Anders Björnsson, som i en tidigare artikel på Dixikon har skrivit om de två första delarna av Edvard Hoems mäktiga men ömsinta norska utvandrarepos, tar här upp också de två avslutande två delarna – Land ingen har sett och Liv andre har levd
I efterskriften till den tredje delen av sitt utvandrarepos, Land ingen har sett, avslöjade Edvard Hoem att det skulle bli också en fjärde del, lika många som Vilhelm Moberg skrev. 2017 kom också den fjärde delen, Liv andre har levd.
I slutkapitlet av Land ingen har sett dyker det upp en skånsk Annika, på väg från New York för ett tillfälligt besök i sitt gamla hemland. En norrman, som har slagit sig ned på den kanadensiska prärien, gör samma resa. Båda har förlorat sina makar. De blir förtjusta i varandra. Men de inser att det är längre mellan New York och Alberta än mellan Nya världen och den gamla. Eilert Knudtson, som norrmannen heter, har åtta moderlösa barn som ska tas om hand.
Året är 1926. De stora utvandringsvågorna är nu förbi. I utvandrarländerna föds det färre barn än i mottagarländerna. Där, i Nordeuropa, har det börjat byggas industri och välfärdsstat. Fortfarande går folk under när stormar drar in över kusterna och trästäder bränns ned i eldsvådor. Prispressen på livsmedel ger mat i magen för vanligt folk, men samtidigt sjunker böndernas inkomster. De som sitter med skuld far illa, sliter och åldras i förtid. I Amerika mekaniseras jordbruket tidigare och snabbare än i Norge. Vidderna som måste betvingas är större, väl också illusionerna.
Hoem fortsätter att bygga upp två parallellberättelser. De pendlar mellan det invanda livet på det fattiga norska västlandet och pionjärernas äventyr och umbäranden i det nordamerikanska inlandet. I Norge är det sillen och torsken som ger biinkomster, i USA och Kanada jakten på fågel och annat vilt. Detta är kristet folk, lutheraner – de bygger sina kyrkor, begraver sina anhöriga enligt omständliga ritualer. De läser Bibelord, men också dagstidningar. De skriver brev och sänder telegram över oceanen, ett par gånger vart år; den kommunikationen hör till det som Hoem har använt som källmaterial i sina utforskningar.
”Krigets första offer är sanningen”, säger berättelsens stammoder till några fyllbultar som hon möter utanför Molde, en ynka residensstad. Det kommer till den lokale tidningsredaktörens kännedom, han skriver en inspirerad artikel som blir vida citerad även utanför Norge, budskapet sprids till andra sidan Atlanten och tas upp av en isolationistisk kandidat i 1916 år amerikanska presidentval. Men gumman, Serianna, vill absolut inte stå för att hon har sagt någonting så klokt. Hon har faktiskt lärt sig satsen en gång av sin konfirmationslärare, och naturligtvis kryper det fram att den härstammar från Aischylos. Också den arma kan vara en bildad individ!
Hos Hoems figurer finns det ofta en underfundighet – oväntade saker inträffar som kräver improvisation och påhittighet. Korta repliker kan ha en aforistisk kvalitet. Författaren blinkar åt det grekiska dramat, men det blinda ödet är här ersatt med en förtröstan på Kristus. En farmarhustru, Gertine, ber mannen sin köra henne mitt i vintern till bykyrkan och sätta igång klockringningen, medan hon ligger därute i släden påbyltad och bokstavligen ger upp andan. Hoems böcker myllrar av sådana magnifika scener som inte alls känns artificiella utan närmast intimt naturliga. Men när en åldrad kvinna bara försvinner ut ur dokumenten utan att lämna något spår efter sig, gör detta författaren riktigt bekymrad. Hur sätta en värdig punkt för en sådan människas livsverk?
Visst är Edvard Hoem en svårslagen historieberättare, styvare än Moberg. Lika beundransvärd tycker jag han är i sin ordglädje som aldrig går på tomgång eller förfaller till upprepningar. Det dialektala tar inte överhanden; språket är vårdat, ömsint. Den som googlar har heller inga svårigheter att avkoda de mest intrikata vändningar på nynorsk.
*
I den fjärde och sista delen i utvandrareposet, Liv andre har levd, har Eilert mer än i de föregående delarna blivit den obestridliga huvudpersonen där han lever och sliter på sin lilla ranch i södra Alberta och som gamling flyttar in hos tre ogifta döttrar i Calgary. Ännu en resa till Norge, en avskedsfärd, hinner han med, i mitten av femtiotalet, efter världskrig och Koreakrig, men nu är det inte båt han tar utan flyg fram och tillbaka.
Däremellan ligger den ekonomiska världsdepressionen. Den slår hårt mot jordbruket som också hemsöks av frost, stormar och gräshoppssvärmar under odlingssäsongen – år efter år ödeläggs skörden och gör småbrukarens lott närmast ohållbar. Men runt provinshuvudstaden Edmonton i norr upptäcks olja, flera decennier före det norska oljeäventyret, och Kanada fortsätter att ta emot immigranter, medan USA:s gränser från tidigt 20-tal är ytterst svårgenomträngliga för invandrare.
Den kristna tron är det sammanhållande kittet både på den kanadensiska prärien och på det norska västlandet, Eilerts och författarens födelsebygder. Några släktingar blir predikanter, däribland Edvard Hoems egen fader. Däremot verkar ingen ha engagerat sig i den lokala politiken eller gjort karriärer utanför landsbygdssamhällets visserligen ganska vida ramar.
I trakterna kring Molde går det trögt med moderniseringen. Fisket har gått tillbaka, textilindustri och stenbrytning förmår bara marginellt hjälpa upp levnadsstandarden. Eilerts och hans brorsonson Edvard Hoems familjekrets är drabbad av sinnessjukdom och svåra olyckor; att den senares moder Kristine var tyskerjente under ockupationen 1940–45, med dotter utan erkänd fader, hjälper inte upp saken.
Ett väldigt forskningsarbete ligger bakom denna romankvartett, utgiven under en period av fyra år. Romansviten är som sagt avfattad på nynorsk, en ettrig sådan, fast Eilert Knudtson själv läser Bibeln och skriver brev på riksmål och även tycks använda detta i tal när han vill göra sig förstådd på sitt gamla hemlands språk.
Hoems böcker har översatts till nio språk. Det är märkligt att vi inte har dem på svenska – med ett undantag, Mors och fars historia (2007), vilken kan ses som en förstudie till det mäktiga utvandrarverket.
P.S. Jag har av Ivo Holmqvist gjorts uppmärksam på att ytterligare tre romaner av Edvard Hoem plus en biografi över diktaren Nordahl Grieg finns på svenska. Men det var ett tag sedan: 1976, 1986,1990 respektive 1992. Sedan dess har åtskilligt flutit ur Hoems penna. Mästerverket Jordmor på jorda, en dokumentärroman om en norsk barnmorskepionjär, kom 2018. – Anders Björnsson
- Klicka här för att läsa Anders Björnsson om de två första delarna i Edvard Hoems utvandrarepos
- Läs ett avsnitt ur Liv andre har levd