Ministern och böckerna
Edouard Philippe
Les hommes qui lisent

Den franske premiärministern under Macron, Edouard Philippe, är en minister som inte bara läser böcker, han skriver också böcker själv, och menar med Anatole France att läsning inte är något som enbart angår individen, utan att det angår alla och att det i högsta grad är en politisk fråga. Ruth Lötmarker skriver här om hans senaste bok, Les hommes qui lisent, som vill lyfta fram just läsningens betydelse på olika sätt.
 

Gossen Edouard växte upp i en boklärd familj. Föräldrarna var båda lärare i franska men utövade inte någon press på honom att han snabbt skulle lära sig läsa. Det skulle vara skolans uppgift, när han fyllde sex år. Knappt hade han dock lärt sig att dechiffrera några ord förrän hans pappa, som älskade Dante och symbolhandlingar, kallade in honom till sitt arbetsrum och sade till honom att läsa första sidan i en bok han hade slagit upp. Det var inledningen till ”Helvetet”, i Divina Commedia, den första sången som börjar ”När jag nått halvvägs på min levnads bana i dyster, nattsvart skog jag mig befann …” Utan att förstå innehållet stakade han sig igenom texten. Han hade varit så stolt över att ha börjat läsa men nu var han i högsta grad förtretad över vad pappan begärde. Pappan var däremot mycket nöjd. På den uppslagna sidan skrev han in med bläck sonens namn, datum och att detta var den första text han läste, som om det rörde sig om en officiell handling. Därefter gick far och son en gång i veckan till biblioteket och lånade och lämnade tillbaka böcker. Däremot fick sonen inte titta på TV. Bland de hundra första böcker han läste var det en, om Sparta, som stack ut och som tände gnistan. Efter att ha läst den älskade han att läsa.

 Långt senare kom denne Edouard med efternamnet Philippe att ägna sig åt politik. Han blev Maire (på svenska Mär, borgmästare eller kommunalordförande) i Le Havre och idag är han Frankrikes premiärminister. Han har skrivit några böcker, varav den senaste har titeln Les hommes qui lisent (Män som läser; Jean-Claude Lattès). Som sin tes citerar han Anatole France som ansåg att läsning inte enbart är en fråga som angår individen, den angår alla och är i högsta grad en politisk fråga.

Redan när skolplikten infördes i Frankrike på 1870-talet, skulle alla skolbarn lära sig att läsa, skriva, räkna. Sedan dess har varje kommun försetts med ett bibliotek. François Mitterrand utnyttjade under presidenttiden sin auktoritet för att uppföra ett mycket stort bibliotek, som bär hans namn. Böcker säljs till enhetspris i Frankrike och även om pappersboken har fått konkurrens av andra varianter att presentera text, har böcker aldrig tidigare varit så billiga och så åtkomliga.

Hur kan det då idag, när det finns så många svåra problem: fattigdom, arbetslöshet, klimatfrågan och radikaliseringen av hela samhällsskikt ändå anses viktigt att få människor att läsa? Det som är brådskande bör inte skymma det långsiktiga, anser Edouard Philippe. Just för att tackla alla dessa stora problem är det önskvärt att kunna stödja sig på en läsande befolkning. Så övertygad var han om detta förhållande att när han 2010 tillträdde som Maire i Le Havre var en av hans första åtgärder att inleda en ambitiös kampanj för läsning.

Staden hade verkliga problem. Som hamnstad hade Le Havre under tidigare sekel konkurrerat med Liverpool men efter att under kriget ha bombarderats sönder och samman återfick den aldrig sin tidigare betydelse. Den hade sociala och sanitära problem, skolresultaten var dåliga och arbetslösheten var i procenttal högre än genomsnittet i landet. Trots eller på grund av detta kom boken att stå i centrum för Edouard Philippes verksamhet. Han medger att det var en rent subjektiv känsla som styrde honom. Om han hade varit en god elev så var det för att han älskade att läsa och  om han hade lyckats med sina examina så var det av samma orsak. Att ägna kraft och energi för att få andra att läsa kunde liknas vid att sluta en cirkel. I sin bok ger han några exempel på hur detta praktiskt gick till.

Bibliotek fanns redan men dit gick oftast de som redan var vunna för den goda saken. Kompletterande boksamlingar på några tusen verk med lånemöjligheter placerades därför ut på platser dit människor gick i olika ärenden som socialkontoret eller annexet till rådhuset. Tanken var att invånarna skulle drabbas av böcker.

2012 lanserade staden en festival under namnet ”Le Goût des autres” (ung. ”Lyssna på andra”). Sexhundra personer hade lockats till kulturhuset av de två programpunkter som angetts: musik av l’Orchestre National de Barbès och ett framträdande av skådespelaren Eric Caravaca. Mer än hälften av publiken hade säkert kommit för att lyssna till den populära orkestern men ett verkligt mirakel inträffade, menar Edouard Philippe, när aktören, helt klädd i svart trädde in på scenen, som endast var upplyst av en lampa vid det bord där han slog sig ner och började läsa ur Camus ”L’Etranger” (Främlingen): ”Idag dog mamma. Eller det kanske var igår, jag vet inte.” Huvudpersonens hela liv styrs av slumpen och glider honom förbi. Det är även en slump som gör honom till mördare och inte ens det kan han riktigt förklara. Tystnaden i salen var kompakt under hela uppläsningen och vittnade om en upplevelse utöver det vanliga.

