ideal hos honom, som ger hans uttryck en särskild laddning. Samtidigt som han är den mest engagerade, den mest polemiska, har han egentligen inte något enkelt budskap som lätt låter sig sammanfattas utan att samtidigt förvrängas. Han var på väg hela livet, på väg att förstå, att lära sig, att skaffa sig nya uttryck. Det är nästan som om han var så produktiv och verkade i så många genrer för att garantera att ingen skulle kunna följa honom in i alla vrår av hans skapande.

Klassikerna lever hela tiden i Pasolinis verk. Genklangen av Dante, i hur han strukturerar sina verk, och de referenser som ligger dolda i dem, för dem som inte känner sina klassiker. Återkommande är mannen som vandrar i ett slags eldöken, på svart mark – Brunetto Latini, Dantes homosexuella lärare, som han uttrycker ömhet och uppskattning inför när han möter honom i helvetets tredje cirkel av sjunde kretsen, i eldöknen, ett motiv som återkommer flera gånger.


Dante förekommer även i slutet av Mamma Roma, Pasolinis andra film om Roms underproletariat efter regidebuten med Accatone. Filmen handlar om den prostituerade Mamma Roma, spelad av Anna Magnani, som förtvivlat försöker skapa ett bättre liv för sin son. Det går illa, pojken åker i fängelse efter ett misslyckat stöldförsök av en transisitorradio, och i slutscenen där han ligger fastbunden på britsen i fängelsets sjukvårdasvdelning, filmad nerifrån fötterna så att han förvandlas till Mantegnas Kristus, sitter några äldre fångar kring en äldre, som ägnar nätterna åt att lära sig Den gudomliga komedin utantill, medan han reciterar den senaste vers han lärt sig för de andra fångarna, slutet av Helvetet XVIII (här i Ingvar Björkessons översättning):

"
/…/ Flytta
nu dina blickar lite längre framåt
så att du klart kan skönja anletsdragen
på den där rufsiga och leda slinkan
som kliar sig med sina svarta naglar
och ena stunden står, andra hukar.
Thais är detta, skökan vilken tillspord
av älskaren: ‘Säg, åtnjuter jag stor gunst
hos dig?’ gav svaret: ‘Mer än någon annan!’
Därmed bör våra blickar vara nöjda.
"


Det är som en beskrivning av mamma Roma själv. Klassikerna fungerar så, i ett stort konstnärskap som Pasolinis: de fördjupar även de enklaste scener, genom att placera dem i ett större sammanhang som ger en mening som går bortom det individuella lidandet. Med sitt verk skriver han medvetet in sig i traditionen, samtidigt som han förnyar den.

__________

  • Klicka här för att läsa första delen av Elenskys essä om Pasolini

  • Klicka här för att läsa Ragnar Strömberg om en bok om mystiken kring Pasolinis död

  • Anmäl dig till Dixikons nyhetsbrev:

  • Torbjörn Elensky

    Torbjörn Elensky

    Torbjörn Elensky är författare

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: