Edvard Hoems utvandrarepos i två band föreligger sedan en tid tillbaka i norsk pocket. I svensk kulturpress har det, såvitt jag vet, inte alls beaktats. Hoems författarskap är på det hela taget föga känt hos oss. Ändå är det både kvantitativt omfattande och mångfaldigt prisbelönt. Genremässigt sträcker det sig från teater till poesi. Hoem har översatt, både Shakespeare och Strindberg. Han har varit teaterchef i både Oslo och Molde. Mellan 2009 och 2013 utkom hans fyrbandsbiografi över Bjørnstjerne Bjørnson.
Som romanförfattare har Hoem firat åtskilliga triumfer, men tyvärr finns endast fem av hans böcker ännu på svenska. Det är i snålaste laget. Både Slåttekar i himmelen (2014) och Bror din på praerien (2015) har alla de kännetecken som utmärker en klassiker: en berättelse i många lager, med ett språkligt ordfyrverkeri och en förtrogenhet med historien som gör varje gestalt till ett levande subjekt. Sentimentalitet är inget man kan förvänta sig hos Hoem.
Figurerna i dessa böcker är småfolk, men reser sig utöver det i någon mening ordinära. Några av dem tar steget från en kulturell utkant på det norska västlandet, där det traditionella jordbruket utmanas av moderna brukningsmetoder, ut till det osäkra. Det är decennierna närmast kring 1900. Man lever jämt och ständigt på marginalen. För slåtterkarlens slit finns det alls ingen framtid i ett Norge som rycker sig loss från både unionen med Sverige och den sekler gamla danska kulturella överhögheten. Redare, bankirer, spekulanter blir snabbt våldsamt rika, turister kommer till fylkeshuvudstaden Molde och självaste tyske kejsaren Vilhelm II siktas ibland med sitt skepp därute i de atlantiska böljorna. Det är brytningstider.
Om Bjørnson och Ibsen ännu skrev på ett språk som var starkt präglat av danskan (och indirekt av tyskan), blev dessa trakter – närmare bestämt Møre och Romsdal, med Sogn och Fjordane, Hordaland och Rogaland – centrum för en nyspråklig rörelse som sökte sig tillbaka i dialekthistorien, med Ivar Aasen som den store reformatorn. Här står också nynorskan alltjämt stark, även om den i Norge som helhet talas av färre än tjugo procent idag.
Och Edvard Hoem skriver själv en inspirerande nynorska, där han tillåter sig åtskilliga friheter. Den svenske läsaren märker att detta andra norska språk i flera avseenden står svenskan närmare än det dominerande bokmålet. Det heter till exempel son, inte sönn, mjölk, inte melk, skilnad, inte forskjell, frukost, inte frokost, stare, inte stær, hol, inte hull, val, inte valg, frå, inte fra, då, inte da, svart, inte sort, veka, inte uke. Jag fick en gång lära mig att landet kallas Noreg på nynorska, men Hoem skriver oförfärat Norge. Sådan språkligt egensinne är uppfriskande.
Det var också i detta kustnära landskap som den pietistiska väckelsen i Norge, haugianismen, slog starkast rötter, kring sekelskiftet 1800. Lågkyrkligheten talade till hunsat fattigfolk, som led svårt under den dansk-norska uppslutningen kring kontinentalblockaden och avspärrningen mot Storbritannien under Napoleonkrigen – under det att predikanten, Hans Nielsen Hauge, sattes i finkan. Och den fördes med tiden över världshavet bort till nya odlingsområden i Nordamerika, där man fick slita lika hårt eller hårdare men skörda något mer. Det tog nog sin tid innan man kunde slå sig ned och bli bofast. Daglönaren Knut Hansen Nesje förlorade två av sina barn till prärien i Syd-Dakota, Wisconsin, Minnesota och den yngste, Eilert, slutligen till ett norskpräglat nybyggarsamhälle beläget mellan Calgary och Edmonton i kanadensiska Alberta. Här är man överallt tvungen att böja sig för den gudomliga nåden, om man vill härda ut.
När den åldrige och utslitne Nesje en gång spatserar genom den lilla residensstaden Molde, möter han plötsligt författaren Alexander Kielland, amtman – eller landshövding – där. Nesje berömmer den vidunderliga utsikten, men Kielland, känd som fritänkare, slår bort alla sådana griller och vänder sig misslynt om. Kielland representerar den nya borgerliga tiden, men han är en främling i denna miljö av berg och dalar. En oljeplattform utanför Stavanger skulle sedermera bli uppkallad efter honom. Den slog runt i mars 1980, och 123 personer omkom.
Ja, så många offer framsteget har krävt! I Hoems utvandrarromaner – byggda på författarens egen släktforskning – betraktar man ett sådant drama på mikronivå. Djärvhet och missförstånd, desperation och självövervinnelse, gudstro och mänsklig olydnad korsar varandra. Det lilla landet och det stora följer sina olika vägar till modernisering.