Edouard Philippes bok skildrar även hans egen bildningsresa. Den anger bland annat författare som politiskt intresserat honom från Léon Blum, Pierre Mendès-France till Michel Rocard och Friedrich Hayek. Han redovisar också vilka författare han ännu inte hunnit läsa, från Augustinus till Kafka. En tredje kategori omfattar endast den franske författaren Céline av vilken han inte läst någonting, inte ens hans mest kända bok ”Voyage au bout de la nuit” (”Resa till tidens ände”) och det av det enkla och usla skälet att han inte visste vad han skulle tänka om honom. Var det den övertydliga antisemitism som Céline gav uttryck åt även sedan Auschwitz var känt eller den allmänna avsky många kände inför Céline som hindrat honom?

Till slut tog han steget och han ångrade sig inte. Han insåg att Céline borde läsas högt för att komma till sin rätt. Det är en muntlig stil han utarbetat och som ger framställningen ett ohejdbart flöde. Céline var mobiliserad i första världskriget. Han skrev: ”Det tar en natt att bränna ner en by, till och med en liten by. Till slut ser allt ut som en blomma och sedan endast en knopp. Det ryker och sedan är det morgon.” Céline blev skadad, fick krigskorset och en militär medalj. Som många i mellankrigsgenerationen blev han pacifist. Han var utbildad läkare och Edouard Philippe vill tro att han tyckte om att vårda dem som vände sig till honom. Fortfarande 2011 kunde Célines namn väcka polemik. Varje år upprättas på kulturdepartementet en lista över personer som ska bli föremål för nationella hedersbetygelser. Célines namn stod på listan femtio år efter  dödsdagen. På grund av de kraftiga protester detta väckte ströks hans namn. Edouard Philippe ville tro att han inte skulle ha fattat samma beslut men medger också att det är lätt att säga när man inte står mitt i mediestormen.

Han berättar hur han själv under den senaste presidentvalskampanjen hamnat inför en TV-kamera i direktsändning, där han tyckte att han klarat sig dåligt. Den fråga han fick och som ställdes av en seriös journalist löd: ”Präglas inte det här valet av en ovanligt hög nivå av story-telling?” Frågan lämnade honom perplex. Kunde något ovanligt, alltså något nytt, verkligen hända inom politiken? ”Story-telling” tolkade han som sättet att presentera politiken, dess stora frågor och av att man vill ge en fylligare bild av kandidaterna. Men hur skulle detta kunna ses som något nytt? Det har pågått sedan Julius Caesars tid, menar han, sedan Napoleon I som iscensatte sin egen kröning, sedan general de Gaulle som skapade en ytterst medveten bild av sig själv. Det är tre tydliga exempel han väljer för att visa att berättandet i sig inte är nytt. Det han egentligen kritiserar är det korta perspektiv som dominerar det politiska livet, en tendens som har förstärkts av tillkomsten av de sociala medier som sprider sekundsnabb information, sann eller falsk.

Det enda som kan skapa motvikt till det han kallar ”det kortsiktigas tyranni” är läsning. Läsning ger referenser och jämförelsematerial. För att diskutera sociala villkor är det bra att ha läst Balzac och Zola. Orwell och Solsjenitsyn lär oss allt om totalitarismen liksom Toni Morrison och Anne Frank om rasismen. Frågan är vilka som tar sig tid att följa dessa visa råd.

Han låter inte den frågan vara underförstådd utan ställer den direkt: Läser våra politiskt ansvariga? Vissa ja, vissa mer och andra mindre. De Gaulle både skrev och läste, Pompidou var en beläst man, Giscard ville få omvärlden att tro att han hellre velat vara Maupassant än president. Mitterrand smet ofta ut från Elyséepalatset för att se vad som fanns på bokhandelsdiskarna. Chirac ansågs inte vara särskilt intellektuell men han intresserade sig för primitiv konst och enligt hans kulturminister Françoise Giroud kunde han dölja en poesiantologi under ett nummer av Playboy. Sarkozy intresserade sig bara för politik och kom först sent fram till litteraturen. Han berättade med barnslig entusiasm att han läst ”Krig och Fred”. Hollande läste inte alls och gjorde ingen hemlighet av det.

Och vad vill Edouard Philippe bevisa med denna uppräkning? Tog presidenter som ägnade tid åt läsning bättre hand om landet, något som ju skulle vara svårt att bevisa. Finns det en antydan till att Frankrike har befunnit sig i en utförslöpa när det gäller politiskt ansvar och handlande? Vilken är då dagens situation? Kan all oro för Frankrikes framtida öde stillas? Ingenstans i denna bok skymtar den nuvarande presidentens namn men en sak torde vara säker. President och premiärminister har en sak gemensam, båda är män som läser.   

 

  • Blir man en god människa av att läsa? Klicka här för att läsa en artikel i SvD om vad forskare säger i den frågan

  • Klicka här för att läsa en artikel i The Conversation om ”How reading fiction can help you improve yourself and your relationship to others”
  • Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).